Monday, September 07, 2009

En retorisk knep som verkar ha blivit väldigt vanligt i kulturdebatter nu för tiden är efterledet -hatet. När de tjafsade om positioner angående von Trier filmen så var han (och hans försvarare, antar jag) kvinnohatare, istället för sexist eller gubbtjyv. När folk tycker att hon Odell får ta och skärpa (bälta) till sig så är de konsthatare. Jag är inte en man av små ord, men tycker ändå att det här börjar kännas lite fånigt.

Trixet i det hela är nog att genom att brännmärka något som något väldigt osympatiskt, till exempel att hata alla kvinnor som finns, så flyttar man diskussionen från sakfrågan. Istället handlar det om att se upp för att hamna i läger som konst- och kvinnohatarna. Eftersom ordet är så laddat i sig själv så vill inte folk ifrågasätta vad det betyder utan lägger istället fokus på att försvara sig. Och varför ska man försvara sig om man inte känner sig lite skyldig? Ingen rök utan eld.

Historiska retoriksläktingar är till exempel den amerikanska söderns niggerlover, vänsterns fascist eller nittiotalets -rasism ("det är ju djurrasism!" till exempel).

Friday, September 04, 2009

Det här är kanske inaktuellt nu, men skit samma. Temat är odödligt.

Man kan se på Robyns val av Dr. Alban som gästartist på två sätt:
1) Dr. Alban är kult, så jävla roligt att dansa till, nu är det verkligen fest, humöret är på topp.
2) Dr. Alban är en artist som inte har fått den uppskattning han förtjänar.
Oavsett vilken förklaring man väljer, står man och skrattar och klappar händerna framför det där spektaklet är man dum i skallen.

Överlag är det här med kalkylerat oväntade gästartister ganska tröttsamt. Som att Fibes, Oh Fibes har med sig Björn "Sveriges bästa rockröst" Skifs på en låt nu. Men väntat oväntade covers är nästan ännu värre. Det verkar finnas ett helt bottenlöst stort behov av att höra radio rix-låtar i singer songwriter-versioner. "Tänk vilken LÅT egentligen". Anledningen till att folk bli helt tokiga så fort någon nisse kör en 50 Cent låt på piano är ju bara att de har hört den förut. Skulle Anna Ternheim göra barapapapapapapa-låten i en stillsam version skulle ju folk börja lipa som om det vore Broder Daniels sista spelning igen.