Monday, November 23, 2009

Läste om Katarina Wennstams nya bok i Filter. Den ska handla om ett manligt svin till skådespelare. Det gillar jag såklart. Men i intervjun var det med ett citat som visar på ett sätt att argumentera som jag tycker mig se rätt ofta. Jag tog hennes pratminus nu eftersom det fanns framför näsan, men bara därför, det är ingen diss av Wennstam.
Att vi har så många kvinnofridsbrott säger något om ett samhälle som kallare sig ett var världens mest jämställda. Visst, vi stenar inte kvinnor till döds, med det är fortfarande en massa kvinnor som våldtas och mördas i Sverige.

Det här argumentet är väldigt vanligt när det handlar om nationellt självrannsakande.Först utgår det från en uppfattning om att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Att säga "kallar sig" är bra, det triggar våran nationella skam "vi svenskar tror ju att vi är så bra". I nästa led ställs det mot en väldigt tillspetsad fördom om de andra, de som stenar kvinnor. Vilket får oss att skämma för vår trångsynthet. I sista ledet konstateras att även om förtrycket ser annorlunda ut i Sverige så mördas och våldtas kvinnor även här. Vilket såklart stämmer och är viktigt att ta upp.

Men argumentationen är ändå fel och lite feg då den stödjer sig så mycket på guilt by association. Att vi i Sverige kallar oss för ett av världens mest jämställda länder är ju en relativ utsaga. Det betyder inte att vi är helst jämställda, bara att om vi jämför med andra länder så finns det de som är ännu värre. Så att konstatera att det finns förtryck i Sverige står inte i kontrast till tanken om att vi är ett att världens mest jämställda land. För att ta ett annat exempel: i Sverige finns det både rika industripampar och fattiga hemlösa. Ändå är vi ett land med mindre klassklyftor än USA.

Men det här handlar bara om retorik. Jag är lite nyfiken på om Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Jag tror ju det, men har ingen hårdfakta att stödja mig mot. Kan bara inte minnas att jag besökt ett land, vare sig på riktigt eller genom kulturupplevelser, som varit mindre sexistiskt. Berätta lite för mig ni som har fakta på hand!

Wednesday, November 18, 2009

Hittat på underläkare.se. Ämnet var ingångslön som läkare. Någon sa att den låg på 37000, var på den här "Allsvensken" svarade:

Mein Gott!
Det är sanslöst vilka pisslöner man har hemma i Svedala, inte minst med tanke på hur sanslöst mycket skatt man betalar i kombination med att det stora flertalet också sitter på studielån på dryga kvartsmiljonen.

Flertalet av mina vänner arbetar inom bank-/finansbranschern
och vid en snabb jämförelse av arbetsbörda och ansvar så kan man ju bara gråta över hur pissigt betalt läkarjobbet numera är. Iofs så brukar vännerna bjuda på drickat när vi är ute; jag är ju fattigdoktorn.
OBS att detta enkom gäller de som arbetar i Sthlm, de som arbetar i London och NYC spelar i en helt annan liga, vilket dock är förståeligt då de inte bor i ett socialistiskt land. En del av polarna t.o.m. skäms över att de tjänar som de gör, men inte fan skulle de klaga till arbetsgivaren.

Summa summarum; Läkarförbundet suger! Istället för att vara ett "fack" som värnar om sina medlemmar så vurmar de för en massa socialistiska ideér om samhällsansvar och annan dynga. Vi ligger som vi bäddat för oss.


PS Att man är läkare impar inte ens på tjejer numera, tja utom kanske på IWT* brudar, so inte vet bättre, men dem vill man ju näppeligen att ha med att göra.

*International White Trash


Verkligheten överträffar satiren. Hoppas jag inte träffar honom i min karriär som sjuk bidragstagare. Tror inte han skulle ha problem med att "råka" felbehandla mig om han visste att jag omfamnade vänsterextremistiska idéer som samhällsansvar och medmänsklighet.

Monday, November 09, 2009

Jag tycker att nöjesredaktioner på olika tidningar i Sverige kan ta och skämmas lite. varenda artikel jag sett om Amanda Jensen ska det nämnas att hon är ihop med Dennis Lyxzen, i Metro gick det till Carla Bruni-nivåer när intervjun kom att handla om varför hon inte ville prata om vem hon var ihop med. Jag har sökt på lite Lyxzen tidningsklipp nu för att kolla så jag inte hade fått det helt om bakfoten, men det hade jag ju så klart inte. Hon var helt frånvarande i artiklarna om honom. Trots att hon egentligen är ett större namn, om än inte lika värdeladdat.

Apropå det jag skrev om lite tidigare, Jöbacks indieskiva och så vidare, så tycker jag att det är helt okej att avfärda henne helt och hållet för Idol-grejen. Det säger ju rätt mycket om omdömet hos en artist. Men att ta döma henne utefter hennes kille är inte okej, oavsett om det är en tillgång eller en belastning. Skärp er.

Jag har börjat skriva att grejer "inte är okej". Kommer från att jag började dryga mig med lillasyrran, som ett tag sa det i varannan mening. Det är fan inte okej.
Händer ju inte så mycket nu förutom ryggens olika nyanser av jävulskap. Hade bestämt mig för att ta itu med skiten idag och ringa runt och kräva en tid hos någon läkare. Men eftersom rädslan för svinisen har slagit ut vården helt så blev det inte så mycket tillfällen till att gorma och bete sig. Får vänta en vecka, sedan blir det väl den sedvanliga remissvalsen i några veckor till. Ska göra slut med min gamla sjukgymnast också, verkar inte bli så svårt. Efter hennes "hör av dig när du inte har ont" så hörde jag ändå av mig till hennes röstbrevlåda och berättade att det gjorde mer ont. Sedan dess har hon inte ringt upp. Hon kanske tyckte jag var dum som inte fattade instruktioner.

Det har gått bra att göra låtar på slutet, men jag tror att det blir värre av att spela gitarr så jag ska nog sluta med det också. Är lite inne på att det handlar om att göra bot inför gud, han slog ju ut nerven för gitarrspelandet i somras. Men jag lärde mig nog inte något av det. Nu tar han både bort basketen, det jag gillar mest, och gitarren, det enda jag är bra på.

Tuesday, November 03, 2009

Jag har gått från fascinerad till irriterad över Peter Jöbacks indieprojekt. När han efter Laakso-duetten sa att han inte visste om han var indie eller mainstream var det mest underhållande i sin dumhet, men nu har han tappat det helt och börjat jämföra sig själv med Rufus Wainwright.

Jag har förstått att många tycker att det är fantastiskt när mainstreamartister gör sin spirituella resa och börjar att branda sig som konstnärer istället för dansande björnar men jag tycker inte vi ska gå på den där luringen. Att låta rika musikalartister leka konstnärer är lika osmakligt som att se en vit man sjunga om Babylon. Nu tänker ni "Jöback, inte kommer jag någonsin tycka att han är äkta och tuff". Precis så tänkte ni om Robyn! (Här kommer konspirationsmusiken in när den här bloggen blir film).

IF YOU TOLERATE THIS THEN HAN DEN RÖDKRULLIGA FRÅN IDOL WILL BE NEXT