Wednesday, April 28, 2010

Om politisk satir

Min åsikt: att i satiriskt syfte måla upp ett samhälle som styrs av Sverigedemokrater och som avrättar människor med dreads tar udden av det verkliga problemet.

Exempel: Johan Jerger Egerviks ”Bort med slöddret” i senaste Galago. Om en anarkist som driver ett aktivitetshus och därför blir avrättad i en Sverigedemoktarisk tv-show. Innan hockeyn börjar.

Mina argument: (1) om man låtsas att borgare i allmänhet vill avrätta folk till höger och vänster är det lite som att säga att de inte är något hot idag. Jag tycker man kan nöja sig med deras riktiga politik utan att fjanta sig med överdrifter. Att (2) skriva in förtryck av en subkultur som man troligen själv tillhör visar bara en drivkraft att få vara ett offer. Att (3) hata dreads har ingenting med politisk färg att göra. Tror nog att Göran Hägglund tycker att tribals är fult och att det är taskigt att plåga små djur. Men det betyder inte att något av det skulle vara ett slag i ansiktet på kristdemokratin.

Tuesday, April 20, 2010

Mera som jag lärt mig av P1 - den talade kanalen

Jag äter min lunch i en vacker ådrad keramikskål som jag köpte i Grekland. Oftast blir det sallad.

Vad jag lärt mig från Ring P1

Vem har vi där
Ja hej, Staffan heter jag från Helsingborg
Jaha, hej Staffan, vad vill du prata om
Jag vill prata om en fråga som aldrig tas upp i media
Jaha, vad är det
Ja det är massa frågor som aldrig tas upp
Vill du ta upp någon av dom nu kanske
Ja till exempel det här med invandringen
Jaha, vad är det med den
Ja, den tas aldrig upp
Men jag tycker den debatteras rätt ofta
Ja men det är bara från ett håll
Ja vilket håll är det då
Ja att det skulle vara bra med invandring
Är det verkligen så
Ja eller jo så är det väl man får liksom bara höra ena sidan
Jaha vad är andra sidan då
Ja det kan bli mycket problem också
Säger du det, tack för att du ringde
Jaha, okej så vill jag bara säga att det borde vara lägre bensinskatt också
Okej, nu tar vi nästa, tack för att du ringde

Friday, April 09, 2010

Minnenas allé del 2

Pratade lite med mamma om hennes oro inför mitt liv. Dumt. Sådant där ska bara klippas av med lite skoj och ljug. Blir man allvarlig och ärlig blir det bara problem. Det gäller nog inte bara föräldrar utan folk i allmänhet. Man blir bara ledsen när folk inte förstår, det blir som lök på en äcklig lax från första början.

Frågan är hur mycket man förstår själv. En gång läste jag en doktor i en tidning som sa "lyssna inte på din kropp - du förstår ändå inte vad den säger". Det är det bästa citatet jag hört. Och det gäller nog för skallen också. Man ska inte känna efter och grubbla och ligga vaken. Man ska se två å halv man och sen skratta sig till sömns.

Om man ska tro gemene man så är det väldigt viktigt att känna efter och att kommunicera det med andra människor. Men jag tror det är tvärtom, det är väldigt viktigt att stoppa huvudet i sanden, grisen i säcken och slänga ut babyn med badvattnet.

---

Tänkte mer på minnen idag när jag gick genom Östersund. Passerade Björns lägenhet och mindes gården vi rökte på, ett staket där jag faktiskt fick hångla en gång, en port där Stadsmissionen låg och så vidare. Nu ser ju det mesta annorlunda ut mot vad det gjorde då. Till exempel finns inte Stadsmissionen och Källarn har blivit O´Learys. Jag började fundera över vad som är viktigast för minnet: är det geografin eller miljön? Om Björns lägenhet hade flyttats hundra meter bort, med intakt inredning (till exempel Nick Cave på väggen), så hade det känts lite fel. Men hade det bättre än att stå i lägenheten när någon helt annan bor där? När man börjar grubbla i de där banorna så mynnar det alltid ut i ett konstaterande att minnen är som vilken fiktion som helst. Att försöka rekonstruera händelser genom att stirra på en port är lite som att gå en guidad tur i Lisbet Salanders fotspår, meningslöst. När man börjar ifrågasätta vad som verkligen har hänt så leder det ofelbart till ett ifrågasättande av en själv. Vilket för mig tillbaka till slutpunkten här ovanför: grubblande är ett jävla sattyg.

Wednesday, April 07, 2010

Jag har varit hemma länge nu.

Det är märklig att ha en stad att återvända till, att ha ett levande, personligt museum. Eftersom jag aldrig har betalat en räkning eller skaffat en försäkring i Östersund så finns det bara ungdom att komma ihåg för mig. Men det stökas ju om i Östersund på samma sätt som i huvudet. Det är inte samma stad och det är inte samma jag. Bara väldigt likt. Det är nästan läskigt hur allt kan vara så främmande och bekant samtidigt.

Det var en halvtråkig vårdag i alla fall och jag kände en ofantlig saknad efter att träffa någon för en kopp, eller gå ner i badhusparken. Försökte förklara det för mamma, hon konstaterade krasst att "dom tiderna är förbi". Hon har en pragmatisk melankoli, som en hård gammal man.

Jag kände väl ungefär som Jonathan Richmans That Summer Feeling tror jag.