Wednesday, January 09, 2008

Igår, runt tio, fick jag en känsla av att jag kommer att bli rik. Givetvis blev jag glad. Jag vet inte vad den grundar sig på, men det var ändå positivt med något slags självförtroende, även om det grundar sig i dagdrömmeri. En annan dagdröm jag har är att skriva låtar åt en duktigt sångerska. Jag tycker den grejen är lite jobbig på ett sätt, att det alltid måste finnas en manlig producent eller låtskrivare bakom varje framgångsrik artistkvinna. Men jag skulle ändå vilja vara den. Lite som Black Box Recorder. Jag går och tänker på det här projektet och glädjs åt det ganska länge, ibland glömmer jag bort att det inte finns. Sedan blir jag sorgsen över sanningen.

För ganska många år sedan trodde jag på allvar att jag kanske var utvecklingsstörd och inte visste om det. Mest för att jag inte fick vara ihop med tjejer, tror jag. Nu har jag släppt den tråden för rätt länge sen. Däremot börjar jag tro att jag har någon slags diagnos, nu ids jag inte gå in på mina symptom, men att dagdrömma tills man tror på det själv kan väl inte vara sunt som vuxen. Eller att bara kunna koncentrera sig på det som hjärnan tycker är viktigt, även om det är helt meningslöst. Storasyrran gav mig någon slags kombination, men syskon kanske inte är de man ska gå till när det gäller sådant. I så fall så skulle man ju både varit cp, idiot, grisapa och ungjävel.

Ett litet kort minne: jag gick dagmamma hos Lollos (tuffing i Marieby) mamma när jag var sex år. Han brukade bråka med sina syrror: ficklampor och okvädningsord flög genom luften. När jag kom sedan kom hem och bråkade med min storasyrra tänkte jag att jag kunde plocka upp lite från hans arsenal och drog ur mig en halvhjärtat "hora". Jag kommer ihåg att jag skämdes redan när jag sa det och ännu mer när pappa förklarade vad det betydde för mig, efter att ha frågat mig om jag visste vad jag sa. Sedan dröjde det länge innan jag använde det igen.

8 comments:

Jonathan said...

Helvete Martin. Du pratar bara om att du behöver ett jobb. Så då borde du har tid att läsa "Dagarnas skum" som jag gav dig för nåt år sen. Alltså, jag tycker egentligen att det är ogentlemannamässigt att tjata om att folk ska läsa böcker som man givit dem, men du kan väl läsa förordet, det är väl inte mycket begärt?

Förresten tycker jag att vi är så intima att jag kan kosta på mig ogentlemannamässighet. Läs boken. den handlar om allt du bloggat om de senaste dagarna.

martin said...

Tack för påminnelsen! Men jag tillåter dock inte mig själv att njuta på dagarna. Det är dåligt för moralen. På dagarna får jag bara göra låtar, skriva texter eller söka jobb har jag tänkt. Slösurfa får man göra, det gör man ju på jobb också.

Jon said...

Hur kan man vara tuff och heta Lollo? Det låter helt uppåt genusvägarna. Nu förutsätter jag i och för sig att för att vara en "tuffing" så måste man vara kille.

Jag råkade kalla min mamma hora en gång när jag var i den åldern, för att det slängdes runt friskt på skola/fritids, och skämdes också på en gång. Jag skäms fortfarande när jag tänker på det. Det fina var att vi blev lika paffa båda två och kunde skratta åt det.

martin said...

Det är ju sant Jon. Han hette Lars-Olov. Men Lollo låter ju ändå lite som åttiotalsvärstingsnamn. Har för mig att farliga kullar ofta hade lite mjuka namn då. Vad hette de två hårdrockarna i den där serien i bullen? Det var en svart tjej som var ihop med en kille som tränade friidrott och skrek peppramsor och kuken och fittan. Klassliv hette den ju.

Jon said...

Ja, alltså jag trodde inte att du ljög! Det lät bara så roligt.

martin said...

Alltså jag menade att du hade sant. Hade inte tänkt på det orimliga i att vara värsting och ha ett tjejnamn. Han var ihop med min syrra i typ en vecka. Jag och Jesper spiade på dem. Kommer ihåg att de satt i vardagsrummet, vi var inne och störde och han slog mig jättehårt på låret. Jag blev inte ledsen utan stolt, bevisade ändå att jag var en kille som kunde ta en smäll liksom. Av Lollo.

paradise alley said...

Apropå pinsamma saker att säga som liten satt jag i bilen vid 8 års ålder på väg till Jesper och lekte med kombinationer av mitt för- och efternamn, kom på "Petting" och var jävligt nöjd. Tills mina föräldrar ägnade de återstående 2 kilometrarna till att berätta vad det egentligen var. Eller, de sa faktiskt inte sanningen, utan en mer barnvänlig version, som jag inte uppdaterade på 22 år. Herregud.

Jon said...

Jag råkade säga att det kändes som en massagestav att gå på en strand med stora runda stenar när jag var typ 10. Jag menade alltså att det var som massage och massagestavar var väl något nytt man läst om i Aftonbladet på den tiden.