Monday, May 26, 2008

Börjar kännas lite förutsägbart att allt ska gå åt helvete. Imorse vaknade jag halv sex av att halsen var uppsvälld och gjorde ont. Det har ändå varit den minst irriterande grejen idag.

Fick till slut klarhet i att synthen vi har köpt inte kommer att komma eftersom det var lureri. Jobbigt dels för att vi blev blåsta på pengar (1200, det är inte jättemkt, men känns ju) och för att vi har tre spelningar i veckan som vi måste lösa en synth till. Samtidigt som jag pratar med polisen får jag ett sms från stef, hans jobb försöker knulla honom på olika sätt. Till exempel genom att inte ge honom ledigt inför spelningarna, trots att han lämna in ledighetsansökan i februari.

Jag har väntat på ett kontraktsförslag från ett förlag i fem månader nu. Sista budet var att jag skulle få det i torsdags, sen fredags, sen hörde jag inget mer. Börjar känna mig blåsta av dom också. Har inga riktiga planer att falla tillbaka på. Det kommer att bli ännu fattigare.

Jag blir så trött på den här skiten. Om ändå inte synthen vore blåsning skulle jag kunna ta resten. Men när ingenting fungerar, inte ens enkla grejer som att köpa något, då känner man sig helt maktlöst.

Jag vet inte varför gud skulle pröva mig nu, jag har ju ingen tro till att börja med.

Wednesday, May 21, 2008

For theoretical reasons i thought it would be impossible. but the more i pondered the subject, the more i began to see that what doesn't work in theory can still work in reality.

1:42


Skägget har alltså uppfunnit ett program som kan läsa in en ljudfil bestående av ackord för att sedan bryta upp dem i enskilda toner. Tonerna går sedan att flytta upp och ner, fram och tillbaka som man vill. Tonkorrigeringar är ju inget nytt i sig självt, men att göra det på polyfont material (alltså med fler än en ton samtidigt) är verkligen banbrytande.

Jag fattar ju att de flesta skiter i sådant här nörderi, men tycker ni inte att han är härligt ändå tysken? Han rockar den klassiska galen-vetenskapsmansstilen också!

Sunday, May 18, 2008

The mörn-rock theory

Pengakrisen är total nu. Min reaktion borde vara att spåna idéer och ringa när varenda redaktion i Sverige. Kanske söka lite jobb. Istället börjar jag att fundera på att skriva en roman. Eller i alla fall en novell. Göra lite litterära pengar. Det är utvecklingsstört av flera anledningar. En är att jag inte har skrivit något åt det hållet sen gymnasiet (och det jag skrev då var dåligt så klart), en annan anledning är att det inte finns några snabba pengar i det, vad jag har förstått.

Men i mitt liv har jag märkt att det rimliga aldrig är särkilt rimligt och att det orimliga inte är särkilt orimligt det heller. De jag borde kunna förvänta mig händer aldrig och det ingen tror ska hända händer. Som kärleksmänniska så trodde jag ju inte att jag skulle få leva och verka med Anna men jag trodde verkligen inte att jag skulle vara ensam så länge innan heller. Ett rimligt antagande var att jag skulle få ligga lite och sedan bli ihop med någon som var helt okej, men inte Anna. Så blev det ju inte.

Som jobbmänniska så trodde jag aldrig att musiken skulle ställa bröd på bordet, men jag trodde ändå att det var rimligt att någon tidning i Sverige skulle kunna tänka sig att låta mig skriva för dem. Där blev det ju också tvärtom. Jag försöker ha realistiska förväntningar, som att få ett sommarjobb som redigerare på LT, men sådant händer inte. Att få ge ut skivor och spela på festivaler och sådant var aldrig något jag trodde på, men det hände. Nu när jag har tagit det för givet har det ju slutat hända iofs, enligt min egen logik.
När jag gjorde frukostkaffet hittade jag inte kaffemåttet, så jag tog en sked istället. I slevandet känner jag något hårt i allt det mjuka och får en väldigt tydlig känsla av hur man som barn kunde sitta och gräva i sandlådan, slå emot hårt och sedan hitta sin plastko eller plastsoldat som man slarvat bort men slutat saknat. Det var alltså en bra känsla, dessutom slapp jag gnälla på Anna i huvudet, tänkte ju att det måste vara hennes fel att den är borta.

Monday, May 12, 2008

En av mina gamla lärare finns på facebook. Föreställde mig att många addar honom som friend för att det är lite "kult" att göra det. Lite skön nostalgi. Jag tror inte gör det utan att gilla honom, han var väldigt bra tycker jag, men ändå. "Pisset kokar!", som Stef säger.

Det leder in mig på en annan okär företeelse: att gilla "sköna gamla gubbar". Sköna gubbar att gilla är till exempel Oldsberg, Weise, alla före detta sportmän, Plura.

Det finns ju en motsvarighet också, att älska gamla tanter. Men det görs oftast av ideologiska skäl. De tanter man gillar ska skava lite för etablissemanget. Kerstin Thorvall är bra. Bäst för min socioekonomiska grupp är att gilla Bodil Malmsten för hon är både rebell samtidigt som hon är klanderfri i sitt uppträdande som författare (exil i frankrike, modernista, snygga böcker, inget prat om att ligga med fattiga afrikaner).

Att gilla sköna gubbar är rakt i genom vidrigt. Att gilla Malmsten är ju inget fel. Bara lite dåligt att man smutsar ner uppriktigheten med viljan att framstå som en älskvärd person.

Jag tar det här vidare. Gillar inte heller när man säger "så ska jag bli när jag blir gammal" när man pratar om äldre människor. Gör det säkert själv, men det gör det inte okej. Vet inte varför jag har svårt för det, kanske för att det är glättigt och påklistrat naivt. Får lite samma krypningar som när Magnus Uggla gör ett vuxentest i en mina vänner bok.

---

Killar som får ryck och vill slåss i tid och otid går ju i terapi. Undrar om jag kan träna bort min instinkt att söka konflikter? Eller, egentligen söker jag inte konflikter, utan det är mer så att jag inte kan släppa en konflikt och gå vidare. Är det något olöst i luften skaver det hela tiden för mig, jag har ingen andra kind, jag har ingen flaska att buteljera upp det i.

Nu får ni kanske intrycket att jag har en pågående konlikt som får mig att skriva det här, men det har jag inte. Har bara tänkt lite på det här. Som stycket ovanför, är det verkligen berättigat att sitta och reta upp sig på olika populära utryck och samtalsmänen som inte ens skadar någon? Nä, det är det inte.

---

Rossö var härligt som vanligt. Tror att jag verkligen måste bo på landet för att inte vara stissig och orolig. Där är jag så lööögn å fin...

...men heit och tokig!

Seriöst så mår jag bra av landet och dåligt av staden med all denna teknik och folkliv.

Thursday, May 08, 2008

Oj vad Service har tappat det. Kolla tidslinjen. Från Franke och Lekman till Kleerup och Klaxons.

Det här är deras nya släpp. Låter som en dålig Primal Scream låt (typ Swastika Eyes) fast utan Bobby och utveckling. Det roliga var att jag chattade med Nygård igår om det tråkiga i konceptet rock + gimmicksynth som var så vanligt sent nittiotal. Det ska manglas med gitarrer, en moog ska knorra, det ska snackad om kraut och bob hund ska gilla det.

När stereolab var innte på krauten var det ändå okej eftersom det var tjejsång. Köttig rock måste ha tjejsång för att jag ska stå ut.

Det är lite förbjudet att prata om att man föredrar sångerskor framför sångare eller tvärtom. Det är rätt konstigt, ingen invänder ju mot att någon föredrar en klarinett framför en barytonsax, till exempel. Det är ju olika klanger.

Å andra sidan så lägger man ju till andra dimensioner. Man vill ju tro att man gillar köttiga tjejen för att hon bryter föreställningen om mansrocken. Men på samma sätt som Russ Meyerfantaster pratar om "starka, våldsamma kvinnor" så handlar det nog även om att dölja det faktum att tjejer med gitarrer är heta under ett luftslott av ideologi.
Jag började skriva om Håkans nya, tycker att det är viktigt att prata om den. Det är det enda gemensamma vi har i Sverige som alla kan samlas kring, ha en åsikt om. Vår tids Hylland. Tog bort det för att det var dåligt skrivet och jag orkade inte göra det bättre.

Men en sjuk grej hände. Jag skrev att min favorit Kärlek är ett brev skickat tusen gånger påminner om Romeo och Julia till uppbyggnaden. Lyssnade på den förstnämnda i iTunes, har randomknappen itryckt och nästa låt som datorn väljer är Romero och Julia. Det är lite läskigt va?

Överlag tycker jag såhär som skivan: väldigt ojämnt material. Vissa låtar är väldigt bra, vissa platsar inte på ett album. Produktionen är för överlastad, känns som att varje låt ska ha massa knorrar. De flitiga användandet av gitarrsolon med äckliga ljud känns lite väl genomtänkt och ironiskt, en medveten produktion. Tycker att det sättet att tänka är lite tråkigt.

Tuesday, May 06, 2008

Härligt klipp.

Dels är det roligt med hennes punkattityd när hon hivar upp folk på scenen och är snäll mot den lilla försynta hippietanten.

Dels är det roligt att ett par kör en spontan styrdans på scen.

Dels är det roligt att se de tyska männen släppa lös i en säregen dans.

Livespelningar på tv var nog roligare förr. Verkar både mer avslappnat och engagerat.

Sunday, May 04, 2008

Jag somnade på eftermiddagen. När jag vaknade kom jag på att det var maj och att juni är nästa månad. Har tryckt undan det länge. Det betyder alltså att en till vår har kommit och gått.

När jag läser om ett gammalt duktigt band och så blir jag alltid glad om de var hyfsat gamla vid sitt genombrott. Lou Reed var typ 27 när första Velvet Undergroundskivan spelades in tror jag. Men det känns som att vid trettio går nog gränsen. Och det är snart. För mig har det blivit ett självändamål att sälja skivor och äga världen. Att jag varken gör det eller kommer att göra det tar jag med samma värdighet som när Björn förlorar någon lek. Jag tycker att det är orättvist och vill "ge igen".

Nu börjar jag att överväga att göra en kovändning och satsa på att skriva om musik bara för att kunna sabba för folk, men det känns lite väl.

Skulle vilja spela gitarr nu, men Anna har brutit huvudet av min akustiska. Som straff ska jag träna på att spela mandolin, extremt irriterande ljud.