Wednesday, March 30, 2011

På slutet har jag varit lite självömkande, mycket för att jag märkte att det inte fanns något samband mellan prestation och belöning i mitt liv. De gånger jag inte anstränger mig verkar det belönas och tvärtom. Som jag tidigare skrivit om: Kalla mig tog en kafferast att göra och ger fortfarande pengar på banken, Döda fallet gick jag över lik för och gav mest huvudvärk. När jag har ansträngt mig för jobb har det inte lett till något, de få bra betalda jag fått har jag inte gjort ett skit för att förtjäna. Likaså har de sämst betalda jobben varit tråkigast och slitigast, så klart.

Det här är väl egentligen inget konstigt: det gäller nog alla, bara det att folk kanske inte tänker så för det mesta. Kanske inte vill tänka så heller, ifrågasätta om de är värda vad de har. Svaret är väl dessutom väldigt relativt, finns väl alltid någon som är värd något mer eller mindre. Jag är till exempel en rätt bra kille att vara ihop med, tror jag, men det finns ju definitivt förbättringspotential om man säger så.

Hur som helst, det här var bara tänkt som en prolog. Grundantagandet är alltså att jag är självömkande för att känslan av att inte kunna påverka sitt liv gör mig lite deprimerad. Inga konstigheter. Då tänker man lite så här: nä men mörn, fan vad patetiskt, sluta vara tyck synd om dig själv. Som ni som läser gör nu. Men om man tar det ett steg längre: varför ska man inte vara självömkande? (Förutom att det är irriterande då, men sådana småborgerliga invändningar tar jag inte hänsyn till.)

Motsatsen - att vara positivt, konstruktiv, se möjligheter - är ju ett uttryck för den värsta typen av psykologiserad liberala ideologi jag vet. Antagandet att alla kan bli vad de vill, att vi själva sätter gränserna och så vidare. När blev det USA i allas skallar helt plötsligt? Det är ju inte bara på hälsomässor och konferenser som den där skiten tröskas, folk runt omkring börjar ju också tro på allvar att det spelar någon roll vilken inställning man har. Mycket beror det väl på att folk som är ett fan av dessa psykologiska luftslott tror att de själv har påverkat sitt liv genom mental träning, lite som den där boken, The Secret. Att de aldrig hade träffat sin tjej om de inte trodde på det. Men det handlar ju bara om tur.

Det den här inställningen gör i ett större perspektiv är att den lägger allt ansvar på individen, alla omständigheter blir en konsekvens av ett felaktigt handlande. Lite som när kristna säger att man får cancer för att man onanerar. Att myten kan förstärkas beror nog mycket på att man sällan ställer frågor om karriär och lycka till folk som har misslyckats med det, därför blir det empiriska materialet lite snedvridet. Hundra rosiga kreatörer säger att det handlar om att jobba hårt och tro på sig själv. Vi hör inte hundra rostiga kreatur säga att det jobbade hårt och trodde på sig själv men att det ändå gick åt helvete. Vilket är lika troligt. Eller att man inte jobbade hårt alls, men att det ändå gick vägen. Vem vill tro på det liksom.

Dessutom måste självömkan, alltså självhat, vara den raka motsatsen till uppmaningen om att vara anti-jante. Självömkan är ju ett slags internaliserande av jantelagen: "du duger inte till något, nä jag vet, jag är sämst". Anti-janten måste bekämpas eftersom alla som tycker att de är värda en extra klapp på axeln är värda en smäll på käften.

Slutsats alltså: motverka den mentala kulturimperialismen, tyck synd om dig själv!

Monday, March 28, 2011

Människor som jobbar som experter eller konsulter med fokus på sociala medier, vilket jävla vinstlott de har dragit i arbetslivets tombola. Dels för att sociala medier är så lätt att förstå att vem som helst med en smart phone skulle kunna fakturerar för "kunskaperna", men framförallt för att de inte kan misslyckas med sitt uppdrag. Det är ju bara att gissa och rapa klyschor: "I framtiden kommer medier bli allt mer viktiga. Vi måste förbereda oss på ett nytt sätt att kommunicera, som inte är lika beroende av de kanaler som historiskt sett varit dominerande, det vi nu kallar gammel-media. Hur ska vi kunna göra denna omställning? Det är både en spännande och enormt krävande utmaning. Det vi hittills har sett är att tekniken inte bara följer utvecklingen, utan även styr utvecklingen. Vi kan till exempel se hur språket influeras av emoticions och den korta textlängd som, till exempel, förekommer på Twitter. Nu tar vi en kort paus, kaffe och smörgåsar finns i lobbyn, jag måste bara skratta mig hela vägen till internetbanken."

Men värst är väl ändå journalister som specialiserar sig på sociala medier. Dels för att det inte finns något att förstå som inte alla redan förstår. Men framförallt för att de ska vara så jävla cutting edge hela tiden: "vi behöver inte gammel-media!", "sociala medier skapar revolutioner", "jag är kompis med Magnus Betner på facebook", "jag har inga skivor längre!". Om folk på allvar tror att gammelmedia är död och passé varför nöjer de sig inte med en blogg då? Varför ska de ta upp tidningssidor med digitalt dravel? Det är lite som folk som går ut bara för att tjata om hur tråkigt det är att gå ut, hög musik och så vidare. Alltså som jag brukar göra, helt meningslöst. Åk hem eller skärp till dig!

Thursday, March 24, 2011

När man blir glad över att få ett nej i mailboxen istället för att bara bli ignorerad vet man att man inte är ett högdjur inom näringslivet precis. Men det är alltid bättre med ett dåligt svar än inget. Om jag någonsin får någon slags maktposition, kanske går med i Hem & Skola eller Reumatikerförbundet vad det lider, så lovar jag dyrt och heligt att aldrig behandla andra människor så tarvligt att jag inte bemödar mig med ett svar.

Andra tarvligheter. Det tar emot att konstatera det här, men i en fråga har utlandssvenskar faktiskt rätt: folk beter sig för jävla dåligt i kollektivtrafiken. I alla fall i Stockholm, kanske stämmer på andra städer också. Men här reser sig i alla fall inte folk på sig för gamla och sjuka. Det är inte bara ungdomarna utan även deras föräldrar som sitter kvar i godan ro medan, Agnes 83 år, flyger fram och tillbaka som en gammal yllevante. Man blir ju helt matt i huvudet när Elin, 32 år och senior advisor/human resources/human trafficking/public relations, sitter och kvittrar på mobilen medan russinen bryter lårbenshalsar på löpande band.

Det är en del av det. Den andra är att folk hellre hoppar på spåret än att släppa förbi en medmänniska i rusningstrafiken. Igår såg jag en tjej som forecheckade en gammal gubbe i trappan vid Gullmarsplan för att försäkra sig om att bli först med att vänta 8 minuter på nästa vagn mot Sickla. Det riktigt sjuka var att strebern ändå vände sig om, men inte för att be om ursäkt utan för att skicka en mördarblick, av sorten "hem till hemmet och dö".

Jag är långt ifrån en kosmopolit, men jag har nog faktiskt inte varit med om ett annat europeiskt land där medborgare foular varandra offentligt utan att be om ursäkt i samma utsträckning. Eller låter folk med kryckor dansa omkring i mittgången på tunnelbanan.

Till viss del är det ju SL:s fel så klart, eftersom de bygger upp så mycket hat med sin extremt låga service och fientliga inställning till resenärer. Men det handlar ju om en individualistisk mentalitet också. Man måste ju "ta för sig".

Tuesday, March 22, 2011

Dagens dikt

Det är något säreget, smått poetiskt, över Metros sms-insändare. Som korta minnesanteckningar eller ingresser till debattartiklar. Eller, kanske mer än något annat, ett slags kärnfull punkpoesi. Här under är två från idag. Jag bytte titlar, det är ju ändå redigerarna på Metro som sätter dem antar jag, men texterna återges annars i sin helhet. Tänk er dem med lite bjäbbig kängskrik. Omkväde på sista raden.

"INGEN HAR FRÅGAR FOLKET"
Östros, Nuder och Ylva.
De bästa får gå.
Vad tänker ni på?
Sparka Juholt i stället.
Ingen har frågat folket.

"FAST I SYSTEMET"
Fast i systemet.
Jag önskar att jag fick gå
en KY-utbildning,
men det får jag inte,
för jag är arbetslös

Tuesday, March 08, 2011

Hanet var här tidigare idag. Jenny verkar bli lite trött när vi kommer igång med vår hatglädje. Jag försökte kicka igång han på tv-sportens idiotiska användande av "gå mot guld" och "gå för medalj" under skid-vm, men han hade blivit för avtrubbad trodde han.

I ett intressant inlägg i debatten kring huruvida Petter Northug är en gris eller inte hördes tidigare idag i ett debattprogram i P1. "Varför är vi så taskig mot grisen jämt?" frågade sig en engagerad medborgare och fortsatte "vad har grisen gjort för att förtjäna att bli jämförd med en norsk guldmedaljör?" Programledaren Täppas höll med - taskigt är det - innan han avslutade samtalet med ett "nöff-nöff". "Nöff-nöff" svarade medborgaren förvånat.

Men Northug (grisen/vargen) alltså: jag tycker inte att segergesten var så ful. Det är värre att han ska gnälla på svenskar varenda gång han inte vinner. Svenskarna som däremot är bra sportföredömen: dels för att de hyllar vallamannen både när det går bra och dåligt och dels för att de är så präktiga. Även om det kan stå en lite upp i halsen med rosiga, rejäla killar som inte är rädda för att ta i, speciellt när man kommer från ett skidåkarrike som Jämtland, så är präktighet ändå mer subversivt än vad kaxighet är. På samma sätt som twee är mer punk än vad punk är.

Tuesday, March 01, 2011

Någon lirare ville ha ackorden till Sthlm, sett snett uppifrån så jag blev tvungen att lyssna igenom den. Kör resten av skivan nu. Har inte lyssnat så mycket på den, eftersom den är förknippad med en deppig period av livet. Framförallt blev floppandet något av en symbol för mitt livs floppande. På det rent yrkesmässiga planet. Döda fallet, passande titel.

Hur som helst är den väldigt bra. Men på något sätt känns det lite jobbigt. Tror inte att jag har så mycket bättre låtar i mig än på den skivan - Plötsligt händer det inte är låtsnickrande på en sjuk nivå - och produktionen är fantastisk. Jag kan inte känna att det var något som blev riktigt fel, förutom en del texter som bär spår av den här 2005-lyriken. Ni vet, lite putslustigt, mycket referenser och samtid och skit. Som alla band som kom runt 2005. Vi, Hello Saferide, Suburban Kids, Lekman och så vidare. Det är ju band som jag gillar, hela gänget. Men jag är väldigt less på låtar som handlar om internet och tv-serier. Varför hade jag med "salsakurs" i en låt? Det är poptexternas motsvarighet till alla indiefilmer om dysfunktionella familjer som rippar estetiken från Wes Anderson. Tycker inte att man bör sträva efter en tidslöshet, men det här pepprandet av referenser bara för att någon feja ska småle igenkännande åt det är ett sådant slöseri med melodier.

Men det jag i praktiken fick skit för var ändå plakatlyriken, och den står jag för till hundra procent. Och politik blev ju också trendigt igen ett år senare, så jag var väl bara efter/före min tid som vanligt. Men hur som helst. Det deppiga med att känna sig nöjd över skivan är väl att man landar i en slutsats som överstämmer med ett depressionssymptom: känslan av maktlöshet, att ansträngningar inte leder någon vart.

Å andra sidan: vad hade kunna hänt, som bäst? Lite mer radiotid, några till festivaler, lite glada gubbar i tidningar. Pajaskonster i Nyhetsmorgon. Jag fick ju göra det där innan, var ju sur och missnöjd ändå. Svårt att förstå vad målet var. Nu för tiden skulle jag bara vilja ha en stadig inkomst och något som pröjsade inspelning så skiter jag i resten. Alltså, jag tror att jag känner så på riktigt. Annars brukar man ju säga det men fantisera om att smäda Joel Alme live i Skavlan ändå.