Wednesday, November 21, 2012

Sedan jag förstod hur man skrev en låt, minns inte exakt när, bara att det fanns en startpunkt där det inte längre var en rad ackord- och tonföljder utan en självständig enhet, som existerade utanför mig, så har jag känt ett ständigt behov av att göra det igen. Ibland har det bara varit ren glädje i det, på samma sätt som att spela tv-spel eller vara en del av ett samtal som flyter oavbrutet, och ibland har det varit mer ångestdrivet, som att läsa om svåra sjukdomare, i syfte att utesluta dem, eller äta ostbågar fast man är mätt. Det har i alla fall funnits där hela tiden: ibland har det kryssat in över yrkesmässiga ambitioner, ibland in i vänskapsrelationer, ibland har det handlat om mig själv. Det har varit en väv som trasslat in sig rätt mycket i min egen självbild på ett sätt som har gjort det svårt att förstå om jag mår bra av det eller inte. Andra intressen, som inte är lika inkrånglade i min uppfattning av mig själv, är enklare att bedöma. Där finns det orsak verkan-samband utan alltför många andra missledande parametrar. När det känns tungt med låtskrivandet kan det ju bero på att jag har associerat det alltför mycket med den professionella sidan av det, som inte varit någon succé de senaste åren, eller med att jag bara känt mig oinspirerad eller tusen andra orsaker. Jag vet inte vad som är vad. Det är inte som att upptäcka att Dexter är en dålig serie efter en halv säsong. I det fallet har det ju inte att göra med min personliga erfarenhet av styckmördande. Hursomhelst så slog det mig igår att för första gången sedan jag skrev en första låt så har det där suget försvunnit. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är skönt eller tråkigt. Det är en tomhet, men också ett lugn i det.

Ett påpekande: jag vill inte att ni ska tro att det här handlar om att jag betraktar mig själv som en konstnärssjäl och utgår från att det här är av större intresse därför. Jag kan föreställa mig att det är samma känsla som man skulle kunna ha om man har gjort en idrottssatsning i hela sitt liv och en dag lägger skorna, eller stav, klot, karatebälte, på hyllan. Även det kanske var en tillspetsad liknelse. Jag menar att det väsentliga är inte den bekräftelse man får, utan mer hur det påverkar sin identitet. Kanske som att kliva ur ett förhållande som alltid definierat vem du är. 

Kanske beror det på att jag på slutet har tänkt på mig själv mer som pappa, eftersom det är det jag till största delen är. En till brasklapp: det här är inte ett sätt att framställa mig i positiv dager, som många pappor gör, "först tänkte jag mest på mig själv, nu tänker jag på min son". Det är väl fullt i sin ordning att det blir så, och inget som berättigar en klapp på axeln. Och jag vidhåller att det inte är mindre narcissistiskt än att tänka på sina låtar, men det kan vara en förklaring. När jag såg förstasidan i DN idag, med de två döda barnen, svepta i tyg, med förtvivlade pappor och släktingar runt dem, men med vackra, stilla ansikten så slog det mig på ett sätt som jag aldrig känt förut. Och det har ju så klart att göra med att jag ser mig själv och Jon i bilden, inte att min förmåga till empati har utvecklats. Att känna empati är ju att kunna blicka bortom sin egen situation: att se sig själv i någon man inte är. Och det gör jag inte där, jag känner bara mig själv genom de där förtvivlade blickarna.

Det här kommer väl att förändras också, som allt annat. Det är mycket möjligt att Dexter inte är så dålig som jag fick känslan av. Vilket gör hela den här texten mer eller mindre meningslös. Men för mig var det en ny känsla, eftersom jag inte förändras så mycket överlag. 




2 comments:

Han1 said...

Men visst är det så himla skönt att kunna skriva låtar? Tänk när man var ung och så gärna ville, men inte kunde, göra det.

martin said...

Ja, men det sjuka är att man inte fattar hur det gick till.