Thursday, December 10, 2009

Det bästa med julen är att det är jul.

Det sämsta med julen är alla kåserier om hur stressigt det är i juletid och hur less man är på julen i mellandagarna. "Men så sitter man där framför Kalle och käkar knäck ändå..." Ja men även om det är så är det ingen stor tanke som måste ta plats om och om igen. Det finns en gräns mellan allmänmänskligt och banalt och meningslöst som många inte förstå. Är du bättre då, Mörn? Ja det är jag, jag är fan köng.

Det här fick mig att tänka på lokaltidningar, eftersom sådana här krönikor frodas där (inte för att de inte förekommer i DN, men då slänger man väl in ett "dubstep" eller något annat hittepå så det ska kännas lite mer city). Så här var tanken: tänk när man var ung och bodde i Jämtland, då tyckte man att ÖP Freda´ var rätt tufft ändå. Det är en ganska svindlande tanke. Men det stora svindlet är att jag fortfarande kan bli nervös av människor som anses häftiga! Vad är det för fjanteri i min ålder? Jag är gärna skrämd inför människor som är smarta eller roliga, men inte inför folk som är skickliga på att anpassa sig till gängse normer. Vad är det att vara stolt över liksom? Det här är min stora skam och mitt stora misslyckande som människa. Jag skriver det här för en del i processen att bli hel.

Aporpå hittepå: tror ni att någon riktig människa under det här decenniet verkligen använde ordet baleariskt?
- Jaha, har ni startat band? Hur låter ni då?
- Eh, det är skitsvårt att placera in det i en fack...
- Ja, jag fattar. Men om du måste, vad är närmast, är det typ pop eller?
- Om man ska hårddra det så är det väl rätt så baleariskt.
- Aha, baleariskt! Då fattar jag!
Lä ju!