Wednesday, March 30, 2011

På slutet har jag varit lite självömkande, mycket för att jag märkte att det inte fanns något samband mellan prestation och belöning i mitt liv. De gånger jag inte anstränger mig verkar det belönas och tvärtom. Som jag tidigare skrivit om: Kalla mig tog en kafferast att göra och ger fortfarande pengar på banken, Döda fallet gick jag över lik för och gav mest huvudvärk. När jag har ansträngt mig för jobb har det inte lett till något, de få bra betalda jag fått har jag inte gjort ett skit för att förtjäna. Likaså har de sämst betalda jobben varit tråkigast och slitigast, så klart.

Det här är väl egentligen inget konstigt: det gäller nog alla, bara det att folk kanske inte tänker så för det mesta. Kanske inte vill tänka så heller, ifrågasätta om de är värda vad de har. Svaret är väl dessutom väldigt relativt, finns väl alltid någon som är värd något mer eller mindre. Jag är till exempel en rätt bra kille att vara ihop med, tror jag, men det finns ju definitivt förbättringspotential om man säger så.

Hur som helst, det här var bara tänkt som en prolog. Grundantagandet är alltså att jag är självömkande för att känslan av att inte kunna påverka sitt liv gör mig lite deprimerad. Inga konstigheter. Då tänker man lite så här: nä men mörn, fan vad patetiskt, sluta vara tyck synd om dig själv. Som ni som läser gör nu. Men om man tar det ett steg längre: varför ska man inte vara självömkande? (Förutom att det är irriterande då, men sådana småborgerliga invändningar tar jag inte hänsyn till.)

Motsatsen - att vara positivt, konstruktiv, se möjligheter - är ju ett uttryck för den värsta typen av psykologiserad liberala ideologi jag vet. Antagandet att alla kan bli vad de vill, att vi själva sätter gränserna och så vidare. När blev det USA i allas skallar helt plötsligt? Det är ju inte bara på hälsomässor och konferenser som den där skiten tröskas, folk runt omkring börjar ju också tro på allvar att det spelar någon roll vilken inställning man har. Mycket beror det väl på att folk som är ett fan av dessa psykologiska luftslott tror att de själv har påverkat sitt liv genom mental träning, lite som den där boken, The Secret. Att de aldrig hade träffat sin tjej om de inte trodde på det. Men det handlar ju bara om tur.

Det den här inställningen gör i ett större perspektiv är att den lägger allt ansvar på individen, alla omständigheter blir en konsekvens av ett felaktigt handlande. Lite som när kristna säger att man får cancer för att man onanerar. Att myten kan förstärkas beror nog mycket på att man sällan ställer frågor om karriär och lycka till folk som har misslyckats med det, därför blir det empiriska materialet lite snedvridet. Hundra rosiga kreatörer säger att det handlar om att jobba hårt och tro på sig själv. Vi hör inte hundra rostiga kreatur säga att det jobbade hårt och trodde på sig själv men att det ändå gick åt helvete. Vilket är lika troligt. Eller att man inte jobbade hårt alls, men att det ändå gick vägen. Vem vill tro på det liksom.

Dessutom måste självömkan, alltså självhat, vara den raka motsatsen till uppmaningen om att vara anti-jante. Självömkan är ju ett slags internaliserande av jantelagen: "du duger inte till något, nä jag vet, jag är sämst". Anti-janten måste bekämpas eftersom alla som tycker att de är värda en extra klapp på axeln är värda en smäll på käften.

Slutsats alltså: motverka den mentala kulturimperialismen, tyck synd om dig själv!

5 comments:

Han1 said...

Yes! Vilken fantastisk slutkläm!

Rioting said...

Ja, var sjukt nöjd med den. Inte minst för att det är första gången jag skriver en slutkläm i den här bloggen.

Pat said...

Ha ha, det här var kul läsning. Håller ju inte med såklart men ändå. Det är ju astråkigt att gå runt och tycka synd om sig själv! Iaf i längre perioder så det är inget jag kan uppmuntra till. Men att nyliberalerna lagt beslag på "det positiva tänket" är klart bekymmersamt. Måste gå att hitta en balans där någonstans.
/Mr.Happy-go-lucky

Anonymous said...

Detta är faktiskt allvarligt. Det är en sak när överklassen gör antagandet att "alla kan bli vad de vill, att vi själva sätter gränserna och så vidare".

Men det farliga är när underklassen gör det. Läste en artikel i Mother Jones som tar upp problemet (ur ett amerikanskt perspektiv då). Huvudpoängen i artikeln är att myten om den amerikanska drömmen lett till att ordinära amerikaner tror att de är "rich-people-in-waiting", vilket i sin tur leder till att de röstar som om de vore rika, vilket drabbar dem själva. Helt sjukt.

http://motherjones.com/politics/2011/02/income-inequality-in-america-chart-graph

/Stef

martin said...

Ja det du skriver om, Stef, är väl den yttersta konsekvensen av det. Varför måste man vara en bra förlorare liksom? Vilken samhällsutveckling leder det till.

Och på ett personligt plan tycker jag det är märkligt att folk är rädda för att lägga smolk i glädjebägaren. Varför ska man ta hänsyn till de som har det gött? Borde ju vara tvärtom, att man ber om ursäkt för det man har. Tror att det är problemet med dagens Sverige, folk skäms inte för sig och har därför ingen anledning att stödja en fördelningspolitik.