Sunday, April 26, 2009

Såg Anna Järvinen i fredags. Det var väldigt bra. Jobbigt när man ser ett band med skolade, duktiga musiker som ändå lyckas hålla på sig och spela glatt och spontant. Det gör ju oss utan skolning lite överflödiga.

Efter spelningen stod vi och pratade med Annika när Järvinen kom fram och pratade med henne. Jag har flera gånger blivit irriterad på mig själv över att jag inte har sagt att jag tycker hon är bra, det är viktigt att säga sådant även om man inte behöver. Jag blev lite nervös över hela situationen, knackade henne på axeln lite för aggressivt och stammade fram ett forcerat "jag tycker du är jättebra!" Alldeles för högt och med en konstigt tystnad som följd. Anna och de andra sa typ "bra spelning" i normalt, vuxet tonläge. Det var något med "du är jättebra" som verkligen kändes utvecklingsstört. Men det var skönt att få känna sig lite nervös i en sådan situation. Lite stjärnglans skapades just för att det var obehagligt för mig. Så ska det kännas.

Hädanefter ska jag bara ge komplimanger när jag menar det. Till band man känner kan man dra klassikern "vad tyckte ni om ljudet på scen då?" Det är min favoritluring för att slippa undan förväntningarna på ryggdunk. Men nu är ju den outad så då får man väl börja ducka för spelningar där man känner någon. Vilket helvete det måste vara för ens egna kompisar kom jag på nu!

Min pappa har inte det problemet, han recenserar alla nya grejer som "inte lika bra som Kalla mig, det var något speciellt med den". Verkligen det man vill höra.

2 comments:

Pat said...

Ha ha, du må ha lämnat götet men humorn sitter i. Härligt att du vågar erkänna din kärlek till RATM igen. Jag återupptäckte den andra plattan för någon vecka sen, klart underskattad. Bulls On Parade...

martin said...

Det var faktiskt Nygård som kläckte den där ordvisten, han har varit på g på slutet. Men för att kunna uppskatta det kanske man måste ha bott i Götet ett tag.