Friday, October 31, 2008

You can´t put your arms around a lägenhet

Det verkar bli Sthlm för oss. Jag är väldigt, väldigt glad att Anna fick jobbet men det känns givetvis jobbigt att lämna Göteborg. Vi pratade om det igår, det är första gången som jag bor någonstans och inte längtar bort. När jag har bott i Stockholm har jag aldrig känt mig hemma. Det gör jag inte här heller, men jag är närmare.

Nu håller vi på att trixa med lägenhetsbyten. Min ovilja mot Stockholm blir ju inte mindre när man ser hur mycket folk saltar hyran när de får chansen. Lägenheter som ligger runt 4000 vid byten, kostar 8000 när de hyrs ut i andra hand. Man förstår att det är en moderatkommun. Dessutom är alla kåta på att hitta blivande bostadsrätter, för att göra klipp. Äckligt.

Jag trivs väldigt bra i den lägenheten som vi måste lämna nu. Det känns lite sorgligt. Till skillnad mot tidigare lägenheter så har jag inte lust att lämna den här. Och när jag kikar på byten och jämför den mot andra lägenheter tycker jag så synd om den. Bara för att den inte har stuckaturer och kakelugn, riktigt trägolv eller balkong så betyder det ju inte att den är värdelös. Den kanske ser tråkig ut när man inte känner den, men det är ju hur fin som helst att bo i. Stackars lilla lägenhet.

Efter att ha väntat i nästan ett år fick jag till slut beskedet att det inte kommer att bli någon förlagsdeal för mig. Han sa att han inte hade tid och jag tror honom. Det hade ju inte varit så bra att jobba med någon som inte har tid, så klart. Men samtidigt så känns det väldigt trist, det har varit det enda hoppfulla jag har sett framför mig. Inte bara för att det vore skönt att slippa lite ekonomisk stress ett tag, men även för att det måste hända något i mitt liv snart känner jag. Det står stilla.

Sjukt att jag fick veta det samma dag som Anna fick jobbet. Om hon hade varit min kompis hade jag bara hatat henne för det (alltså just för att det var samma dag). Men nu blir jag så glad för hennes skulle så det känns snurrigt i huvudet. Väldigt ledsen och väldigt glad samtidigt.

Saturday, October 25, 2008

Prinsessan bar då själv på minst tio väskor skriver Aftonbladet i en artikel om Sveriges egna blandning mellan Lady Di och Moder Teresa. Minst tio väskor, jag skulle vilja se det. Antingen så var väskorna väldigt små eller så har hon utvecklat sådana spindelarmar som indiska gudar har, nu när hon har varit där nere. Eller så kanske hon fick lite hjälp ändå.
Irriterande. Mamma ringde och var som en mamma på film. Vad gör du frågade hon, jag svarade att jag skriver en text till Sibiria. Det tjänar du inga pengar på va? Nä, det gör jag inte. Sedan frågade om jag hade några jobbnyheter. Nä, det har jag inte svarade jag. Jag förstår att hon är orolig över att jag är fattig, men det känns som att jag behöver hennes hjälpa att konstatera det.

Ganska meningslöst med ett samtal som bara går ut på det också. Hur ofta ringer man upp en kompis bara för att prata om dess svagheter? Jag skulle inte heller ringa upp mina föräldrar och konstatera vad som är fel i deras liv på en lördagsmorgon. Hon får det att låta som att jag har gjort ett val också, som att jag tackar nej till lukrativa erbjudanden. Jag har aldrig valt att ha lite pengar för att jag attraheras av konstnärsmyten, det är bara för att jag inte vet hur man får ett jobb.

Friday, October 24, 2008

De måste ha gjort en nyinspelning va? Annars får jag äta upp hatten. Tycker i alla fall att det låter bättre än när man hörde ep:n de släppte själva. Älskar indietrummorna.

Nu hoppas ni på att jag ska skriva något om min influensa, den har ju blivit något av en följetong och cliffhanger de senaste dagarna. Hur ska det gå?! Det känns som att influensan jobbar lite som ett datavirus, att den scannar av kroppen efter svaga länkar där den ska kunna trycka till mig. Första dagen var främst inriktad på hals, sedan gick den vidare till feber, för att jobba sig ner mot armar och ben, känna lite på dom, se vad de pallar. Imorse hade all muskelvärk försvunnit, men istället fick jag en huvudvärk, helt koncentrerad till vänster sida, främst bakom ögat. Det var så gott som exakt samma känsla som migrän, fast mildare. Det blixtrade lite och synen kändes lite störd. Jag önskar att sjukdomar jämt var så kreativa. Det värsta med att migrän var ju att man visste precis vad som väntade efter första känningen, nu är det att ligga i mörkt rum och spy i ett dygn. När smärtan cirkulerar så blir det ju lättare, som när man byter plats kring ett löpande band.

Det är synd att jag inte är löntagare dagar som dessa. Den enda som förlorar på min nedsatta arbetsförmåga är ju jag själv. Iofs, med tanke på hur mycket jag bloggar så borde jag ju lika gärna kunna jobba fram lite artikelidéer. Men jag måste lägga mig och vila varje kvart.

Thursday, October 23, 2008

Oj, hör ni vad sjukt likt Magnetic Fields det här låter! Instrumentalintrot direkt från Wayward bus, ackorden, melodin, men även hur han sjunger: mörkt, utdraget med ett litet vibrato. Den här videon verkar ha lite dålig ljudkvalité, vilket gör det ännu tydligare. Har inte hört den här låten förut, den var bra. Klickade bara på den för att jag tänkte "den där titeln skulle man aldrig komma undan med i Sverige".
Min blixtsnabba förkylning var tydligen inte blixtsnabb. Den kom tillbaka på kvällen och idag känner jag mig rejält sänkt. Blev lite orolig när jag läste om höstens influensa i DN, det är säkert den jag har. Det stod att tvåtusen brukar dö varje år. Men det är väl bara om man är gammal det är farligt?

En av symptomen som jag har förundrats över är muskelvärken. Det känns exakt som att ha träningsvärk. När jag vaknade i morse kände jag det på sidorna av magen, som om jag hade gjort lipande sillen med pat. Även ben och armar är ömma. Innan jag kom på att jag var sjuk kände jag mig lite nöjd med att jag tydligen hade tränat igår. Doh!

Wednesday, October 22, 2008

Recensioner

STEPBROTHERS
Vägarna korsas för två fyrtioåriga slackers när deras föräldrar gifter sig. Rolig av uppenbara skäl: två vuxna män som beter sig som barn och bygger den våningssäng. Men prickar även tidsandan där ungdom dras ut i absurdum. Vi tycker att det är roligt för att dom är fyrtio, men jag är nästa trettio och skulle lätt kunna tänka mig att bo hos mina föräldrar ett år kanske.
4/5

VICKY CHRISTINA BARCELONA
Det klassiska tjejdilemmat, som behandlas i alla romcoms som går på trean, är stommen i den här filmen. Ska man välja en snäll och trygg eller en farlig och spännande man? Tryggheten är såklart en affärskille i chinos och passionen är en bohemisk konstnär. Om det inte vore för att alla av någon anledning är ekonomiskt oberoende så skulle det kunna vara en svensk film. Personporträtten är nämligen lika nyanserade som i Angel. Allting känns föråldrat med den här filmen. Men den var väl okej att se.
2/5

SON OF RAMBO
Liten kille har kristen mamma och får inte kolla på tv. Träffar försummad bråkstake och ljuv vänskap uppstår runt en filminspelning. Lite som Be kind rewind, fast bättre.
3/5
Det senaste dygnet har jag varit med om en rekordsnabb förkylningsutveckling. På morgonen tog jag en promenad, kände mig frisk och pigg. På eftermiddagen började jag få lite ont i halsen, på kvällen blev det lite jobbigare att svälja. I natt vaknade jag av märkliga febersensationer. Jag har väldigt sällan feber, så jag vet inte riktigt vad man ska förvänta sig. Har man det ofta kanske man tänker, "aha nu kommer febern, den gamla gynnaren, får ta allt med en skopa salt". Jag kände på mig att jag var sjuk, men mest tänkte jag på hur sängen bestod av massa små bitar som tillsammans skapade en struktur av madrass, täcken och min respektive Annas kropp. Kände att det var viktigt att hålla upp huvudet för att kunna andas. Gick på toa och märkte att jag hade ont i huvudet i den vanlig bemärkelsen, men även ont på huvudet, rygg och axlar. Kanske för den där tanken om huvudet som skulle upp. Lägenheten kändes lite skrämmande också. Kunde inte somna om så jag la mig i soffan och kollade på morgonprogram. Det var en hemsk upplevelse. Det finns två som är likadana, ett med The Voice och ett med Rix. Man visste inte om verkligen hade bytt kanal.

Nu börjar jag redan må bättre, ska det gå så här snabbt så är väl hela förkylningen slutförd innan jag går och lägger mig. Jag brukar jobba tvärtom, med förkylningar som sitter kvar i veckor, avlöser varandra, men det är sällan jag känner mig helt däckad.

Har skickat in en krönika till en nördtidning. Som alltid så skäms jag över den putslustiga ton jag får, jag kan inte riktigt kan skaka av mig den. Men jag tvingar mig själv att svälja av stolthet. Varken bry mig om vad andra eller jag själv tycker. Men det är egentligen dumt att skriva krönikor, för lite betalt i förhållande till hur mycket arbeta man måste lägga ner. Måste knäcka ett knäck så jag får in lite deg.

Håller på att försöka övertala Löken och H1 att vi ska ha engelska texter i Sibiria. Eftersom jag har varit en sådan rabiat motståndare till de, så är jag lite förvånad själv. Jag misstänker att mitt motiv är en fåfäng önskan om att komma utomlands. Det kan ju låta helt orealistiskt, men nu för tiden verkar de flesta svenska band vara mer aktiva i Brasilien, till exempel, än vad de är här i fosterlandet.

Sunday, October 19, 2008

Visste inte vad jag skulle göra mellan mammorna och sängdags så jag läste allt om bråket mellan Marcus Birro och Katrin Zytomierska (hon som var gift med Alex Schulman förut). Vilken vidrig människa hon verkar vara. Och dum. Hatar folk som hela tiden hävdar sin rätt att "inte ändra sig" och "vara sig själva".

Undrar om hon har missuppfattat när man kan använda den ursäkten? Att "vara sig själv" fungerar ju bara om man är självsäker och social, inte om man är elak och osäker. När folk, till exempel, säger att de letar efter en partner som "är sig själv" så menar de ju inte att de vill höra att de är tjocka och så vidare.

Undrar om hon kör sin "jag är den jag är" stil även inom jobbet? Har man, som hon, en pr-byrå borde man väl vara van vid att anpassa sig? På deras hemsida står det att byrån både kan erbjuda kriskommunikation, strategisk rådgivning och person-pr så hon borde nog klara sig ur den här krisen rätt bra.

Som socialist är det ändå skönt att få bekräftat att rikedom och makt inte hör samman med intelligens eller kompetens. Genomgående för alla hennes svar i intervjuer är en blandning av brist på bildning och/eller logiskt tänkande. Hennes uttalande om att en kille var "lite väl bögig" försvarar hon med att hon inte "lägger någon värdering i det". Men om man säger att man kan få för mycket av något så lägger man ju också en värdering i det. Granskningsnämnden visste hon inte vad det var, vilket är imponerande som 31-åring, ännu mer om man är verksam inom media, och kommenterade som något för folk med för mycket tid.

Det som gör mig så arg när jag tänker på henne är hennes typ finns överallt idag. När man tänker på diskussionen om dokusåpor som fanns förut, att deltagarna blev kända för att inte gör någonting, så tycker jag ändå att sådana som Katrin sätter det i perspektiv. Robinson-Robban och det gänget förnedrade inte andra utan sig själva, det kan man inte hålla emot dom. Dessutom började de från noll, de hade ingen tidigare position att falla tillbaka på. Det finns en utbredd acceptans för att vi ska respektera överklassen idag som jag tycker är vidrig. Det ska vara fult att vara rik, det handlar inte om jante eller gråsossetänk. Det är bara helt vanlig känsla för rättvisa.

Thursday, October 16, 2008

Ansiktsagnosi

Det är inget som hindrar att du ställer din egen diagnos. Här är några frågor som du kan svara på.
• Brukade du redan som barn ställa frågan ”Vem var det där?” till din mamma, pappa eller dina syskon efter det att ni hade mött människor på gatan? Och har du fortsatt att fråga din make eller maka på samma sätt?
• Känner du osäkerhet till exempel på en fest eller under en promenad på stan för att du inte vet om du kommer att känna igen alla bekanta som du kan stöta på?
• Brukar människor känna igen dig fortare än du känner igen dem?
• Har dina vänner tagit för vana att berätta för dig vilka det är ni träffar?
• Händer det att du har givande möten med nya människor i sociala sammanhang och sedan inte känner igen dem nästa gång ni ses? Du hälsar på dem som om de var främmande människor och de talar om att ni redan har träffats?
• Har du ofta svårt att föreställa dig ansiktet på en människa som du lärde känna i går?
• Har du svårt att hänga med i handlingen när du ser en film eller tv-serie med många skådespelare? Brukar du ofta fråga den som sitter intill dig om vem som är med i tv-rutan? Ser du helst pjäser med bara några få skådespelare?


JA.

Ett gott råd till alla prosopagnostiker: Tala om för alla att du är ansiktsblind och har svårt att känna igen folk!

Ja, jag brukar göra det, men det är ju helt meningslöst. När jag träffar någon jag inte känner igen och förklarar att det inte är av dryghet eller blyghet utan för att jag helt enkelt inte kan se skillnad på folk, bara på kläder och frisyrer så tror dom mig inte. Antingen tror dom att jag hittar på som en save eller så får man den mest irriterande reaktionen: "ja, så är jag också!". Nä, det är du inte. Du står ju och pratar med mig. Du känner igen mig.

Jag hatar när folk inte kan acceptera att man är olika. Om man inte kan acceptera att jag är ansiktsblind så är det ju som att säga att jag har förmågan men är för lat för att använda den. Vet inte hur många gånger kompisar säger att jag är dryg för att jag inte kommer ihåg folk, men det är ju inte med flit! Det finns ju ingenting att vinna på det här. Man blir ju stressad som fan på hemmafester, till exempel, när man inte vet vilka man ska presentera sig för och vilka man ska heja bekant på.

Att säga "jag med" utan att det egentligen stämmer är i allmänhet en irriterande grej. Vet inte hur man tänker när man gör den. Om någon säger till mig "jag har så svårt att ta för mig i sociala sammanhang" säger inte jag "ja, precis, jag med" för det har jag inte. Och jag förstår inte varför jag då skulle påstå det. Men vissa grejer, som ansiktsblindheten, verkar folk uppfatta som en grej som det hör till att man ska vara lite dålig på, att det skulle anses som fult att säga att man är bra på det. Lika när jag säger att jag inte kan söka jobb eller sälja mig själv, att jag inte fungerar i sådana situationer. Det verkar folk inte vilja acceptera, jag förstår inte varför det skulle vara så konstigt? Man är väl olika?

Jag menar inte att man ska acceptera att man är dålig på vissa grejer, man får ju försöka jobba med dom. Men att man har olika förutsättningar det måste man ta. Det här handlar givetvis inte bara om mig, pisset kokar när folk pratar om andra utifrån hur de själv fungerar. "Varför gjorde hon så, så skulle inte jag ha gjort?" Empatistörda idioter.

Tuesday, October 14, 2008

Christ you know it ain't easy / you know how hard it can be


Killen gjorde låten som en present till sin tjej på alla hjärtans dag. Han har skämt ut sig och sin gös tidigare här.

Visst är det här äckligt? Det värsta är att han får kommentarer som SO CUTE!!!!!!!!!!! this made me smile for the whole day!. Det är bara riktigt självgoda människor som skyltar med sin kärlek så där. Även om det är något av en klyscha, så ligger det nog något i att par som måste övertyga andra om sin kärlek kanske inte är så övertygade själv? När man väl är kär i någon skiter man väl i vad andra säger.

Kolla på Beatles, Paul gjorde ingen stor grej av att han var kär i Linda (förutom att han tvingade henne att vara med i Wings). Han stannade också med henne tills hon dog, när han gav sig ut på marknaden skaffade han också en tjej med samma utseende (SO CUTE!!!!).

John prånglade däremot ut sin kärlek så mycket han kunde. Samtidigt var han besatt av att kontrollera Ono, otrogen mot henne (och sin tidigare fru) samt betedde sig som ett as mot sina barn.

I videon till Something får man se alla Beatlarna hänga med sina tjejer och göra grejer de gillar. John och Yoko vandrar omkring i matchande trollkarlsdräkter medan Paul och Linda tar en sväng med en lufsig hund och Ringo hans gös åker minimotorcyklar. Jag tar hundpromenader före lajvande vilken dag som helst.

Friday, October 10, 2008




Dom är ju lika insåg jag idag. Undrar om det är därför folk inte gillar Ohly? Fast gemene man gillar väl Jan? Eller gillar de bara honom i filmformat?

Ikväll ska jag se Men of honour, det blir nog bedrövligt. Har ingen dvd.

Tuesday, October 07, 2008

Tur att man aldrig någonsin behöver gå i en amerikansk skola. Det måste ju vara sånt här, snarare än Marilyn Manson och WOW, som får folk att klä sig som Nemi och lägga upp vapenfilmer på you tube.

Monday, October 06, 2008

Undrar om Glasvegas har lyssnat på Bright Eyes? Precis som honom citerar de You are my sunshine, i Flowers & Football Tops. De använder sig av samma grepp med ett gulligt citat i en sorglig text. Jag gillar tanken på att Glasvegas lyssnar på Bright Eyes.

Han är så truligt söt att det nästan är komiskt på något sätt. Även om han har haft nytta av det i sin karriär så kan man även tycka synd om honom. Vore han inte sådär söt så skulle han nog inte blivit en poster boy för emobarn utan en aktad Nils Hansson artist i Will Oldhams fotsteg.

Saturday, October 04, 2008

Igår pratade vi om Glasvegas, som det sig bör. En del känner så här: åh, varför måste vi prata om den där jävlarna, bara för att det är hypeat. Jag kan förstå den känslan, jag bryr mig inte så mycket om dom som band heller.

Men, som jag har sagt om Håkan Hellström förut, jag gillar när vi kan samlas kring grejer. Allt är så splittrat idag. Det går inte ens att enas om tv:n längre, för alla är inne på olika serier och olika säsonger. Jag gillade när man kunde fråga "såg du Hylland igår" eller "såg du matchen igår"? Det räcker med en mysig gubbe i rutan, tar någon lustigkurre av sig paltorna i direktsändning ska det vara ämnet i alla lunchrum dagen efter.

Och det räcker definitivt med ett sänt sportevenemang per vecka. Jag kan inte förstå varför en del gnäller över att det är lite damfotboll på tv, där börjar man definitivt i fel ända. Skippa all fotboll utom den allra, allra bästa så kanske det kan vara lite halvintressant. Det är därför alla gillar em och vm som inte gillar fotboll annars. Det går att få överblick utan att kasta bort halva sitt liv på att läsa sportbladet och lyssna på p4.

Jag lyssnade på en dokumentär om Ronnie Peterson, som tydligen var en väldigt känd formel-1 förare. Han verkar även vara lite slow, som de säger. Det sades inte rakt ut, men det kanske var därför hans karriär sågs som extra spektakulär. När han körde ett lopp kollade tre miljoner svenskar på det. Inte för att formel-1 var roligare då än nu, utan för att det var det enda som gick. Jag gillar det. Människor fick tänka utanför boxen lite. Allmänbildande, istället för att bara hoppa mellan fotboll på spanska, italienska och engelska.

Hur som helst. När mina föräldrar ringde i morse så pratade vi ju inte om Glasvegas. Men de är nog de enda människor som jag pratar med regelbundet som inte har ett någorlunda aktivt musikintresse. Så därför känns det som att Glasvegas är ungefär som Ronnie Peterson.

Och nu till Glasvegas. Jag har varit ganska sval inför dom, men alldeles nyss lyssnade jag på Daddys Gone ("Gone Daddy Gone heter den", hävdade jag bestämt igår, "precis som Violen Femmes-låten") och läste texten samtidigt. Det var andra gången idag som jag fick vattniga ögon (första var när jag kollade på Fab Five och ett fult par gifte sig). Väldigt fin.