Monday, February 27, 2012

Spelade basket tre gånger förra veckan och ska spela idag igen. Det är nog det roligaste jag vet, känns konstigt att erkänna det. Alltså jag värderar ju musiken högre, men jag får inte samma omedelbara kick av det. Det finns ju så mycket tvivel och frustration i det, för att inte tala om logistik och teknik som ska lösas. Men det kanske också är för att det är så skönt att göra något som bryter helt mot resten av mitt liv, det finns ju inga mentala luckor att falla genom när man spelar basket, man är bara inne i den helt meningslösa aktiviteten och i - håll i er - "nuet". När jag spelar musik tänker jag hela tiden på vad jag gör och hur man skulle kunna göra det bättre. Det är ju uppslukande, men jag blir inte utvilad i skallen av det, tvärtom. Kanske skulle börja med lite mer fysisk musik.

Jag måste blogga jämt nu, så att jag får igång maskineriet igen.

Ska jag berätta om min dag? Okej, klev upp sju och försökte hålla Jon vid gått humör medan Anna försökte kompensera lite för natten. Gjorde sälle in på stan och köpte en present till min systerdotter. Sedan kontoret där jag tagit tag i allting som inte är skrivande. Fick ett mail om att vi plockats upp på en spellista, vilket gjorde mig glad som ett barn. Nyss läste jag lite gamla blogginlägg. Märkligt att en del grejer känns som hundra år sedan och en del som igår. Det är som att de senaste åren har varit helt händelselösa samtidigt som jag känner mig ganska främmande för den yngre mörn samtidigt. Jag vet inte om det är för att det jag skriver om är ungefär samma saker, men att jag själv har blivit någon annan eller om det är jag som är densamma medan allt annat förändras.


 

Friday, February 24, 2012

Jag undrar om puberteten börjar klinga av, jag har nämligen ingenting i skallen. Helt tom på idéer. Det finns tankar, men de räcker inte längre än hit.                                               

När de borde räcka hit.

Skriver ner små funderingar i anteckningsböcker och mobilen, men när jag ska utveckla det finns det inget att utveckla: det är bara vad det är. Är det min improviserade pappaledighet som ställer till det? Får man kortare fokus då? Jag kan inte ta en tanke längre än första steget. En kopp kaffe är en kopp kaffe, en trevlig låt är en trevlig låt, en korkad artikel är en korkad artikel. Det är egentligen inget problem, förutom att jag har målat in mig själv i ett arbetshörn som bygger lite på att rasa mot ditt och datt och göra lite halvgrundade spaningar.

På sätt och vis är detta ett tillstånd som jag längtat lite efter, eftersom mitt problem brukar vara att inte kunna avgränsa saker betydelse, om ni fattar vad jag menar. Det är lite som den där tanken om att alla är tre personer från att känna en kändis. Jag är tre steg från att tänka på döden (1, är klockan sex? 2, oj tiden går 3, ÅH NEJ jag ska dö!!!). Men tyvärr verkar oförmågan, eller superkraften, mest ha påverkat mina jobbys, jobb och hobbys.

Apropå det, fan vad lack jag blev när Jessika Gedin påstod att hon uppfunnit ordet jobby! Som trogna läsare vet myntade jag det uttrycket redan 2006. Inte för att jag är dum nog att tro att hon har snott det av mig, men ändå.