Thursday, March 06, 2008

Kommer ni ihåg nittiotalet? Då kallades människor som mig, som bara vill hålla på med sådant som känns roligt, för slackers. Då var det ett tecken på ett fritt val och lite häftigt. Idag säger man inte det längre, idag har man ADHD eller någon annan bokstavskombination. Man säger inte ens självförverkling längre. Är man noggrann så har man kanske en liten släng av aspergers syndrom. Barn som inte gör läxorna nu för tiden är inte lata, de är utbrända.

Man skulle kunna tro att det vore hemskt att vara psykiskt sjuk, men eftersom i stort sett alla är det idag är det inte så farligt. Det är lite som Rockys brorsa som i en stripp pratar om att han har aspergers, den gör att han har jättesvårt för tråkiga grejer, som att städa och tvätta, men lätt för att spela gitarr och skriva. Jag känner igen de symptomen. Gillar också roliga saker mer än tråkiga.

Vi kanske måste börja stigmatisera psykiska sjukdomar mer, nu har de blivit alldeles för populära.

4 comments:

J said...

Fast, please, psykiska sjukdomar (eller vad man nu vill kalla det) är knappast ngt gemene man bär på ärmen även om det kan tyckas så, kanske i och med att man sätter andra namn på det som förut kallades lathet, tankspriddhet eller vad som. Den kategorin människor som koketterar med "psykiska sjukdomar" gjorde det nog även på 90-talet.

martin said...

Okej, de koketterar ju inte med att vara psykiskt sjuk. Det säger ju inte folk. Snarare är det väl så att folk använder diagnoser på ett sätt som att de beskriver deras personlighetsdrag. Istället för att säga att man är vädur eller stenbock så drar man till med en diagnos man snappat upp. Det används ganska lättviktigt. Och snacket om diagnoser hit och dit har ju exploderat.

chops said...

martin: jag håller med dig, svinjobbigt med alla speciella jävlar som bara är helt vanliga idioter egentligen. Men det är lite, jag vet inte, svårt. Tänk om vi borde bygga ut särskolan, alltså individanpassa undervisningen i skolan ännu mer i stället för att anpassa oss efter rådande omständigheter hela tiden?
Menar att vi som är vuxna kanske tar det för lättvindigt, något som är ett mycket större problem för barn, som kanske alltid varit det? Jag kan tänka mig att fler av de jag växte upp med skulle leva och kanske rent av må bra om då gått i en icke-stigmatiserad särskola i stället för med oss andra.
Fan, jag förklarar dåligt. Man slänger sig med diagnoser för att beskriva sig. Nästa generation kan kanske göra det med visst fog?
Slacker, vi (mänskligheten, du och jag i alla fall, såna som oss i alla fall) borde nöjt oss med det.

martin said...

Jag tänker främst på de som mycket väl skulle klara av ett jobb men inte har någon lust. Eller inte har lust att vara schysst mot sina kompisar eller sin partner utan gömmer sig bakom en hemmadiagnos som ger den carte blanche.

Hur man ska göra med de som verkligen behöver hjälp vet jag inte. Det är en annan fråga. Men det lite som att ivern till diagnoser kanske inte alltid är så konstruktiv? Men det är ju också så att den ram som vi har i samhället inte passar alla, det håller jag med om.

Men det gäller ju inte bara i skolan utan i arbetslivet också. Vissa trivs med väldigt tydliga rutiner och direktiv, andra har svårare för det. Det handlar inte bara om disciplin och karaktär.