Monday, September 29, 2008

Den här förlagsdealen som jag väntat på verkar gå åt helvete. Ska få svar i veckan, men det första som lämnar människan är ju hoppet.

Konsekvensen är att jag har det tuffare än någonsin ekonomiskt. Om någon ser något slags skrivjobb får ni jättegärna tipsa. Har inga moraliska invändningar, skriver gärna för nationalistisk front eller tidningen mama om pengarna är de rätta. Försöker tänka så i alla fall, stolthet betalar inga räkningar (men Anna gör det).

Nu kanske ni tycker att det är patetiskt av mig att be om hjälp med sådant här, men va fan. Man är ju bra på olika saker, jag kanske kan hjälpa till att laga en dator, till exempel, men just det här är jag dålig på. Annars vore jag ju redan rik.


Tänker att om jag lägger upp en Dilbertruta så är jag ett steg närmare jobb-tänket.

Monday, September 22, 2008

Var och kollade min äckliga/lustiga hälknöl idag. Oftast brukar jag ta mina sjukdomar på allvar medan Anna och vårdapparaten inte gör det. Nu har det varit tvärtom, jag har inte stört mig så mkt på knölis, men det har Anna. Läkaren var också rätt angelägen om att agera på något sätt. Fick remiss till ortoped. Är fortfarande rätt lugn, det enda jag är rädd för är att det ska bli en lång viloperiod efter operationen. Knäet plussade ju på tio kilo, tror inte jag orkar gå omkring med tio kilo till.

Frågade även om varför min kropp har fått för sig att den ska svettas så mycket när det sportas och giggas och är varmt. Det visste han inte så jag fick ta ett blodprov.

Läkaren får en trea. Plus för att han inte var stressad, aggressiv eller förlöjligande. Han var även rätt pedagogiskt. Minus för att han var lite åt det negativa hållet. Kanske lite väl svävande ibland.

Labassistenten får en femma. Trevlig och lugn. Jag tycker att blodprov är lite läskiga så hon körde "vad gör du annars då?"-tricket för att lugna mig. Ibland fungerar inte det alls, men hon gjorde det så proffsigt och övertygande att jag var helt lugn. Det är väl så med basic trix, man måste göra dom övertygande för att det ska fungera. Gick därifrån glad tack vare henne. Fast jag inte hade något att vara glad för egentligen.

Lokal och miljö får en två. Ligger vid chapmanstorg, den deppigaste platsen i majorna. Tråkiga korridorer och dåliga tidningar i väntrummet. Vem vill läsa Dator magazin? Till och med jag tycker att den är för nördig för att stå ut med. Eller känner ni att det kittlar till av en två sidor lång artikel som reder ut SCSI-kabelns etymologiska och tekniska utveckling?

Wednesday, September 17, 2008



Det här introt, med halvöppna barréackord, finns det något som mer nittiotalsindie än det? Hela popsicle ryms där.

Ride är ju väldigt tråkiga när det kommer till melodier, men de kan det här med stämningar och saftiga trummor.

Robyn är länkad från den här videon. Det understryker min tes om henne som oundviklig. En dag utan Robyn är mitt mål, jag återkommer när jag klarar det.
Lyssnade på Catching up med They live by night alldeles nu. Rätt okej, men är det inte lite tråkigt att ha en produktion som låter exakt som Shout out louds? Indierock med sambaklocka, stadig baskagge och stråkar. Eller är det kanske djärvt att plagiera något som ligger så nära? Det kanske rent av er samma producent. Vad vet jag. Trodde att dom var ett rockband, för övrigt. Har dom varit det förut?

Tuesday, September 09, 2008

Jag läste om de där tanterna som var i Grekland och skrev om att de ville ha lite riktiga karlar och yngre älskare. Sist av alla, ja ja. Förutom det spekulativa i en "smäll över käften" så var det väl inte så mycket att oja sig över? De vill leva ett bohemiskt liv nere på kontinenten med lite småtrassliga kärlekshistorier hit och dit. De gillar riktiga män. De tycker att det är fånigt med magväskor med barn i. De gillar inte att vara tråkiga fruar eller att ha ett svenssonliv.

En av dom är författare, den andra skådespelare. Skådespelare alltså, vad förväntar sig folk att de ska säga?

Tycker att det är lite konstigt att man ska acceptera att folk har olika åsikter om fördelningspolitik, till exempel vilka skatter som ska vara höga och vilka som kanske inte ens ska finnas, men absolut inte i familje- och jämställdhetsfrågor. Varför denna hets efter konsensus? Vi vill inte samma ska allihopa, kan vi inte bara utgå från det istället för att ramla av stolen så fort någon har dåliga värderingar. En majoritet av svenskar har ju röstat fram en borgerlig regering, då är det väl inte så överraskande att folk är dum i huvudet vad det gäller andra saker också.


Sökte på "en riktig karl". Sammanfattar väl rätt bra vad såväl konstnärstanterna som resten av Sverige vill ligga med/vara.

Appropå karl, fan vad En sån karl är bra! Texten har jag alltid tänkt som lite jobbig och äcklig, man får associationer av Anne-Li Ryden, revyer, firmafester, möhippor och sådant. Men jag hade inte lyssnat noga nog på texten. Den måste vara den bästa skildringen någonsin av att leva på det hopplösa hoppet. Som lyssnare får vi bara höra hennes ursäktar för aset och för att hon inte går vidare. Det känns som när man pratar med olyckliga kompisar, som försvarar den som nyss plockat ut deras hjärta och pissat på det.

Dessutom är ju svänget onaturligt. Melodin också.

Friday, September 05, 2008

På facefuck finns det en grupp för återföreningen av min gamla gymnasieklass. Det är lite deppigt att det bara är fem som har gått med i den. Man känner ju sig lite som en tönt om man går med i en grupp med bara fem pers i. Då är det ju som att man upplever festen med sex pers i förtid på sätt och vis.

Jag ska ju inte gå i vilket fall, så jag kanske inte ska tänka så mycket på det. Skulle vara lite roligt att gå bara för att äga sönder alla med informationen att jag är ihop med Anna Modin. Iofs skulle jag bli ägd av alla som tjänar mer pengar än mig (vilket i princip är alla).

Fan först nu slog det mig att det är återförening eftersom det har gått tio år sedan studenten snart... Gammal är man. Har inte hänt så mycket med mig, blivit tjockare och fått bättre hy. Det är väl det.

Wednesday, September 03, 2008

Jag är väldigt slarvig här på bloggen, kanske ska sluta vara det. Ger ett rätt dåligt intryck av mig som människa när jag skriver "hon är inte ett objektet". Att jag försöker vara smart och använda ord som "objekt" (visar att jag är medveten om att objektifiering av tjejer är dumt) gör att det ser ännu sämre ut. Ju högre man satsar desto längre fall.

Lyssnar på Pelle Carlberg, det är lite tråkigt att jag inte kan ta till mig musiken riktigt. Vi verkar ju gilla samma musik och han är ju ganska rolig. Döper många låtar till samma sak som låtar som redan finns. Som Fly me to the moon och Summer of ´69. Verkar vara bra hantverk också. Men det händer inte så mycket, trist.

Däremot gillar jag nog Club 8 mer än vad jag har velat erkänna.

Appropå musik så kan jag bara skriva en refräng nu för tiden. C-F-Dm-G. Väldigt tråkigt. Jag har ju länge älskat C-G-Am-F, men den började kännas lite överanvänd för min del. Man kan ju vara rolig och trixa till det, men jag har känt att jag har trixat så mycket i mina dagar, nu ska jag skriva låtar vars ackord aldrig sticker utanför tonarten. Därför blir det tråkiga låtar alltså. Hoppas att det gör dom mer populära, populära grejer är ju oftast tråkiga. Fast frågan är om tråkiga grejer är populära per automatik.


Tråkig och populärt.

Tuesday, September 02, 2008

Jag satte nyss på Ruth Marie med Mark Kozelek, en låt jag älskade när den kom. Jag förstod inte riktigt texten då, men eftersom man förväntar sig att karln ska skriva om att sitta sjuk på sitt rum och bittra över tjejer så utgick jag från att även den här texten handlade om det.

They brought me here 'cause I can't take care
I lost my worth and my purpose here
= sjuk i huvudet.

And I hated that you've gone away so far
'Cause I know I won't ever see those eyes
= tjejen har stuckit.

Kommer även ihåg att jag läste en recension där texten tolkades som att handla om hur Mark hatar att höra fotstegen när hans tjej går därifrån. Men det var vissa rader som jag inte riktigt förstod.

I watched you grow up from babies on the floor
To the beautiful women that you are
= sjukt.

Först idag föll det på plats, låtens huvudperson sitter på ålderdomshem. Ruth Marie är inte ett objekt utan berättaren. Det gör låten till inte bara den enda utan även den bästa låt jag har hört i den textgenren.

I grew so old in the house I lived in
They brought me here 'cause I can't take care
I lost my worth and my purpose here
I feel you cry, but I can't speak my mind
Will you hold me and never let me go?
'Cause I hated when you walk outside that door
'Cause I know I won't ever see your eyes
The eyes I gave you

When my eyes shut, they'll take me to the land
For fifty years I lived there with my man
And on my own, I lived for forty more
I watched you grow up from babies on the floor
To the beautiful women that you are
And I hated that you've gone away so far
'Cause I know I won't ever see those eyes
The eyes I gave you

The evenings fall, they'll drag me out the hall
Up to my bunk and drug me 'til I'm numb
But pass the haze, I see your pretty face
Remember me when I'm gone
You know I love you, though I can hardly say
And I hate it when you see me in this way
But in darkness, I'll always see those eyes
The eyes I gave yo
u

Vad har jag lärt mig av det här? Att kontexten kan luras till konstiga tolkningar och att Mark tydligen är duktig på att skriva låtar om att bli gammal. Den är sorglig. Så här vill man ju inte att det ska kännas när man sitter på hemmet:
Will you hold me and never let me go?
'Cause I hated when you walk outside that door


Red: Tog bort gitarrkillen, han sabbade låten lite. Förmäten röst hade han.