Tuesday, February 22, 2011

Om det är något jag stör mig på så är det folk som är cyniska på ett ny-deprimerat vis, så där som det är första gången man fattar att allt är meningslöst. Kanske för att jag själv hamnar där. När något är dåligt tänker man "jävla skit, fan i fan". Det är hopplöst, lika bra att ge upp. När något är bra tänker man "jaha, nu är livet på topp och ändå rinner det bara iväg och så ska man dö". Det är irriterande som fan att man inte ska kunna skaka av sig den här gymnasiala inställningen. Man vet inte riktigt vem man ska ställa mot väggen. Varför tar ingen ansvar för det här? Det här är ett strukturellt problem. VI HAR INTE FÅTT NÅGON INFORMATION!

En annan irriterande grej, på andra sidan, är humanister som omhuldar livets meningslöshet som något positivt. "Vi måste skapa ett paradis på jorden, vi har bara ett liv och så vidare". Typ Ricky Gervais som hela tiden gör en grej av att han är ateist. Som att det är något att vara märkvärdig över. Att pissa på kristna för att de inte fattar att det är hitte-på är lika raffinerat som att klaga på särskrivningar.

Friday, February 18, 2011

?

Ett populärt skämt är killen som spelar gitarr på hemmafester. Till exempel Liv Strömqvist skojar mycket kring detta. Men frågan är om han finns? Har ni någonsin varit på en fest där en kille sätter sig ner och sjunger typ Jason Mraz och alla flockar runt honom och klappar händerna? Jag utesluter inte att de finns, undrar bara om de människor som ondgör sig över Trubadix verkligen brukar vara på sådana gillen.

Extra märkligt är det när folk skriver om "indietrubadurer" - synd att jag inte har källa här - för det måste väl vara en oxymoron? Eller så menar folk inte indie när de säger indie. Kanske lite som en s föräldrar kallade allt för svartrock mellan Cure och Gyllene Tider.

Jag tror att folk höftar med sanningen för att bilden av en Trubadick är så passande som symbol: urtypen av den självgoda konstnärssjälen som saknar talang men ändå får ryggen dunkad.
Sociala medier, finns det något mer överskattat? Löjligt är det.

Tuesday, February 01, 2011

Är man inte rätt less på Coldplays Viva la vida i dokumentärsserier? Känns som den typ alltid används när man ska bygga upp lite förväntan: "Här är deltagarna (dö-dö-dö-dödö-dö-dö)" Började googla det här, men tänkte va fan. Skit samma.

***

Det sämsta med mansrollen i Jämtland var att det var chefigt att vara tystlåten, korthuggen och barsk. Av flera olika anledningar så klart, till exempel att det föder känslomässiga dvärgar som inte kan verbalisera vad de känner. Men framförallt om man kommer från en familj där verbal sparring stod på menyn varje dag. Det gjorde jag alltså. Ändå har jag märkt att jag på slutet börjar odla en sjuk fascination för den här typiska norrlandsgubben, i alla fall som skidåkare. Kollar på Från Sixten till Kalla, på jakt efter one-liners i stil med Häggblads "en skidåkares liv är ett helvete, jag önskar jag vore död". Att jag börjar tycka skidor är så roligt känns kopplat till kärleken till surgubben på något sätt. Börjar Jämtland kalla mig tillbaka till något jag aldrig varit? Har jag blivit Jonathan Selmane? Mina längdskidor är väl hans hockey.

Åk själv, gubbjävel.