Friday, May 27, 2011

Det intressanta med Ann Charlott Altstadts krönika om den blåsta generationen är att gensvaret hon fick på alla sätt styrker hennes tes. Ann Charlott Alstadt säger att tidsandan är ungdomsfixerad, kritikerna säger att hon är gammal och bitter. Hon säger att tidsandan är genomsyrad av en individualistisk entreprenörsanda, kritikerna säger att det är bra att unga tjejer blir egenföretagare. Hon säger att kritik mot utseendefixering och festande ses som en kränkning av unga tjejer, kritikerna säger att hon tar gubbarnas sida.

Men att tala om generationer, vad otroligt lättviktigt och ovetenskapligt det görs. Altstadt vilar sin argumentation på Blondibella och Style by Kling. När Ann Heberlein sedan ifrågasätter hennes empiriska urval gör hon det genom hennes politiskt medvetna studenter som bas. Förutom att det givetvis inte går att se folk födda mellan 1980-1999 som en homogen grupp - i den bemärkelsen att födelsedatumet skulle utgöra en större skillnad än kön, klass, uppväxt och så vidare - så är det en bisarr tanke att en generation verkar i ett vakuum från alla andra. Ska man tala om något så är det väl tidsandan och den bär den äldre generation minst lika mycket ansvar för som den yngre.


1 comment:

ellen said...

"Ska man tala om något så är det väl tidsandan och den bär den äldre generation minst lika mycket ansvar för som den yngre."

snyggt! ser fram emot att använda denna fras mot mina fd hippies till föräldrar nästa gång de citerar suzanne osten om att "på vår tid demonstrerade unga personer. nu inreder de".