Sunday, April 13, 2008

Igår pratade jag lite om min meniskskada med Björn. Jag hade glömt bort att vara ledsen över att jag kommer att få artros om tio-femton år. Det är så svårt att tänka sig det. Sedan drömde jag en relaterad deppig dröm om det som jag har glömt bort. Sedan drömde jag en glad dröm där jag först joggade naken för att sedan ta på mig korta korts och linne. Hoppas på att det händer grejer inom medicinkonsten på tio år.

Tänkte även på att det ändå är rätt tråkigt att jag alltid är lite orolig över något. Känslan av lugn/neutralitet är så sällsynt så att jag nästan inte vet vad den handlar om. Jag har ju börjat förstå att oron nog är frikopplad från yttre omständigheter. Visst, jag borde oroa mig för att jag inte har pengar, men när jag hade mera pengar var jag inte mindre orolig. När det händer bra grejer brukar jag också reagera med oro snarare än glädje. Den här bubblande glädjen, jag vet inte om jag har känt den. Kanske när jag har gått till doktorn någon gång och fått höra att jag inte ska dö i cancer (vad han vet).

Eller jag vet inte om det är så tråkigt, det är ju normalt för mig och massa andra också säkert. Men det är lite deppigt att jag förstår att det troligen jämt kommer att vara så här. Jag gillar inte att gå och lägga mig på kvällarna, när man ligger och väntar på sömnen blir det så symboliskt. Det är svårt att inte tänka på döden då. När man ser natt för natt är det inte så märkligt, men när man slår samman alla nätter i en rad och inser att man, med några få undantag, har tänkt på sin egen död varje kväll i alla fall tio år, då känns det lite sorgligt. Det är ju en helt meningslös tanke.

Jag tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt att spela gitarr. Jag tror det är en kärlek som aldrig kommer att dö ut. Mitt reverb har dock pajat på stärkaren. Jag vet inte riktigt vad det är som ska fixas. Kanske ett rör måste bytas. Lånade ut den till bröderna days och fick tillbaka den utan överdraget, så nu måste jag köpa nytt täcke så att den inte fryser i minibussen.

Såg paranoid park alldeles nyss, den var ganska bra.

4 comments:

Anonymous said...

Vad ska jag säga? Jag tycker att det låter sådär kul att tänka på sin egen död varje kväll i 10 år. Jag tror inte att det ska behöva vara så. /H

Pat said...

Jag tror inte heller att det ska behöva vara så. Förra sommaren när jag såg tre säsonger SFU och jobbade på lokalblaskan tänkte jag på döden asofta. Speciellt efter en dödsolycka på en fabrik jag fick täcka.

Döden är en tönt, skit i han/hon säger jag!

Jonathan said...

Bli kristen. Börja meditera, jag tror det funkar. Eller skit i andligheten förresten, det funkar nog bättre. Din dödsångest (som jag aldrig kommer att förstå, själv skulle jag kunna dö i morgon och vara fullt nöjd. Jag skämtar inte.) fungerar säkert samtidigt som drivkraft.

Tycker att man ska vara hård mot sina negativa sidor, men samtidigt inte underskatta deras funktioner. Ur ett rent evolutionärt perspektiv tror jag att specimen som oroar sig mycket väljer "bättre" levnadsstrategier och planerar bättre.

Oroar du dig för döden när du har riktiga saker att oroa dig för också? När recensionerna strömmar in eller du ska tävla i ordjakten dagen efter, typ?

martin said...

Nä, dödsångesten är liksom grundplåten. Jag börjar misstänka att det är oron som är problemet, inte dödsskräcken.

Vet inte om jag skulle vara bra ur ett evolutionärt perspektiv. Kan ju vara lite förlamande med oron också. Det är ju varken fight eller flight.