Friday, May 27, 2011

Det intressanta med Ann Charlott Altstadts krönika om den blåsta generationen är att gensvaret hon fick på alla sätt styrker hennes tes. Ann Charlott Alstadt säger att tidsandan är ungdomsfixerad, kritikerna säger att hon är gammal och bitter. Hon säger att tidsandan är genomsyrad av en individualistisk entreprenörsanda, kritikerna säger att det är bra att unga tjejer blir egenföretagare. Hon säger att kritik mot utseendefixering och festande ses som en kränkning av unga tjejer, kritikerna säger att hon tar gubbarnas sida.

Men att tala om generationer, vad otroligt lättviktigt och ovetenskapligt det görs. Altstadt vilar sin argumentation på Blondibella och Style by Kling. När Ann Heberlein sedan ifrågasätter hennes empiriska urval gör hon det genom hennes politiskt medvetna studenter som bas. Förutom att det givetvis inte går att se folk födda mellan 1980-1999 som en homogen grupp - i den bemärkelsen att födelsedatumet skulle utgöra en större skillnad än kön, klass, uppväxt och så vidare - så är det en bisarr tanke att en generation verkar i ett vakuum från alla andra. Ska man tala om något så är det väl tidsandan och den bär den äldre generation minst lika mycket ansvar för som den yngre.


Wednesday, May 25, 2011

Om ni blundar och tänker på löneförhandling, vad ser ni framför er då? Blunda rå och testa.

Färdig? Jaha, ni såg en chef vid ett skrivbord som sa "du får 26000". Du säger "28000" och så blev det 27. Eller något liknande. Så här kan det se ut för mig: "vi har inga pengar, men det blir en rolig fest!", "vill ni vara med på en samlings-cd, ni kan ett gratis ex!", "vi publicerar gärna din krönika, men kan inte betala för den", "skulle du vilja komma över klippa min gräsmatta med en nagelsax, som tack kan du få en klapp på axeln". Min ingång i det här brukar alltså vara att förhandla om att jag ska få någon slags ersättning överhuvudtaget medan motparten hävdar att det är bättre att jag jobbar gratis. Diskussionen är alltså verkligen en löne-förhandling, eftersom det är själva lönens existens eller inte som förhandlas.

Kanske borde man köra rolighets-argumentet själv, konfrontera varenda nisse som vill ha betalt, och förtjänar det, med argumentet "gillar du inte ditt jobb, din snåla jävel". Eller överföra detta synsätt till de betalda jobb man också gör: göra avdrag på fakturan för allt som har känts meningsfullt. Inte ska jag ha betalt för det där inte, det var ju så roligt! Stoppa undan de där pengarna! Ingen diskussion, den där notan tar jag hand om!

Monday, May 09, 2011

Ett inlägg, varken mer eller mindre

Rock är en rolig hobby. Utövade den i lördags i lund. "I lördags i lund" låter som en fyrtiotalsfilm. Var på efterfest i korridor, det var kul trots/på grund av att man mindes hur det var att en gång ha varit ung. Inte så länge sedan men ändå väldigt länge sen. Pratade inte med någon som jag inte kände, men det gjorde jag ju inte när jag var ung heller, så allt var på sin plats.

Min telefon dog precis när jag skulle sätta på Sweet Jane och ta humöret till nya nivåer. Irriterande, ingen annan hade varken Lou Reed eller Velvet med sig. Amatörer. Har lämnat in den idag, imorgon får jag veta om livet ska fortgå som vanligt eller om jag ska veva mot väderkvarnar på heltid. Iofs är väl inte Apple en väderkvarn, utan mera ondska i sin puraste form kanske. Men så gullig med all design och små äpplen... *måste ha* Skoja bara.

På vägen ner lekte "vem tänker jag på" och bandleken. Det var halvkul. På vägen upp lekte vi pest eller kolera. Det var askul. Julia drog den äckligaste jag någonsin hört. Kan inte ens skriva det här, kommer bara dra åt mig massa flashback- och familjelivsläsare. Det är fan en pest eller kolera: gå ut på en helkväll med helpension och helrör med antigen flashbacks mest frekventa postare eller familjelivs? Svår!

Tog med mig en förkylning hem. Gör inte så mycket, förutom att jag tror att den gjorde mig lite irriterad. Var inte på det charmiga, älskvärda och ödmjuka humör som jag gjort mig känd för när jag kom hem till "regeringen".

Thursday, May 05, 2011

Jag är förvånad och förfärad över frånvaron av kritik av avrättandet av Bin Laden. Det är typ bara Ken som ryter ifrån. Givetvis är det helt vansinnigt att avrätta en människa utan rättegång, vilket vissa också har reserverat sig emot. Men det stora problemet är att, till exempel, Reinfeldt är positiv till att han avrättades. På frågan om hur han ser på att han inte ställdes inför rättegång svarar han: "Det är viktigt att han är borta men det hade varit bra om han hade kunnat ställas till rätta."

Jag tycker att det är väldigt skrämmande att det råder något slags konsensus kring att det finns vissa personer som förtjänar att dö. Om vi accepterar att Bin Laden blev mördad är det ett avstamp från en grundläggande mänsklig rättighet som enligt regeringen uttrycks som rätten till liv och ett avståndstagande från alla typer av dödsstraff. FN har inte med förbud mot dödsstraff i sin deklaration, men den anledningen behöver man väl inte var Jan Myrdal för att räkna ut.

Om Bin Laden bör skjutas så är det väl ganska svårt att argumentera för att någon mördare överhuvudtaget borde få leva? Varje människoliv är lika mycket värd, framförallt i bemärkelsen att ett offers lidande är lika stort oavsett hur många andra som blev drabbade. Och om vi ska acceptera att företrädare för en politisk organisation som tar beslut om våld mot civila ska accepteras är väl inte det bara Bin Ladens huvud som ska rulla.

Ni som läser den här bloggen är inte dumma i huvvet, så ni håller nog med mig. Ni kanske till och med tycker att det jag säger är lite väl uppenbart. Men är inte värdeförskjutningen väldigt skrämmande? Jag tycker att man måste vara benhård i övertygelsen att det aldrig går att kvitta ett lidande med ett lika vidrigt dåd.