Monday, August 22, 2011

Länge sen jag skrev något. Kanske känt lite prestationskrav, eftersom jag blivit farsa. Då borde man komma tillbaka med något annat än det vanliga tanketröskandet. Eller komma tillbaka som en jävla idiot, i tron att man har varit med om ett mirakel. Inte för att underminera händelsen som sådan - födsel och dödsel är ju mäktiga och läskiga händelser - men det är inget övernaturligt med dem. Tvärtom.

Jag och David brukar ofta bråka om samma saker, till exempel om det är bra eller dåligt att växa upp på landet (pudelfrågan är om man vill känna sin mobbare eller föredrar främlingar). En annat återkommande spår är om det är en narcissistisk handling att skaffa barn eller inte. David menar att barnet flyttar perspektivet från jaget, jag har alltid sett barnet som en förlängning av ens ego (på samma sätt som romantiskt svärmeri i offentligheten är en illa dold självgodhet). Efter att själv ha fått barn måste jag ge mig själv rätt: jag har inte känt att min narcissism har minskat nämnvärt. Eller att jag var mer självupptagen innan jag fick barn. I och för sig: självupptagna människor märker ju sällan av sin egen narcissism. Hupp. Hursomhelst är det kanske för tidigt att utvärdera. Testa mig om ett år!

Apropå att älska sitt förlängda ego: vi har spelat in låtar med mord & synd som blir så jävla bra! Jag längtar tills mixen är klar. Det är som en ny graviditet, med skillnaden att gravven var astråkig och jobbig och det här är askul. Och att när man är gravid så kommer ett barn, nu kommer det tre wavfiler.

Ljudfilerna pressas sedan till en cd som förvaras i en lokal i ett industriområde innan de skickas till krossning, någonstans i mellaneuropa. Iofs har vi inget skivkontrakt nu, så vi kan skicka låtarna direkt till kross. Cut out the middle man, som jag brukar säga i min tankesmedja för digitalt entreprenörskap.