Tuesday, September 02, 2008

Jag satte nyss på Ruth Marie med Mark Kozelek, en låt jag älskade när den kom. Jag förstod inte riktigt texten då, men eftersom man förväntar sig att karln ska skriva om att sitta sjuk på sitt rum och bittra över tjejer så utgick jag från att även den här texten handlade om det.

They brought me here 'cause I can't take care
I lost my worth and my purpose here
= sjuk i huvudet.

And I hated that you've gone away so far
'Cause I know I won't ever see those eyes
= tjejen har stuckit.

Kommer även ihåg att jag läste en recension där texten tolkades som att handla om hur Mark hatar att höra fotstegen när hans tjej går därifrån. Men det var vissa rader som jag inte riktigt förstod.

I watched you grow up from babies on the floor
To the beautiful women that you are
= sjukt.

Först idag föll det på plats, låtens huvudperson sitter på ålderdomshem. Ruth Marie är inte ett objekt utan berättaren. Det gör låten till inte bara den enda utan även den bästa låt jag har hört i den textgenren.

I grew so old in the house I lived in
They brought me here 'cause I can't take care
I lost my worth and my purpose here
I feel you cry, but I can't speak my mind
Will you hold me and never let me go?
'Cause I hated when you walk outside that door
'Cause I know I won't ever see your eyes
The eyes I gave you

When my eyes shut, they'll take me to the land
For fifty years I lived there with my man
And on my own, I lived for forty more
I watched you grow up from babies on the floor
To the beautiful women that you are
And I hated that you've gone away so far
'Cause I know I won't ever see those eyes
The eyes I gave you

The evenings fall, they'll drag me out the hall
Up to my bunk and drug me 'til I'm numb
But pass the haze, I see your pretty face
Remember me when I'm gone
You know I love you, though I can hardly say
And I hate it when you see me in this way
But in darkness, I'll always see those eyes
The eyes I gave yo
u

Vad har jag lärt mig av det här? Att kontexten kan luras till konstiga tolkningar och att Mark tydligen är duktig på att skriva låtar om att bli gammal. Den är sorglig. Så här vill man ju inte att det ska kännas när man sitter på hemmet:
Will you hold me and never let me go?
'Cause I hated when you walk outside that door


Red: Tog bort gitarrkillen, han sabbade låten lite. Förmäten röst hade han.

12 comments:

David said...

skönt att du levererar i den stora bloggtröttheten

ellen said...

usch vad hemsk text, får rysningar.

chops said...

Vilken skiva är den med på? Tänker på Old Friends med Simon and Gsrfunkel. Tematiskt alltså. Är annars lite allergisk mot Kozelek. Den där självvalda letargin. Som jag uppfattar det alltså. Men texten är fin. Jag gillar en sen RHP-låt som heter Have You Forgotten, det är lite samma känsla. Texten alltså.

martin said...

Den är med på Rock ´n´ roll singer, min sista Kozelek.

Have you forgotten är fin, får mig att tänka på Richmans That summer feeling.

Överlag är nog Kozelek en mkt bättre textförfattare än vad man tror, han lider nog lite av att alla utgår från att allt är självbiografiskt.

Jag kan förstå varför andra inte gillar honom, men för mig kom han i en tid som var så färgande så han går inte att skaka av riktigt. Och så sjunger han ju väldigt fint.

Vad betyder letargin? Googlade lite men fattade inte riktigt? Att man är seg eller?

Anonymous said...

bra mörn! helt plötsligt blev det här min favvotext med han

/han1

Pat said...

Om du klivit in i Kozelekträsket igen borde du verkligen kolla upp Sun Kil Moons senaste "April". Första låten på den heter Lost Verses och är riktigt bra lite som de bästa låtarna från Songs for a blue guitar.

Helt sjukt att de har släppt tre! plattor som gått mig helt förbi.

martin said...

Får väl koll upp det då!

chops said...

Enligt Wiki: "Letargi betyder mental slöhet och används både för att beskriva symptom och sjukdomstillstånd och i mer överförd betydelse."

Det är lite som med J Mascis, han har ungefär samma utstrålning, som att inget gör intryck på honom. Men han kompenserar, han spelar högt och till och med snabbt ibland. Och falskt, jag gillar ju det. Kozelek, det är liksom inte nog med motstånd. Fast riktigt bra emellanåt. Som Jackson Browne, faktiskt.
Första Sun Kil Moon, hörde första och det var värdelöst. Men jag har också hört att senaste ska vara grym.

martin said...

Både Mascis och Kozelek verkar ju vara riktiga as att ha att göra med. Kozelek låter ju i alla fall som att han har känslor när han sjunger, Mascis låter så fruktansvärt obrydd. Och inte på ett kaxigt Liam-sätt, utan genuint uttråkad över att behöva sjunga mellan gitarrsolona.

martin said...

Jag tycker att det är roligt med RHP:s första gitarrist, jag läste en intervju efter att han fick kicken. Kozelek var less på alla jävla chorus, phasers, delay och så vidare. Eftersom man inte hör något sådant på de senare skivorna så fattar man ju vad många kompromisser det måste ha varit på de tidigare skivorna. Tråkigt att vara den gitarristen, inte skriva några låtar utan bara lägga ner sin själ i att ta fram sega, töntiga effekter och sedan få kicken på grund av det.

chops said...

Jag tycker Kozelek låter som den utan känslor. Samma läge hela tiden, ett helt ok läge visserligen, men som om han upptäckte att det är så här känslor låter. Mascis gnyr och fräser och försöker kommunicera i alla fall. Men det är väl ungefär här kritikerna subjektivitet kickar in, att vi hör samma men uppfattar det tvärtom.
Han har ju rätt där, de tidiga RHP-skivorna är ju mer eller mindre olyssningsbara nuförtiden (om man inte lyssnar med avsikt att ta livet av sig) pga alla deppiga digi-effekter på gitarren. Men jag erkänner, jag älskade Katy Song och Mistress när de kom och gör nog det fortfarande (på samma sätt som jag gillar Head on the Door-Cure - det var deras sista bra skivan - även om den är äcklig den med och mycket sämre än skivorna innan, rent objektivt är det nog så). Sentimentala anledningar. Men det är ju också anledningar.
Och jag vet inte, du gillar antagligen inte Cure alls, men jag gjorde det en gång i tiden på 80-talet.

martin said...

He he, jag gillar faktiskt bara Cure anno Head on the door, då de är poppiga och skamlösa. Har aldrig lärt mig gilla tidiga, aviga Cure.

Katys song är väl det enda exemplet på när den dåliga gitarristen var bra. Någon slags konstig countryshoegaze.

Måste nästan hålla med dig, Kozelek är ju väldigt bra på sin känsla, men det är faktiskt lite samma jämt. Kanske inte så konstigt att man inte hör skillnaden mellan när han är ledsen ung man och bitter gammal tant.