Under de senaste åren har jag haft väldigt lätt för att börja drömma, ibland känns det som att drömmarna kommer innan jag somnar. Kommer på mig själv med att tänka "det där kan väl ändå inte stämma" för att sedan checka in i Sömn city. Efter att Jon har härjat sönder nätterna i över åtta månader nu så har det här blivit ännu vanligare. När är vaken med honom på nätterna så är jag oftast helt medveten om allt han gör och allt som händer runtomkring. Jag kan sitta och vagga honom på axeln, koka välling eller hindra honom från att kasta sig över kanten samtidigt som huvudet gör en helt annan tolkning av vad som händer, utan att förändra själva ramverket. Förra veckan, till exempel, hade jag under dagen läst någon debattartikel som jag under vargtimmarna satt och fundera på vad Jon egentligen menade med, samtidigt som jag var helt fokuserad på att få honom att somna om i min famn.
I natt vaknade jag i precis rätt ögonblick för att se Jon, som hade rest sig i spjälsängen, dra iväg en saftig spya över sängen och mig. Jag plockar upp han ur spjälisen och säger till Anna "det här är ju rätt konstigt, att han spyr mitt i natten". Medan jag torkar upp kräket och försöker övertyga Jon om att sova glider jag iväg, utan att somna: "Jaha, att spy hör ju inte precis till hans genre. Eller vad menar jag! Det hör väl inte till någon genre alls." Jag hade sett Hårdrockens historia innan jag somnade och tänkte att genren var progressiv hårdrock, om ni undrar. "Det är väl skitsamma nu, jag är ju faktiskt inte här i egenskap av journalist, utan som pappa." Jon vaknar till och testar lite olika ljud. "Sättet han låter på nu, är det så han skriver låtar? Eller vänta nu, skriver han verkligen sina egna låtar? Det kanske bara spelar covers. Eller spelar covers, vad menar jag med det, är Jon med i ett band? Han är ju så liten, han kan ju inte ens prata, skulle han kunna sjunga?"
I sviterna av rädslan för plötslig spädbarnsdöd har jag också haft väldigt många konstiga skräckuppvaknanden, sådana man ser på film, där man reser sig upp med ett litet skrik. På slutet handlar de oftast om att jag inte hittar Jon. Eller ibland är det en symbol för Jon. Vaknade en natt då Anna var borta över att jag röjde omkring i sovrummet på jakt efter den "femte kudden" (vi har fyra, så det stämde). Har jag sovit ensam med Jon kan jag gå ut med honom på morgonen till Anna, gå in i sovrummet och somna igen för att vakna en timme senare och panikslagen upptäcka att Jon är borta.
I natt vaknade jag i precis rätt ögonblick för att se Jon, som hade rest sig i spjälsängen, dra iväg en saftig spya över sängen och mig. Jag plockar upp han ur spjälisen och säger till Anna "det här är ju rätt konstigt, att han spyr mitt i natten". Medan jag torkar upp kräket och försöker övertyga Jon om att sova glider jag iväg, utan att somna: "Jaha, att spy hör ju inte precis till hans genre. Eller vad menar jag! Det hör väl inte till någon genre alls." Jag hade sett Hårdrockens historia innan jag somnade och tänkte att genren var progressiv hårdrock, om ni undrar. "Det är väl skitsamma nu, jag är ju faktiskt inte här i egenskap av journalist, utan som pappa." Jon vaknar till och testar lite olika ljud. "Sättet han låter på nu, är det så han skriver låtar? Eller vänta nu, skriver han verkligen sina egna låtar? Det kanske bara spelar covers. Eller spelar covers, vad menar jag med det, är Jon med i ett band? Han är ju så liten, han kan ju inte ens prata, skulle han kunna sjunga?"
I sviterna av rädslan för plötslig spädbarnsdöd har jag också haft väldigt många konstiga skräckuppvaknanden, sådana man ser på film, där man reser sig upp med ett litet skrik. På slutet handlar de oftast om att jag inte hittar Jon. Eller ibland är det en symbol för Jon. Vaknade en natt då Anna var borta över att jag röjde omkring i sovrummet på jakt efter den "femte kudden" (vi har fyra, så det stämde). Har jag sovit ensam med Jon kan jag gå ut med honom på morgonen till Anna, gå in i sovrummet och somna igen för att vakna en timme senare och panikslagen upptäcka att Jon är borta.
