Wednesday, December 15, 2010

Var på kontoret halv nio idag, vad skulle det vara bra för. Känner mig tom i huvvet. Nästan lite ledsen över att jag blev klar med en rejäl klump förträngd bokföring igår. Skönt att sitta som en räknenisse ibland och bara mata siffror i block. Som en annan kontorist.

Kanske ska åka hem och baka lite bröd, så man känner att man har fått något gjort.

(Om jag ska vara ärlig så är det här blogginlägget också en strävan åt samma håll, men jag fick aldrig luft under vingarna)

Monday, December 06, 2010

Lagt upp låtar som vi spelat in med nya bandet nu. Heter Nord & Syd än så länge, kan inte säga att det är ett namn som känns så där hundra. Men va fan. Bandnamn är ju ofta dåliga. Vem hade trott att Broder Daniel någonsin skulle tas på allvar? Och mest av allt ville jag inte ha ett namn i bestämd form, skapade ju ett riktigt jävla monster med Vapnet. Nu dräller det ju av dåliga indieband som skriver låtar om "nätternas eufori och melankolin morgonen efter" och heter typ Anfallet eller Dolken.

Nord & Syd by Nord & Syd

Thursday, December 02, 2010

Är det inte något lite sunkigt med den här videon? Att vara ett fan är väl ingen konstigt i sig, oavsett ålder. Men att uppifrån skildra relationen mellan Rockstjärnan och den trånande flickan känns lite ofräscht. Slowmotionbilder på rockande trettioplusare och svimmande femtonåringar. Förstår att det är ett effektivt sätt att gestalta konserteufori, som vi tänkt oss den sedan Tages tid. Och enligt kommentarerna på youtube så verkar den ha denna effekt också. Men jag tycker ändå att det är trist att engagemang alltid måste speglas utifrån ett romantiskt trånande. Ett förminskande av både honom och fansen. Framförallt så blir det en väldigt diskrepans mot texten, som jag tycker är värdig, vuxen och befriad från rockromantik, trots titeln.

Friday, November 26, 2010

Den här veckan har varit något av en skammens festival. Inte för att jag har skämt ut mig så värst, utan bara för att hjärnan har felkopplat skammen till i stort sett varje aktivitet. Skickar ut en faktura och känner "vem fan tror jag att jag är? Han är inte lite fräck han". Tänkte ta några fler exempel, men skäms för mycket för att kunna göra det.

Varför blir det så där? Ni som känner mig vet ju ändå att jag är ganska skamlös i många sammanhang. Verkar höra ihop det där: har man lätt för att brista ut i skam verkar man inte kunna avgöra själv när man passerar för långt åt andra hållet heller. Får känslan av att när jag väl agerar pinigt är det i situationer där jag själv tycker att jag har varit klanderfri. Och när jag väl ligger i fosterställning (mentalt, är väl inget jävla barn) kan jag inte riktigt förklara varför det känns som det gör.

Wednesday, November 17, 2010

Repade igår för första gången på tvåhundra år. Spelade med distpedal för första gången i mitt liv kanske. Det var överraskande roligt, båda grejerna. Blev klar med ett jobb igår och sket i att mobilen skulle ladda ur sig under natten, när jag vaknade var det redan Täppas på radion. Ska inte så sova så länge egentligen. Fanns ont om frukost hemma. Åkte till kontoret mest för att jag trodde vi skulle äta lunch tillsammans på lokal, men det visade sig vara imorgon det skulle hända. Köpte ingen lunch för att straffa mig själv. Kanske lika bra att åka hem då: den som inte arbetar ska heller inte äta. Den som inte äter ska inte heller arbeta.

Min återgång till det triviala bloggandet, istället för det förbannade, har mest att göra med att jag inte vill att det ska gå en månad mellan inläggen. Så nu hamnar jag alltså i den sämsta formen av bloggandet: meta-bloggandet. Det måste ju ligga snäppet över att berätta om sina drömmar på tråkskalan.

Jag berättar min senaste dröm så får ni bedöma själva: jag drömde att jag och Anna tog ledigt från våra respektive jobb (att jag hade ett löntagarjobb är surrealistiskt nog för att ni ska förstå att det handlar om en dröm). Vi satt i en bil i Småland och tog sikte på Norge. När vi var framme i ett härligt snölandskap hade Anna blivit min pappa och bilen en skoter. Sen åkte jag snowboard, det var askul. Sen var drömmen slut.

Monday, October 18, 2010

Rör inte min fiende

Jag tycker inte att det är okej att skoja om hur Anton Abele ser ut, ovärdigt. Läste in en intervju att han inte tar sina belackare på allvar då alla bara koncentrerar sig på hans haka och han har ju rätt. Vi har en bortskämd moderatslyngel framför oss, som tror på att lösningen på kriminalitet är att straffa förbrytare så hårt att de lär sig en läxa och slutar med brott. Vi behöver inte använda oss att tjuvgrepp. Han är så uppenbart offside att det bara är korkat att göra en ful kapning.

Om det är något som provocerar mig med Abele så är det hans låsta position och snäva synsätt. Som många andra privilegierade liberaler har han ett förvridet meritokratiskt synsätt där pengar i sig är ett tecken på att prestation. Ett cirkelresonemang som bygger på att den som är förtjänt av pengar blir rik och att den som är rik har gjort sig förtjänt av pengar. Det finns inga strukturella skillnader människor emellan - det enda som skiljer oss åt är initiativförmåga och begåvning. Utifrån detta perspektiv är det så klart befängt att begå brott, speciellt om man blir hårt straffad. Bättre att ta ett jobb och jobba sig upp till toppen, som Abele (eller hans föräldrar) har gjort. Om man har oket av en silversked hängande över sig kan jag förstå att det är ett tröstande perspektiv att vila i: när alla har samma förutsättningar behöver man inte heller känna någon skuld. Livet är som en match där förlorarna borde agera sportsligt och tacka motståndarna och domaren med tre starka hej och träna extra mycket inför nästa match. Så tänker nog vissa. En del tror jag helt enkelt saknar empati, inte i bemärkelsen att de är ondskefulla, utan att de inte har förmågan att sätta sig in i andras situationer. Jag har haft diskussioner med folk som inte vill tro att det finns klasskillnader i Sverige, som på största allvar tror att alla börjar på samma ruta. Ett exempel på det såg jag i Metro, angående kravet på att alla barn förväntas ha tillgång till en dator. Insändaren tyckte att barnen skulle sluta lipa och istället kräva av deras föräldrar att de skulle "ta ett jobb" där det tjänade bättre.

Men inget av detta har ju någonting att göra med hur Abele ser ut. Eller till viss del - börjar vi som meningsmotståndare agera som en korkad pöbel, som mobbare, så sänker vi oss inte bara till högerns låga moraliska nivå. Vi gör dessutom deras resonemang rättvisa: vi framställer Abele som en underdog och en stackare som jobbar sig framåt mot alla odds. Vi bygger upp en historia kring en ensam, utsatt kille som ensam tar på sig jobbet att stoppa det "meningslösa" våldet. Och när hans paradfrågor handlar om våld och kränkningar så kan han ju inte får bättre hjälp än om folk fortsätter att mobba honom för det han inte behöver skämmas för - hur han ser ut.

Det blir samma björntjänst för en solidarisk politik som när plumpa påhopp på Sverigedemokrater får dem att framstå som offer för etablissemanget. Som Jimmies folkdräkt, hade det varit någon annan partiledare hade det setts som en rolig grej. Kan tänka mig Peter Eriksson komma in i ekologiska knästrumpor. Jag var på ett bröllop där en kille hade folkdräkt, jag tyckte att det var strålande. Min mamma har en landskapsdräkt som hon hade på skolavslutningar förut. Det var ju iofs skämmigt då, men ändå. Om jag skulle gå på någon tillställning som krävde högtidsdräkt, typ frack, skulle jag mycket hellre komma som Nils Holgersson än som pingvin.

En liten utvikning. Men hursomhelst det ovärdigt av vänstern att leta efter människors svaga punkter och exponera dessa. Det är en retorik som passar högern bättre, med deras stigmatisering av sjuka som lata och fattiga som korkade.

Wednesday, October 06, 2010

Reinfeldt fortsätter att visa fingertoppskänsla i ministerval.

En kulturminister som tycker kultur låter trist.
En jämställdhetsminister som inte gillar feminism.
En utrikesminister som tjänar oljepengar på blodiga konflikter.
Och nu senast: en socialförsäkringsminister som pissar hemlösa i ansiktet.



Man kan tycka att det är märkligt att han alltid verkar välja att låta ministrar ansvara för de områden de föraktar? Men det kommer nog sig av att hans väljare också hatar fattiga, feminister, folk i utlandet och kulturarbetare. Är nog ett smart drag.

Monday, September 27, 2010

Ord jag lärt mig det senaste året:
Sistone, inte sistonde.
Foajé, inte foalje.
Trilogi, inte triologi.
Storbritannien, inte Storbrittanien.

Dessutom var jag helt övertygad om att ordet pausur fanns.

Det är härligt att lära!
Jag har gjort en ny blogg för lite krönikor jag skrivit på slutet, ligger som mörnikor här till höger.

Har även varit i Helsingfors, fin stad!

Wednesday, September 22, 2010

Söndra och härska

Hade man ett komiskt sinneslag hade man väl sett komiken i hur övertydligt högern i Sverige agerar. Deras politik passar som handen i handsken för en snabb klassisk marxistisk analys. Stigmatiseringen av vänstern har varit så lyckad att såväl etablerade partier, journalister, sverigedemokrater, outbildad arbetarklass och obildad överklass gläfser kommunist så fort Ohly försynt pratar om solidaritet. Samtidigt har islamofobin krattat mattan för det främlingsfientliga så länge att det är märkligt att bli förvånad. Vårat stöd för USA:s krig i Afghanistan är ju ett tydligt exempel på hur vi långsamt vaggas in i historien om vi i väst och hotet från det andra. Att våra, förmodat gemensamma, värderingar är viktiga nog att mörda för. Det som inte är något annat än kulturimperialism. Fast idag måste man väl klä om etablerade politiska termer för att inte riskeras att bli kallad för DDR-nostalgiker och stalinist.

Vänsterns tolkning av fattigdom: att den uppstår för att folk skor sig på andra människors olycka ses som förlegad och ogin. Att överklassungar vaskar sprit räcker liksom inte för att folk ska förstå att vissa har för mycket pengar. I det läget är det väl inte så konstigt att folk hatar invandrare? Om man inte har vett att hata uppåt är det väl inte så konstigt att man hatar neråt eller åt sidan?

Många av alliansens väljare är korkade. Men det finns nog många som förstår vilket fantastiskt läge borgerligheten sitter i nu: samtidigt som rasisterna skyller på invandrarna för att välfärden skrotas är icke-rasisterna för upptagna med sverigedemokraterna för att se orsaken bakom rasismen. Att fattigdom och alienation (alltså utanförskap som det så snärtigt kallas idag) leder till rasism är ju klart som korvspad, rasistiska rörelser utan fattiga idioter är som kaffe utan grädde och kärlek utan kyssar. Idag ser vi på främlingsfientlighet som ett märkligt virus som inte kan förutses eller förebyggas. Men priset för att sko sig på andra människor är ju att det föder hat, det är ju ingen teori eller så, det är ju fakta.

Monday, September 20, 2010

Har aldrig känt mig så ledsen över ett val som igår. Att mamma berättade att de har avlivat vår älskade hund kanske spelar viss roll också. Det är sorgligt att inte ha Ella hemma längre.

Men tror jag hade känt mig ledsen och uppgiven ändå. Jag har alltid hatat sossarna för deras ideologiska svek, men nu saknar jag dom som fan. NI FATTAS MIG! Det är så sorgligt att tänka sig att det Bamse-Sverige vi växte upp i säljs ut och styckas sönder nu. Att "klass" är ett suspekt ord i valrörelsen är inte något nytt. Men nu känns det som att till och med solidaritet ifrågasätts. Förut var det bra de absolut mest hårdnackade liberalerna som argumentera för att individens rätt att pissa på andra. Nu är det inte längre skamligt att bara agera utifrån sin egen plånbok. Det är äckligt, overkligt.

Äh, det finns så mycket att säga om det här. Går liksom inte. Men jag tror jag ska bli partipolitiskt aktiv. Göra något kanske.

Tuesday, September 07, 2010


Tack Gustav för idé och design.

Monday, August 23, 2010

Det värsta jag kan tänka mig just nu är folk som använder bilder på sina barn som profilbild på facebook. Det är ju ändå en egen människa även om ni kläckt den själv. Skulle hata om mina föräldrar hade använt bilder av mig utan att fråga. Dessutom säger det ingenting om personen i fråga. Jaha, du har en livmoder eller en penis, grattis. Du har lyckats få barn, grattis. Inte så unikt. Inte för att facebook säger något om ens liv men ändå.

Om det är en bild där man själv är med känns det lite mer okej. Då är det inte värre än att sitta med en katt i knät och det är ju rätt kung. Men bara en lite skrynklig feja... Usch.

Jag vet inte om det här är nästan lika illa, precis lika illa eller värre: att använda bilder av sin pojkvän/flickvän som profil? På något sätt är det väl i alla fall sorgligare. Det här är jag, liksom. Värdefull bara genom någon annan.

Tuesday, July 27, 2010

Det var mycket riktigt väldigt kallt i Östersund. Men skit samma. Undrar hur mycket man påverkas av miljön i tidiga år? Känner mig ändå mer hemma där än någon annanstans, även om det kanske inte är bättre. Men bara att känna sig hemma är väl värt rätt mycket. Så skönt att kunna vandra i spenaten utan att vara rädd för fästingar, ormar, sniglar och annat äckligt som södernaturen kryllar av.

Wednesday, July 21, 2010

Jaha. Inte ska man låta sig nedslås av att det som en gång var en prunkande liten bloggvärld är en spökstad där jag är den enda som är halvt vid liv.

Har köpt en cykel, det är det bästa på länge. Ingen fjantig sthlmscykel med fixed gear och skit. En fin, blå Crescent för herrn. Ropar till Anna att "jag sticker ut och cyklar" på kvällen. Känns som att vara tolv. Glädjen i att höra gruset knastra under hjulen. Kanske ska låta nostalgin löpa fullt ut och köpa en moppe nästa år. Igår stack Anna ut på cykel utan mig, då blev jag lite avis och kontrade med en egen sväng till centat.

Köpte godis på videobutiken. Han som jobbar där en karaktär som gör sig bättre i en mustig film, typ Smoke, än i verkligheten. Han är självgod och utåtagerande. Pratar om "psykologi" och den erfarenhet han har av filmer. "Jag vet något som inte ni vet, jag vet vilka filmer ni blir nöjda med". När jag och Anna var där första gången skulle han göra en profil på oss... "Låt mig se... Ni gillar lite smalare filmer. Som Juno och Eternal sunshine, eller hur?" Vi ba: "Nä, de var dåliga." Det sket han i och fortsatte sin monolog. Igår höll han på likadant mot några andra som var där. Puh.

Dessutom gillar jag mest glättiga filmer (fast inte Juno då), jag vill inte ha något som triggar ångest. Folk som tror att de är lite förmer för att de gillar att vältra sig i påhittad ångest, lägg av. Har man det naturligt att kunna plocka upp en skenande dödsångest på tre sekunder behöver man ingen hjälp med det.

Nu ska jag åka till Östersund. Det har varit typ tio grader där hela sommaren. Mina föräldrar säger, i vanlig ordning, att det för det mesta har varit jättefint med undantag av någon dag då den ständiga polarisvinden var lite extra kylslagen. Alltså polar-is, inte Polaris. Även om det kanske kunde vara en lika passande beskrivning för skoterlandet.

Thursday, June 10, 2010

Fick en liten släng av ryggen igen. Är inte så värst orolig, känns inte lika som förut. Fick gå till min gamla sjukgymnast igen. Hon är bra. Sträng och snäll. Påminde om att det ändå har varit bra ett tag och att jag inte behövde operera mig, som hon tydligen hade varit inställd på. Och jag har varit väldigt tacksam för ryggen när den funkar. Känner mig som en ärrad gubbe som börjar uppskatta det lilla i livet. Skoja bara, jag är ju mer av en klassisk skitgubbe som lyssnar på Ring P1 och tycker att det gjordes bättre pop på Nackas tid.

Precis när jag skrev det där så körde radion Lady GaGas telefonlåt! Så det är väl inte för inte man är sur. Tänk om man levde förr i tin, då kanske det hade varit Lill Lindfors på radion. Hur fint vore inte det. Apropå Lady GaGA så konstaterade jag i söndags att jag inte hört Robyns nya låt. Hade som mål att aldrig höra den. Men det sprack idag.

Hyr en kontorsplats nu där jag ska skriva frågor och texter och sånt. Tror att det är bra för min normaliseringsprocess.

***

Filmrecensioner (de fyra senaste jag sett):
Youth in revolt (4/5)
Småputtrig och småhärlig.
Wall Street (4/5)
Den första, hade inte sett den. Ganska radikal i sitt budskap för att vara Hollywood. Bud Foxs farsa, som är fackman, tycker inte att sonen ska leva på profiten av andras arbete. Han skulle kunna vara svensk sosse av den gamla skolan.
Whip It (3/5)
Själva grundstoryn om rullande riot grrls får en 4. Kärlekshistorien som klämms in är dock vidrig och drar ner helhetsintrycket. Hon träffar en skitirriterande kille som spelar i ett band. Deras relation tar udden av filmens tema om hennes utveckling då hon förvandlas från Babe Ruthless till en utvecklingsstörd hundvalp när hon är med honom. Det känns som att filmbolaget klämde in honom bara för att det MÅSTE vara med en menlös romans i varje film. Tre Jens Lekmanlåtar var med! Mäktigt.
Shutter Island (4/5)
Anna blev mer rädd än mig! Äcklig film om galenskap och sådant. Men den var väldigt bra, ska in spoila för mycket så skriver inget mer.

Wednesday, June 02, 2010

Nu fick jag en stark känsla av att jag aldrig mer kommer att kunna skriva en låttext. Men den där känslan kommer ju och går. Sedan flyter på det på. Sedan tjocknar det till och tar stopp. Jag och Hanet konstaterade att vi faktiskt släppt sex album de senaste fem åren eller var det nu blir. Plus ett miniablum, en ep, b-sidor och demos. Det är ju lika mycket som vissa artisters hela karriär. Å andra sidan kanske det är hela min karriär också.

Men med det i åtanke borde jag kunna kosta på mig att återanvända lite mer. Kommunfloppen är ju bra i den bemärkelsen att ingen hört skivan. De texterna kan jag bara översätta rakt av så är det klart. Kan översätta musiken också så går det dubbelt som snabbt.

***

Jag tycker att sommaren är lite vansinnig på något sätt. Det blir så mycket av allt: grönska, värme, djur, människor. Det kan inte vara riktigt normalt. Och då har jag inte varit i sommarjämtland ännu. De nätterna kan ju göra en lite tokig för de är så vackra i sin mättade melankoli.

***

Det som jag tycker är värst med Israel är att det är så orättvist. Jag är fortfarande lite naiv i den bemärkelsen, tycker att det är hemskt när det inte är likadana spelregler för alla. "Ojämna lag", tänker jag, som om det vore fotboll på skolgården. Varför får Israel ha kärnvapen och inte Nordkorea, till exempel? Båda länderna är ju dum i huvudet. Tror inte att något land som skaffar kärnvapen inte är dum i huvudet. Antigen eller säger jag.

Friday, May 28, 2010

Läste en annons för Sonic, där de lovade att "beskriva trender och sätta fingret på tidsandan." Det är just det som är problemet med den mesta nöjesjournalistiken: den utgår från att själva ändamålet bara är att beskriva trenderna - inte ifrågasätta eller bråka med dem. Och att skriva "trenden uppstod för tre år sedan i Berlin" är inte heller en analys, vilket många verkar tro.

Att hitta tidens anda. Varför skulle man vilja ha hjälp med det? Det svåra är ju att stå emot den. Att sätta ära i att vara flexibel och lyhörd mot marknadens konjunkturer är för mig obegripligt. I alla andra sammanhang ses det som en dålig egenskap att sakna egen vilja och smak.

Vore jag liberal skulle jag säga att det är jantelagens fel att alla strävar efter likriktning. Nu är jag inte det så jag konstaterar hellre att folk är dum i huvudet.

PS. Man kan tycka att min "bara döda fiskar flyter med strömmen"-argumentation är lite opassande för en trettioåring, men det är inte mitt fel att vuxet folk fortfarande lever efter samma sociala koder som på högstadiet. Man tar cd:n dit man kommer. DS.

Wednesday, May 19, 2010

Läste lite gamla inlägg i bloggen nyss. Fan vad jag skrev bra när jag var som sämst. Kanske är det som Jonny säger: "hungrig varg jagar bäst". Problemet är väl bara att när den här vargen är svulten börjar han jaga sin egen svans istället för kassakor. Apropå djurmetaforer så har jag börjat läsa Första Moseboken nu, i serieversionen så klart. Det här slår mig: den tidiga Gud är något av ett klantarsel, det glädjer mig.

Såg han mest som en Tony Soprano-figur förut, stundtals mysig, men framförallt helt känslokall när det kommer till att rensa upp bland sina besvikelser. Nu har jag en annan bild av honom, han verkar gå rätt mycket på magkänsla och plötsliga ingivelser. Ibland blir det dåligt, ibland blir det bra. Han det varit idag hade Gud fått en bokstavskombination innan han hann med att säga "och det var gott".

När jag började läsa boken fick jag en snabb känsla av "jag kommer att bli kristen!" och började fantisera om vilken spännande utmaning det skulle bli. Men det känns som att det är för mycket snårigheter och svårigheter. Dessutom går jag inte riktigt igång på alla ändlösa uppräkningar av namn hit och dit. Är nog mer pepp på asatron, den känns enklare. Dessutom vore det en fantastisk ingång till alla debattprogram: socialist, feminist, vegetarian och asatroende. Den kombinationen ser man inte varje dag. Kanske på flashback iofs.

Tuesday, May 18, 2010

Hemskt att söka på Sunday Morning och behöva höra Maroon 5. Sådant glapp mellan det jag förväntade mig och vad jag fick. Kollar alltså på covers, det var därför jag inte kunde ana något innan. Jag attraheras tydligen av tråkighet, men tanke på att jag började med asroliga intervjuer med Lou Reed och slutar med två ingenjörsstudenter med femsträngad bas och utskrivna tabs.



Eller den här konstnärssjälen!



Verkar vara en väldigt populär låt att göra. Här är en en som ser "sin röst som ett instrument" och tänker mycket på fraseringar och sådant.

Wednesday, May 05, 2010

Det känns som att alla mina tankar är tänkta förut - den tanken, till exempel.

Lyssnar på Pugh Rogerfeldt. Vilken lustig karl det är! Tänk vad märkligt att han har varit folkkär. Idag hade han ju inte ens fått känna lukten av Germund Stenhages lista.

Wednesday, April 28, 2010

Om politisk satir

Min åsikt: att i satiriskt syfte måla upp ett samhälle som styrs av Sverigedemokrater och som avrättar människor med dreads tar udden av det verkliga problemet.

Exempel: Johan Jerger Egerviks ”Bort med slöddret” i senaste Galago. Om en anarkist som driver ett aktivitetshus och därför blir avrättad i en Sverigedemoktarisk tv-show. Innan hockeyn börjar.

Mina argument: (1) om man låtsas att borgare i allmänhet vill avrätta folk till höger och vänster är det lite som att säga att de inte är något hot idag. Jag tycker man kan nöja sig med deras riktiga politik utan att fjanta sig med överdrifter. Att (2) skriva in förtryck av en subkultur som man troligen själv tillhör visar bara en drivkraft att få vara ett offer. Att (3) hata dreads har ingenting med politisk färg att göra. Tror nog att Göran Hägglund tycker att tribals är fult och att det är taskigt att plåga små djur. Men det betyder inte att något av det skulle vara ett slag i ansiktet på kristdemokratin.

Tuesday, April 20, 2010

Mera som jag lärt mig av P1 - den talade kanalen

Jag äter min lunch i en vacker ådrad keramikskål som jag köpte i Grekland. Oftast blir det sallad.

Vad jag lärt mig från Ring P1

Vem har vi där
Ja hej, Staffan heter jag från Helsingborg
Jaha, hej Staffan, vad vill du prata om
Jag vill prata om en fråga som aldrig tas upp i media
Jaha, vad är det
Ja det är massa frågor som aldrig tas upp
Vill du ta upp någon av dom nu kanske
Ja till exempel det här med invandringen
Jaha, vad är det med den
Ja, den tas aldrig upp
Men jag tycker den debatteras rätt ofta
Ja men det är bara från ett håll
Ja vilket håll är det då
Ja att det skulle vara bra med invandring
Är det verkligen så
Ja eller jo så är det väl man får liksom bara höra ena sidan
Jaha vad är andra sidan då
Ja det kan bli mycket problem också
Säger du det, tack för att du ringde
Jaha, okej så vill jag bara säga att det borde vara lägre bensinskatt också
Okej, nu tar vi nästa, tack för att du ringde

Friday, April 09, 2010

Minnenas allé del 2

Pratade lite med mamma om hennes oro inför mitt liv. Dumt. Sådant där ska bara klippas av med lite skoj och ljug. Blir man allvarlig och ärlig blir det bara problem. Det gäller nog inte bara föräldrar utan folk i allmänhet. Man blir bara ledsen när folk inte förstår, det blir som lök på en äcklig lax från första början.

Frågan är hur mycket man förstår själv. En gång läste jag en doktor i en tidning som sa "lyssna inte på din kropp - du förstår ändå inte vad den säger". Det är det bästa citatet jag hört. Och det gäller nog för skallen också. Man ska inte känna efter och grubbla och ligga vaken. Man ska se två å halv man och sen skratta sig till sömns.

Om man ska tro gemene man så är det väldigt viktigt att känna efter och att kommunicera det med andra människor. Men jag tror det är tvärtom, det är väldigt viktigt att stoppa huvudet i sanden, grisen i säcken och slänga ut babyn med badvattnet.

---

Tänkte mer på minnen idag när jag gick genom Östersund. Passerade Björns lägenhet och mindes gården vi rökte på, ett staket där jag faktiskt fick hångla en gång, en port där Stadsmissionen låg och så vidare. Nu ser ju det mesta annorlunda ut mot vad det gjorde då. Till exempel finns inte Stadsmissionen och Källarn har blivit O´Learys. Jag började fundera över vad som är viktigast för minnet: är det geografin eller miljön? Om Björns lägenhet hade flyttats hundra meter bort, med intakt inredning (till exempel Nick Cave på väggen), så hade det känts lite fel. Men hade det bättre än att stå i lägenheten när någon helt annan bor där? När man börjar grubbla i de där banorna så mynnar det alltid ut i ett konstaterande att minnen är som vilken fiktion som helst. Att försöka rekonstruera händelser genom att stirra på en port är lite som att gå en guidad tur i Lisbet Salanders fotspår, meningslöst. När man börjar ifrågasätta vad som verkligen har hänt så leder det ofelbart till ett ifrågasättande av en själv. Vilket för mig tillbaka till slutpunkten här ovanför: grubblande är ett jävla sattyg.

Wednesday, April 07, 2010

Jag har varit hemma länge nu.

Det är märklig att ha en stad att återvända till, att ha ett levande, personligt museum. Eftersom jag aldrig har betalat en räkning eller skaffat en försäkring i Östersund så finns det bara ungdom att komma ihåg för mig. Men det stökas ju om i Östersund på samma sätt som i huvudet. Det är inte samma stad och det är inte samma jag. Bara väldigt likt. Det är nästan läskigt hur allt kan vara så främmande och bekant samtidigt.

Det var en halvtråkig vårdag i alla fall och jag kände en ofantlig saknad efter att träffa någon för en kopp, eller gå ner i badhusparken. Försökte förklara det för mamma, hon konstaterade krasst att "dom tiderna är förbi". Hon har en pragmatisk melankoli, som en hård gammal man.

Jag kände väl ungefär som Jonathan Richmans That Summer Feeling tror jag.

Monday, March 29, 2010

Väntar på hantverkare som ska rengöra ventilationen eller nåt. Alltid lika psykad av att inte veta när de kommer. Någon gång mellan 7:30 och 16:00. Kikade ut genom fönstret och knegarbilen stod redan där halv åtta, lite hotfull. Skulle vilja gå och träna. Skulle vilja handla. Skulle vilja hämta min stärkare som jag lämnat in för tredje jävla gången.

Anna tyckte att det var bäst att jag var hemma när de kom. Jag skulle nog tycka det var bäst att inte vara hemma. Man känner sig så stel när man ska vara i sitt naturliga habitat tillsammans med en betraktare utanför. Som de få gånger då de gjort tv om banden och man har varit tvungen att gå omkring eller dricka kaffe avslappnat. Ser ju helt cp ut. Nu är ju inte hantverkarna här för att studera mig, men ändå. Man börjar tänka på sig själv utifrån.

Och jag känner mig alltid lite skamsen inför folk som har riktiga jobb. Speciellt när jobben är väldigt konkreta och viktiga för samhällskroppen. Råkade ha på radion och det var trädgårdsnytt. Tänkte att det skulle ju vara pinsamt om de kom in i blåställ och jag satt med massa böcker och okammad frisyr och lyssnade på P1 som en liten Täppas. Så jag har stängt av nu. Men egentligen lyssnar inte ens på radion, tycker bara att det är skönt med harmlösa röster som pratar om harmlösa saker. Kanske måste förklara det för dom.

Jag måste även förklara för mitt gym att om man har gymmet i obehandlad betongkällare med skrikande fläktar så gör inte Stockholms rockklassiker på ashög, mullrig volym någon glad. Dålig akustik - en dold folksjukdom.

Wednesday, March 10, 2010

Apropå rondellhunden

Lars Vilks, rätt mycket av en fjant. Är så less på konstnärer som påstår sig vill ha "en diskussion" när de bara gör vad som förväntas av dem. Får man göra vad man vill som konstnär? Får man skämta om vad som helst? Har vi fullständig yttrandefrihet? På alla frågor är nog svaret: nej, egentligen inte. Men det är faktiskt bara ett problem för nazister och pedofiler, så skit samma.

Och vad har det hela med tryckfriheten att göra? Det har ju aldrig varit tal om censur från statligt håll så det kan vi lämna helt utanför diskussionen.

Att göra en politisk, eller konstnärlig, fråga av rätten att pissa på ett folk är bara barnsligt. Lite som att vifta med en hand i ansiktet på någon bara för att "luften är fri".

Thursday, February 25, 2010

Börjar använda Ring P1 som min främsta nyhetskanal. Det är spännande att gå in i tokskallarnas verklighet, lite som att läsa föräldraforum eller surfa konspirationsteorier. Problemet är väl att visa ämnen får mer uppmärksamhet än andra, till exempel den "mediakritik" många vill framföra. Kritiken handlar alltid om att media rapporterar ensidigt om "massinvandringen", alltså inte skriver att de ska skickas hem me de samma.

Idag är pigtjänster på tapeten. Det värsta är att många försöker göra en feministisk poäng av det. Deras argument är: att eftersom kvinnor har börjat arbete de senaste åren så blir det ett dubbelarbete eftersom de givetvis måste sköta hemmet när de kommer hem. Lösningen på detta problem är att ta in en annan kvinna (man utgår alltid från att det är en annan kvinna) som gör hushållsarbetet, med skattelättnad. På så sätt uppvärderar man ett kvinnligt yrke samtidigt.

För det första är det väldigt konstigt att prata om yrkesarbetande kvinnor som något nytt. En tjej i min generation funderar ju inte över om hon verkligen har tid att jobba vid sidan om sitt hemmaarbete. För det andra så är det väldigt cyniskt att utgå från att kvinnor kommer att göra mer hemma. Vilka signaler sänder det ut om staten hjälper de grisar som vägrar att göra något hemma med skattelättnader?

För det tredje är det märkligt att man fokuserar så mycket på att det skulle vara ett sätt att uppvärdera ett kvinnoyrke. Det finns en underton i debatten som knyter städningen till en kvinnlig erfarenhet, något som definierar kvinnlighet. Att vara kritisk mot hemhjälp blir alltså ett angrepp på kvinnligheten. För städvännerna verkar det vara helt otänkbart att mannen skulle städa, det finns inte ens med som argument. På samma sätt utgår man alltid från att städhjälpen är en kvinna. Man ser det hellre som ett traditionellt, vårdande kvinnoyrke än det lågstatusyrke det är. Även om man säger sig vara kritisk till den låga status som ens hembiträden har (vilket är ironisk eftersom bristen på status kommer sig av att man inte vill betala mer) så finns det något romantiskt kring ett hembiträde med hårda händer av att skura golv och knep för att ta bort rödvinsfläckar som ärvts ner genom generationer av varma, rejäla fruntimmer som städas sig genom herrgårdar och slott. Den bilden är i alla fall mer sympatisk än att tänka sig än att det handlar om ett jobb för outbildad underklass. Det är väl trevligare att tänka sig att man värnar om kvinnoyrken, som att köpa något virkat på skansen, än att man har tjänstefolk.

Monday, February 22, 2010

Ett nyårslöfte som inte var ett löfte är att inte läsa skit i onödan. Det har gått väldigt bra. De senaste veckorna har jag i princip inte läst någon nöjesjournalistik. Viktigast är att undvika alla recensioner och krönikor för jag blir så förbannad att det inte är värt det. Inte för att folk inte har gjort sig förtjänt av ilska utan för att det inte är så mycket jag kan göra. Och för att det i det långa loppet inte spelar någon roll.

Nu kollar jag mest veckans skivsläpp, och bara i DN eftersom de har en hederlig ton som jag gillar. Svenskan kan vara kul, men de har ju Lokko, och han är ansvarig för allt som är dåligt i svensk musikjournalistik. Han är lite som Jan Guillou fast utan patos och bildning. Bara ett narcissistiskt vidöppet gap av bekräftelsehunger. Det är inte hans fel - men jag vill inte låta det kladda ner musiken jag bryr mig om.

Ni ser - jag mår bättre av att inte veta.

Att Sverige numera är en lydstat till Nato gör mig också förbannad. Men det känns lite mer berättigat.

2010 har hittills varit ett ganska behagligt år. Ryggen börjar bli bättre. Jag har skrivit frågor och tjänat lite pengar på det. Jag har skrivit lite låtar som jag är nöjd med. Men det är synd att jag aldrig hittar någonting som passar mig. Det känns som att jag har någon slags potential (om man kan använda det ordet om någon som är 29) men att jag inte hittar någonstans att rikta det mot. Kanske inte ens är i närheten nu.