Monday, October 10, 2011

Måste verkligen skriva lite låttexter, jag har en ganska tydlig känsla av hur de ska vara, inte bara hur de inte ska vara. Det är ju ovanligt. Skämdes lite när jag lyssnade på gamla låtar, även om jag har förståelse för hur jag tänkte. Tidiga Sibirialåtar är det i och för sig egentligen rent hantverksmässigt som jag är ute och cyklar, men med Vapnet tror jag snurrade bort mig i en vilja att göra allt konkret och förankrat som var hade mer ideologisk än estetisk botten. Delvis håller jag med mig själv: det är ju bättre än den här meningslösa seglarpoesin som var rådande då, och kanske fortfarande är, jag vet inte. Alltså att sjunga om horisonter, laguner, "in my mind" och så vidare. Typ som Ride gjorde bak i tid, förresten. Helt meningslöst. Men det är ändå idiotisk att lägga in "salsakurs" i en låt. Va fan.

Men jag vet inte när jag ska få tid att göra något av insikten hur som helst. Mest för att jag har ett jobb, det är värre än ha ett barn. Mer tidskrävande i alla fall. Märkligt ändå: för två år sedan slog jag nog i botten med röven först, handikappad av både diskbråck och arbetslöshet och allmän uppgivenhet. Låg på golvet i en andrahandsetta som var iskall. Nu är jag en femtiotalspappa som går till jobbet och kommer hem till barn, tjej och middag. Det är ganska skönt, mest för att man får så mycket gratis av de där grejerna.

För de här är tydligen de bästa egenskaperna en människa kan ha: 1, ett jobb, 2, ett barn, 3, en tjej/kille. Vet inte i vilket ordning dock. Och om de kan kombineras hur som helst. Det är i alla fall rätt taskigt av samhället (skäms på er) för allt det där är ju till absolut största del baserad på tur istället för förtjänst. Dessutom slår det ju dubbelt mått dom som redan saknar de där grejerna (förutsatt att de vill ha dem). Jag tycker det är viktigt att påpeka: jag står inte ut med folk som hela tiden ska påpeka att de förtjänar sina framgångar och räkmackor. Nej, det gör ni inte. Ingen gör det. Det blir som det blir, olika grader av orättvisa och rättvisa, tur och otur utan ordning eller reda.

Tänkte utvärdera det här inlägget direkt.
Ämne(n): 3/5, personligt men med ett intressant makroperspektiv. Lite tjatigt med låttexterna igen. Känns som att jag borde ha skrivit klart om det vid det här laget. I alla fall om jag inte utvecklar det på något sätt.
Diskussion, berättande: 2/5, det märks att jag inte orkar tänka klart eller stylta upp det på ett vettigt sätt. Blir lite skissartat och halvhjärtat. Diskussionen om vad samhället tycker är intressant på riktigt, men som den  behandlas nu känns den bara omogen och ogenomtänkt. Överlag känns det som att det är rätt mycket upprepande av tidigare ämnen. 
Språk: 2/5. Vill inte läsa om vad jag skrivit, men antar att det är fyllt av syftningsfel och annat grammatikknas eftersom jag inte läst om det. Känns även som att det blev lite väl många "ni fattar" och "men va fan", ett tecken på att jag är en slapp hjärna i en slapp kropp. Att det inte blir en etta är för att jag alltid har haft lite för höga tankar om min språkliga förmåga, trots att motsatsen ofta bevisas.
Överlag: 2/5, inget inlägg vi kommer att minnas men ändå roligt med en återkomst. Något att tugga i sig i väntan på en riktig jävla bloggdänga. Lite som ett band som släpper en halvrövig skiva för att få komma ut och gigga igen.

Monday, August 22, 2011

Länge sen jag skrev något. Kanske känt lite prestationskrav, eftersom jag blivit farsa. Då borde man komma tillbaka med något annat än det vanliga tanketröskandet. Eller komma tillbaka som en jävla idiot, i tron att man har varit med om ett mirakel. Inte för att underminera händelsen som sådan - födsel och dödsel är ju mäktiga och läskiga händelser - men det är inget övernaturligt med dem. Tvärtom.

Jag och David brukar ofta bråka om samma saker, till exempel om det är bra eller dåligt att växa upp på landet (pudelfrågan är om man vill känna sin mobbare eller föredrar främlingar). En annat återkommande spår är om det är en narcissistisk handling att skaffa barn eller inte. David menar att barnet flyttar perspektivet från jaget, jag har alltid sett barnet som en förlängning av ens ego (på samma sätt som romantiskt svärmeri i offentligheten är en illa dold självgodhet). Efter att själv ha fått barn måste jag ge mig själv rätt: jag har inte känt att min narcissism har minskat nämnvärt. Eller att jag var mer självupptagen innan jag fick barn. I och för sig: självupptagna människor märker ju sällan av sin egen narcissism. Hupp. Hursomhelst är det kanske för tidigt att utvärdera. Testa mig om ett år!

Apropå att älska sitt förlängda ego: vi har spelat in låtar med mord & synd som blir så jävla bra! Jag längtar tills mixen är klar. Det är som en ny graviditet, med skillnaden att gravven var astråkig och jobbig och det här är askul. Och att när man är gravid så kommer ett barn, nu kommer det tre wavfiler.

Ljudfilerna pressas sedan till en cd som förvaras i en lokal i ett industriområde innan de skickas till krossning, någonstans i mellaneuropa. Iofs har vi inget skivkontrakt nu, så vi kan skicka låtarna direkt till kross. Cut out the middle man, som jag brukar säga i min tankesmedja för digitalt entreprenörskap.

Friday, May 27, 2011

Det intressanta med Ann Charlott Altstadts krönika om den blåsta generationen är att gensvaret hon fick på alla sätt styrker hennes tes. Ann Charlott Alstadt säger att tidsandan är ungdomsfixerad, kritikerna säger att hon är gammal och bitter. Hon säger att tidsandan är genomsyrad av en individualistisk entreprenörsanda, kritikerna säger att det är bra att unga tjejer blir egenföretagare. Hon säger att kritik mot utseendefixering och festande ses som en kränkning av unga tjejer, kritikerna säger att hon tar gubbarnas sida.

Men att tala om generationer, vad otroligt lättviktigt och ovetenskapligt det görs. Altstadt vilar sin argumentation på Blondibella och Style by Kling. När Ann Heberlein sedan ifrågasätter hennes empiriska urval gör hon det genom hennes politiskt medvetna studenter som bas. Förutom att det givetvis inte går att se folk födda mellan 1980-1999 som en homogen grupp - i den bemärkelsen att födelsedatumet skulle utgöra en större skillnad än kön, klass, uppväxt och så vidare - så är det en bisarr tanke att en generation verkar i ett vakuum från alla andra. Ska man tala om något så är det väl tidsandan och den bär den äldre generation minst lika mycket ansvar för som den yngre.


Wednesday, May 25, 2011

Om ni blundar och tänker på löneförhandling, vad ser ni framför er då? Blunda rå och testa.

Färdig? Jaha, ni såg en chef vid ett skrivbord som sa "du får 26000". Du säger "28000" och så blev det 27. Eller något liknande. Så här kan det se ut för mig: "vi har inga pengar, men det blir en rolig fest!", "vill ni vara med på en samlings-cd, ni kan ett gratis ex!", "vi publicerar gärna din krönika, men kan inte betala för den", "skulle du vilja komma över klippa min gräsmatta med en nagelsax, som tack kan du få en klapp på axeln". Min ingång i det här brukar alltså vara att förhandla om att jag ska få någon slags ersättning överhuvudtaget medan motparten hävdar att det är bättre att jag jobbar gratis. Diskussionen är alltså verkligen en löne-förhandling, eftersom det är själva lönens existens eller inte som förhandlas.

Kanske borde man köra rolighets-argumentet själv, konfrontera varenda nisse som vill ha betalt, och förtjänar det, med argumentet "gillar du inte ditt jobb, din snåla jävel". Eller överföra detta synsätt till de betalda jobb man också gör: göra avdrag på fakturan för allt som har känts meningsfullt. Inte ska jag ha betalt för det där inte, det var ju så roligt! Stoppa undan de där pengarna! Ingen diskussion, den där notan tar jag hand om!

Monday, May 09, 2011

Ett inlägg, varken mer eller mindre

Rock är en rolig hobby. Utövade den i lördags i lund. "I lördags i lund" låter som en fyrtiotalsfilm. Var på efterfest i korridor, det var kul trots/på grund av att man mindes hur det var att en gång ha varit ung. Inte så länge sedan men ändå väldigt länge sen. Pratade inte med någon som jag inte kände, men det gjorde jag ju inte när jag var ung heller, så allt var på sin plats.

Min telefon dog precis när jag skulle sätta på Sweet Jane och ta humöret till nya nivåer. Irriterande, ingen annan hade varken Lou Reed eller Velvet med sig. Amatörer. Har lämnat in den idag, imorgon får jag veta om livet ska fortgå som vanligt eller om jag ska veva mot väderkvarnar på heltid. Iofs är väl inte Apple en väderkvarn, utan mera ondska i sin puraste form kanske. Men så gullig med all design och små äpplen... *måste ha* Skoja bara.

På vägen ner lekte "vem tänker jag på" och bandleken. Det var halvkul. På vägen upp lekte vi pest eller kolera. Det var askul. Julia drog den äckligaste jag någonsin hört. Kan inte ens skriva det här, kommer bara dra åt mig massa flashback- och familjelivsläsare. Det är fan en pest eller kolera: gå ut på en helkväll med helpension och helrör med antigen flashbacks mest frekventa postare eller familjelivs? Svår!

Tog med mig en förkylning hem. Gör inte så mycket, förutom att jag tror att den gjorde mig lite irriterad. Var inte på det charmiga, älskvärda och ödmjuka humör som jag gjort mig känd för när jag kom hem till "regeringen".

Thursday, May 05, 2011

Jag är förvånad och förfärad över frånvaron av kritik av avrättandet av Bin Laden. Det är typ bara Ken som ryter ifrån. Givetvis är det helt vansinnigt att avrätta en människa utan rättegång, vilket vissa också har reserverat sig emot. Men det stora problemet är att, till exempel, Reinfeldt är positiv till att han avrättades. På frågan om hur han ser på att han inte ställdes inför rättegång svarar han: "Det är viktigt att han är borta men det hade varit bra om han hade kunnat ställas till rätta."

Jag tycker att det är väldigt skrämmande att det råder något slags konsensus kring att det finns vissa personer som förtjänar att dö. Om vi accepterar att Bin Laden blev mördad är det ett avstamp från en grundläggande mänsklig rättighet som enligt regeringen uttrycks som rätten till liv och ett avståndstagande från alla typer av dödsstraff. FN har inte med förbud mot dödsstraff i sin deklaration, men den anledningen behöver man väl inte var Jan Myrdal för att räkna ut.

Om Bin Laden bör skjutas så är det väl ganska svårt att argumentera för att någon mördare överhuvudtaget borde få leva? Varje människoliv är lika mycket värd, framförallt i bemärkelsen att ett offers lidande är lika stort oavsett hur många andra som blev drabbade. Och om vi ska acceptera att företrädare för en politisk organisation som tar beslut om våld mot civila ska accepteras är väl inte det bara Bin Ladens huvud som ska rulla.

Ni som läser den här bloggen är inte dumma i huvvet, så ni håller nog med mig. Ni kanske till och med tycker att det jag säger är lite väl uppenbart. Men är inte värdeförskjutningen väldigt skrämmande? Jag tycker att man måste vara benhård i övertygelsen att det aldrig går att kvitta ett lidande med ett lika vidrigt dåd.

Wednesday, March 30, 2011

På slutet har jag varit lite självömkande, mycket för att jag märkte att det inte fanns något samband mellan prestation och belöning i mitt liv. De gånger jag inte anstränger mig verkar det belönas och tvärtom. Som jag tidigare skrivit om: Kalla mig tog en kafferast att göra och ger fortfarande pengar på banken, Döda fallet gick jag över lik för och gav mest huvudvärk. När jag har ansträngt mig för jobb har det inte lett till något, de få bra betalda jag fått har jag inte gjort ett skit för att förtjäna. Likaså har de sämst betalda jobben varit tråkigast och slitigast, så klart.

Det här är väl egentligen inget konstigt: det gäller nog alla, bara det att folk kanske inte tänker så för det mesta. Kanske inte vill tänka så heller, ifrågasätta om de är värda vad de har. Svaret är väl dessutom väldigt relativt, finns väl alltid någon som är värd något mer eller mindre. Jag är till exempel en rätt bra kille att vara ihop med, tror jag, men det finns ju definitivt förbättringspotential om man säger så.

Hur som helst, det här var bara tänkt som en prolog. Grundantagandet är alltså att jag är självömkande för att känslan av att inte kunna påverka sitt liv gör mig lite deprimerad. Inga konstigheter. Då tänker man lite så här: nä men mörn, fan vad patetiskt, sluta vara tyck synd om dig själv. Som ni som läser gör nu. Men om man tar det ett steg längre: varför ska man inte vara självömkande? (Förutom att det är irriterande då, men sådana småborgerliga invändningar tar jag inte hänsyn till.)

Motsatsen - att vara positivt, konstruktiv, se möjligheter - är ju ett uttryck för den värsta typen av psykologiserad liberala ideologi jag vet. Antagandet att alla kan bli vad de vill, att vi själva sätter gränserna och så vidare. När blev det USA i allas skallar helt plötsligt? Det är ju inte bara på hälsomässor och konferenser som den där skiten tröskas, folk runt omkring börjar ju också tro på allvar att det spelar någon roll vilken inställning man har. Mycket beror det väl på att folk som är ett fan av dessa psykologiska luftslott tror att de själv har påverkat sitt liv genom mental träning, lite som den där boken, The Secret. Att de aldrig hade träffat sin tjej om de inte trodde på det. Men det handlar ju bara om tur.

Det den här inställningen gör i ett större perspektiv är att den lägger allt ansvar på individen, alla omständigheter blir en konsekvens av ett felaktigt handlande. Lite som när kristna säger att man får cancer för att man onanerar. Att myten kan förstärkas beror nog mycket på att man sällan ställer frågor om karriär och lycka till folk som har misslyckats med det, därför blir det empiriska materialet lite snedvridet. Hundra rosiga kreatörer säger att det handlar om att jobba hårt och tro på sig själv. Vi hör inte hundra rostiga kreatur säga att det jobbade hårt och trodde på sig själv men att det ändå gick åt helvete. Vilket är lika troligt. Eller att man inte jobbade hårt alls, men att det ändå gick vägen. Vem vill tro på det liksom.

Dessutom måste självömkan, alltså självhat, vara den raka motsatsen till uppmaningen om att vara anti-jante. Självömkan är ju ett slags internaliserande av jantelagen: "du duger inte till något, nä jag vet, jag är sämst". Anti-janten måste bekämpas eftersom alla som tycker att de är värda en extra klapp på axeln är värda en smäll på käften.

Slutsats alltså: motverka den mentala kulturimperialismen, tyck synd om dig själv!

Monday, March 28, 2011

Människor som jobbar som experter eller konsulter med fokus på sociala medier, vilket jävla vinstlott de har dragit i arbetslivets tombola. Dels för att sociala medier är så lätt att förstå att vem som helst med en smart phone skulle kunna fakturerar för "kunskaperna", men framförallt för att de inte kan misslyckas med sitt uppdrag. Det är ju bara att gissa och rapa klyschor: "I framtiden kommer medier bli allt mer viktiga. Vi måste förbereda oss på ett nytt sätt att kommunicera, som inte är lika beroende av de kanaler som historiskt sett varit dominerande, det vi nu kallar gammel-media. Hur ska vi kunna göra denna omställning? Det är både en spännande och enormt krävande utmaning. Det vi hittills har sett är att tekniken inte bara följer utvecklingen, utan även styr utvecklingen. Vi kan till exempel se hur språket influeras av emoticions och den korta textlängd som, till exempel, förekommer på Twitter. Nu tar vi en kort paus, kaffe och smörgåsar finns i lobbyn, jag måste bara skratta mig hela vägen till internetbanken."

Men värst är väl ändå journalister som specialiserar sig på sociala medier. Dels för att det inte finns något att förstå som inte alla redan förstår. Men framförallt för att de ska vara så jävla cutting edge hela tiden: "vi behöver inte gammel-media!", "sociala medier skapar revolutioner", "jag är kompis med Magnus Betner på facebook", "jag har inga skivor längre!". Om folk på allvar tror att gammelmedia är död och passé varför nöjer de sig inte med en blogg då? Varför ska de ta upp tidningssidor med digitalt dravel? Det är lite som folk som går ut bara för att tjata om hur tråkigt det är att gå ut, hög musik och så vidare. Alltså som jag brukar göra, helt meningslöst. Åk hem eller skärp till dig!

Thursday, March 24, 2011

När man blir glad över att få ett nej i mailboxen istället för att bara bli ignorerad vet man att man inte är ett högdjur inom näringslivet precis. Men det är alltid bättre med ett dåligt svar än inget. Om jag någonsin får någon slags maktposition, kanske går med i Hem & Skola eller Reumatikerförbundet vad det lider, så lovar jag dyrt och heligt att aldrig behandla andra människor så tarvligt att jag inte bemödar mig med ett svar.

Andra tarvligheter. Det tar emot att konstatera det här, men i en fråga har utlandssvenskar faktiskt rätt: folk beter sig för jävla dåligt i kollektivtrafiken. I alla fall i Stockholm, kanske stämmer på andra städer också. Men här reser sig i alla fall inte folk på sig för gamla och sjuka. Det är inte bara ungdomarna utan även deras föräldrar som sitter kvar i godan ro medan, Agnes 83 år, flyger fram och tillbaka som en gammal yllevante. Man blir ju helt matt i huvudet när Elin, 32 år och senior advisor/human resources/human trafficking/public relations, sitter och kvittrar på mobilen medan russinen bryter lårbenshalsar på löpande band.

Det är en del av det. Den andra är att folk hellre hoppar på spåret än att släppa förbi en medmänniska i rusningstrafiken. Igår såg jag en tjej som forecheckade en gammal gubbe i trappan vid Gullmarsplan för att försäkra sig om att bli först med att vänta 8 minuter på nästa vagn mot Sickla. Det riktigt sjuka var att strebern ändå vände sig om, men inte för att be om ursäkt utan för att skicka en mördarblick, av sorten "hem till hemmet och dö".

Jag är långt ifrån en kosmopolit, men jag har nog faktiskt inte varit med om ett annat europeiskt land där medborgare foular varandra offentligt utan att be om ursäkt i samma utsträckning. Eller låter folk med kryckor dansa omkring i mittgången på tunnelbanan.

Till viss del är det ju SL:s fel så klart, eftersom de bygger upp så mycket hat med sin extremt låga service och fientliga inställning till resenärer. Men det handlar ju om en individualistisk mentalitet också. Man måste ju "ta för sig".

Tuesday, March 22, 2011

Dagens dikt

Det är något säreget, smått poetiskt, över Metros sms-insändare. Som korta minnesanteckningar eller ingresser till debattartiklar. Eller, kanske mer än något annat, ett slags kärnfull punkpoesi. Här under är två från idag. Jag bytte titlar, det är ju ändå redigerarna på Metro som sätter dem antar jag, men texterna återges annars i sin helhet. Tänk er dem med lite bjäbbig kängskrik. Omkväde på sista raden.

"INGEN HAR FRÅGAR FOLKET"
Östros, Nuder och Ylva.
De bästa får gå.
Vad tänker ni på?
Sparka Juholt i stället.
Ingen har frågat folket.

"FAST I SYSTEMET"
Fast i systemet.
Jag önskar att jag fick gå
en KY-utbildning,
men det får jag inte,
för jag är arbetslös

Tuesday, March 08, 2011

Hanet var här tidigare idag. Jenny verkar bli lite trött när vi kommer igång med vår hatglädje. Jag försökte kicka igång han på tv-sportens idiotiska användande av "gå mot guld" och "gå för medalj" under skid-vm, men han hade blivit för avtrubbad trodde han.

I ett intressant inlägg i debatten kring huruvida Petter Northug är en gris eller inte hördes tidigare idag i ett debattprogram i P1. "Varför är vi så taskig mot grisen jämt?" frågade sig en engagerad medborgare och fortsatte "vad har grisen gjort för att förtjäna att bli jämförd med en norsk guldmedaljör?" Programledaren Täppas höll med - taskigt är det - innan han avslutade samtalet med ett "nöff-nöff". "Nöff-nöff" svarade medborgaren förvånat.

Men Northug (grisen/vargen) alltså: jag tycker inte att segergesten var så ful. Det är värre att han ska gnälla på svenskar varenda gång han inte vinner. Svenskarna som däremot är bra sportföredömen: dels för att de hyllar vallamannen både när det går bra och dåligt och dels för att de är så präktiga. Även om det kan stå en lite upp i halsen med rosiga, rejäla killar som inte är rädda för att ta i, speciellt när man kommer från ett skidåkarrike som Jämtland, så är präktighet ändå mer subversivt än vad kaxighet är. På samma sätt som twee är mer punk än vad punk är.

Tuesday, March 01, 2011

Någon lirare ville ha ackorden till Sthlm, sett snett uppifrån så jag blev tvungen att lyssna igenom den. Kör resten av skivan nu. Har inte lyssnat så mycket på den, eftersom den är förknippad med en deppig period av livet. Framförallt blev floppandet något av en symbol för mitt livs floppande. På det rent yrkesmässiga planet. Döda fallet, passande titel.

Hur som helst är den väldigt bra. Men på något sätt känns det lite jobbigt. Tror inte att jag har så mycket bättre låtar i mig än på den skivan - Plötsligt händer det inte är låtsnickrande på en sjuk nivå - och produktionen är fantastisk. Jag kan inte känna att det var något som blev riktigt fel, förutom en del texter som bär spår av den här 2005-lyriken. Ni vet, lite putslustigt, mycket referenser och samtid och skit. Som alla band som kom runt 2005. Vi, Hello Saferide, Suburban Kids, Lekman och så vidare. Det är ju band som jag gillar, hela gänget. Men jag är väldigt less på låtar som handlar om internet och tv-serier. Varför hade jag med "salsakurs" i en låt? Det är poptexternas motsvarighet till alla indiefilmer om dysfunktionella familjer som rippar estetiken från Wes Anderson. Tycker inte att man bör sträva efter en tidslöshet, men det här pepprandet av referenser bara för att någon feja ska småle igenkännande åt det är ett sådant slöseri med melodier.

Men det jag i praktiken fick skit för var ändå plakatlyriken, och den står jag för till hundra procent. Och politik blev ju också trendigt igen ett år senare, så jag var väl bara efter/före min tid som vanligt. Men hur som helst. Det deppiga med att känna sig nöjd över skivan är väl att man landar i en slutsats som överstämmer med ett depressionssymptom: känslan av maktlöshet, att ansträngningar inte leder någon vart.

Å andra sidan: vad hade kunna hänt, som bäst? Lite mer radiotid, några till festivaler, lite glada gubbar i tidningar. Pajaskonster i Nyhetsmorgon. Jag fick ju göra det där innan, var ju sur och missnöjd ändå. Svårt att förstå vad målet var. Nu för tiden skulle jag bara vilja ha en stadig inkomst och något som pröjsade inspelning så skiter jag i resten. Alltså, jag tror att jag känner så på riktigt. Annars brukar man ju säga det men fantisera om att smäda Joel Alme live i Skavlan ändå.

Tuesday, February 22, 2011

Om det är något jag stör mig på så är det folk som är cyniska på ett ny-deprimerat vis, så där som det är första gången man fattar att allt är meningslöst. Kanske för att jag själv hamnar där. När något är dåligt tänker man "jävla skit, fan i fan". Det är hopplöst, lika bra att ge upp. När något är bra tänker man "jaha, nu är livet på topp och ändå rinner det bara iväg och så ska man dö". Det är irriterande som fan att man inte ska kunna skaka av sig den här gymnasiala inställningen. Man vet inte riktigt vem man ska ställa mot väggen. Varför tar ingen ansvar för det här? Det här är ett strukturellt problem. VI HAR INTE FÅTT NÅGON INFORMATION!

En annan irriterande grej, på andra sidan, är humanister som omhuldar livets meningslöshet som något positivt. "Vi måste skapa ett paradis på jorden, vi har bara ett liv och så vidare". Typ Ricky Gervais som hela tiden gör en grej av att han är ateist. Som att det är något att vara märkvärdig över. Att pissa på kristna för att de inte fattar att det är hitte-på är lika raffinerat som att klaga på särskrivningar.

Friday, February 18, 2011

?

Ett populärt skämt är killen som spelar gitarr på hemmafester. Till exempel Liv Strömqvist skojar mycket kring detta. Men frågan är om han finns? Har ni någonsin varit på en fest där en kille sätter sig ner och sjunger typ Jason Mraz och alla flockar runt honom och klappar händerna? Jag utesluter inte att de finns, undrar bara om de människor som ondgör sig över Trubadix verkligen brukar vara på sådana gillen.

Extra märkligt är det när folk skriver om "indietrubadurer" - synd att jag inte har källa här - för det måste väl vara en oxymoron? Eller så menar folk inte indie när de säger indie. Kanske lite som en s föräldrar kallade allt för svartrock mellan Cure och Gyllene Tider.

Jag tror att folk höftar med sanningen för att bilden av en Trubadick är så passande som symbol: urtypen av den självgoda konstnärssjälen som saknar talang men ändå får ryggen dunkad.
Sociala medier, finns det något mer överskattat? Löjligt är det.

Tuesday, February 01, 2011

Är man inte rätt less på Coldplays Viva la vida i dokumentärsserier? Känns som den typ alltid används när man ska bygga upp lite förväntan: "Här är deltagarna (dö-dö-dö-dödö-dö-dö)" Började googla det här, men tänkte va fan. Skit samma.

***

Det sämsta med mansrollen i Jämtland var att det var chefigt att vara tystlåten, korthuggen och barsk. Av flera olika anledningar så klart, till exempel att det föder känslomässiga dvärgar som inte kan verbalisera vad de känner. Men framförallt om man kommer från en familj där verbal sparring stod på menyn varje dag. Det gjorde jag alltså. Ändå har jag märkt att jag på slutet börjar odla en sjuk fascination för den här typiska norrlandsgubben, i alla fall som skidåkare. Kollar på Från Sixten till Kalla, på jakt efter one-liners i stil med Häggblads "en skidåkares liv är ett helvete, jag önskar jag vore död". Att jag börjar tycka skidor är så roligt känns kopplat till kärleken till surgubben på något sätt. Börjar Jämtland kalla mig tillbaka till något jag aldrig varit? Har jag blivit Jonathan Selmane? Mina längdskidor är väl hans hockey.

Åk själv, gubbjävel.

Wednesday, January 19, 2011

Läser Sthlm City, de tipsar om bättre sömn. Att inte kolla på tv är tydligen ett självklart tips: man ska inte stimulera hjärnan några timmar innan man går och lägger sig. Hur gör man då? Om det är något som får hjärnan att gå på högvarv är väl snarare att sluta mata den med intryck. Som det där pyskexperimentet jag såg en gång på tv: folk fick vara i ett mörk, tyst rum för att se hur snabbt de ballar ur och börjar toka sig. Det gick rätt snabbt, förutom för en tjej som bara la sig ner och sov. Men har man den förmågan kanske man inte behöver sömntips i vilket fall.

Jag behöver inga sömntips, jag kör sitcoms tills jag nickar till i soffan, sedan lyssnar jag på podradio i sängen, hela vägen in i mål.

Tuesday, January 18, 2011

Känner mig lite bakis utan att vara bakis. Så var det även förra veckan, tre dagar i rad vaknade jag med illamående och skallebank. Jag hoppas det här innebär att jag har några fyllor innestående utan att behöva betala för det.

Tog med mig längdskidor från Östersund, det kändes väldigt ovärt så här i efterhand med diarréväder varje dag i Fräckestan. Inte så jävla fräck nu va?

Fick NBA 2K11 av mina syrror, det är nog det roligaste spelet jag någonsin spelat. Kan tänka mig att det är helt meningslöst att spela om man inte kan hyfsat mycket basket. Mycket regler och taktik, det gör det roligare så klart. I ett läge ska man lära upp en lirare till att bli bäst. Då får man inte bara poäng efter sin egen insats i form av returer, poäng, assist och sådant utan även utefter hur sina lagkamrater uppfattade sin insats. Har man varit snål med screens, hållit i bollen för länge, tagit onödiga skott och så vidare så blir det minus. Väldigt bra, lite uppfostrande. Men man kan bli väldigt arg också, när tv:n är orättvis fast man gör sitt bästa. Anna ropar "jag hör att du pratar med tv:n" från sovrummet.