Thursday, February 25, 2010

Börjar använda Ring P1 som min främsta nyhetskanal. Det är spännande att gå in i tokskallarnas verklighet, lite som att läsa föräldraforum eller surfa konspirationsteorier. Problemet är väl att visa ämnen får mer uppmärksamhet än andra, till exempel den "mediakritik" många vill framföra. Kritiken handlar alltid om att media rapporterar ensidigt om "massinvandringen", alltså inte skriver att de ska skickas hem me de samma.

Idag är pigtjänster på tapeten. Det värsta är att många försöker göra en feministisk poäng av det. Deras argument är: att eftersom kvinnor har börjat arbete de senaste åren så blir det ett dubbelarbete eftersom de givetvis måste sköta hemmet när de kommer hem. Lösningen på detta problem är att ta in en annan kvinna (man utgår alltid från att det är en annan kvinna) som gör hushållsarbetet, med skattelättnad. På så sätt uppvärderar man ett kvinnligt yrke samtidigt.

För det första är det väldigt konstigt att prata om yrkesarbetande kvinnor som något nytt. En tjej i min generation funderar ju inte över om hon verkligen har tid att jobba vid sidan om sitt hemmaarbete. För det andra så är det väldigt cyniskt att utgå från att kvinnor kommer att göra mer hemma. Vilka signaler sänder det ut om staten hjälper de grisar som vägrar att göra något hemma med skattelättnader?

För det tredje är det märkligt att man fokuserar så mycket på att det skulle vara ett sätt att uppvärdera ett kvinnoyrke. Det finns en underton i debatten som knyter städningen till en kvinnlig erfarenhet, något som definierar kvinnlighet. Att vara kritisk mot hemhjälp blir alltså ett angrepp på kvinnligheten. För städvännerna verkar det vara helt otänkbart att mannen skulle städa, det finns inte ens med som argument. På samma sätt utgår man alltid från att städhjälpen är en kvinna. Man ser det hellre som ett traditionellt, vårdande kvinnoyrke än det lågstatusyrke det är. Även om man säger sig vara kritisk till den låga status som ens hembiträden har (vilket är ironisk eftersom bristen på status kommer sig av att man inte vill betala mer) så finns det något romantiskt kring ett hembiträde med hårda händer av att skura golv och knep för att ta bort rödvinsfläckar som ärvts ner genom generationer av varma, rejäla fruntimmer som städas sig genom herrgårdar och slott. Den bilden är i alla fall mer sympatisk än att tänka sig än att det handlar om ett jobb för outbildad underklass. Det är väl trevligare att tänka sig att man värnar om kvinnoyrken, som att köpa något virkat på skansen, än att man har tjänstefolk.

Monday, February 22, 2010

Ett nyårslöfte som inte var ett löfte är att inte läsa skit i onödan. Det har gått väldigt bra. De senaste veckorna har jag i princip inte läst någon nöjesjournalistik. Viktigast är att undvika alla recensioner och krönikor för jag blir så förbannad att det inte är värt det. Inte för att folk inte har gjort sig förtjänt av ilska utan för att det inte är så mycket jag kan göra. Och för att det i det långa loppet inte spelar någon roll.

Nu kollar jag mest veckans skivsläpp, och bara i DN eftersom de har en hederlig ton som jag gillar. Svenskan kan vara kul, men de har ju Lokko, och han är ansvarig för allt som är dåligt i svensk musikjournalistik. Han är lite som Jan Guillou fast utan patos och bildning. Bara ett narcissistiskt vidöppet gap av bekräftelsehunger. Det är inte hans fel - men jag vill inte låta det kladda ner musiken jag bryr mig om.

Ni ser - jag mår bättre av att inte veta.

Att Sverige numera är en lydstat till Nato gör mig också förbannad. Men det känns lite mer berättigat.

2010 har hittills varit ett ganska behagligt år. Ryggen börjar bli bättre. Jag har skrivit frågor och tjänat lite pengar på det. Jag har skrivit lite låtar som jag är nöjd med. Men det är synd att jag aldrig hittar någonting som passar mig. Det känns som att jag har någon slags potential (om man kan använda det ordet om någon som är 29) men att jag inte hittar någonstans att rikta det mot. Kanske inte ens är i närheten nu.