Monday, January 28, 2008

Efterlysning!

Efter festen i lördags så försvann mina nycklar. Ni som gick ut och rökte då och då kan väl vara snälla att kolla era fickor efter dom. Tror att det är den vägen de vandrat iväg.

Sunday, January 27, 2008

Härlig dag igår: fotografering på morgonen, brukar vara ångest men det var faktiskt mest trevligt igår. Skönt med en fotograf som inte höll på och fjantade sig. Fotografer är verkligen töntar för det mesta, ska jämt vara så märkvärdiga. Filmare är ju ännu värre, kanske för att de har dyrare grejer. Men det ämnet lämnar jag här innan jag jobbar upp mig. Lite fika efteråt och basket på det. Hann kolla på the wire innan Annas fest började. Hon hade gjort fina tilltugg, jag gjorde mest pryosysslor, skrubba toalett och diskade. Kändes som en lyckad fest också, en riktig köttmatta i vardagsrummet av folk. Det kändes som att lägan blev mer levande efter det. Dessutom lyckades jag jobba bort min neuros att diska och plocka undan. Gick bara och la mig helt sonika när folk hade gått hem. Vaknade och mådde som jag förtjänade vid tio, men lyckades sova bort det. Jävligt glada miner hos Mörn/Modins var det faktiskt. Anna diskade all jävla skit, jag tror hon var tacksam över att jag inte körde min psychogrej igår utan gick och la mig. Jag städade upp i lägan, sen åt vi brunch och kollade South Park. När vi gick och pantade flaskor blev jag sugen på att dricka igen. Det var konstigt, brukar inte funka riktigt så.

Jag vet att ovanstående text var helt meningslös, men jag tänkte att jag måste blogga lite trevliga grejer ibland för att väga upp svårmodet.

Nästa vecka är vi kattvakter som grädde på moset! Och så ska vi göra klart skivan. Producenten sjukskrev sig på måndag med motiveringen "Är ju ingen stress". Vi ska göra pålägg som nog tar en dag och sedan mixa tio låtar på tre dagar. Lite stressigt känns det kanske. Men jag ska försöka att inte tänka på det, på samma sätt som jag inte tänkte på disken igår. Den ordnade ju sig när jag sket i den. Hoppas det funkar så med allt annat också.


Friday, January 25, 2008

Visst ja, igår såg jag och Stef "The making of Joshua Tree"!

Den var rätt dålig. För lite studionörderi. För mycket "amazing drums" och "amazing vocals" och sådant. För lite gamla bilder. För mycket snack om att tänka filmiskt och visuellt. Inge dirt alls. Men vad hade man förväntat sig? Dessutom tyckte ju jag att det var segt så fort de spelade upp en låt jag inte hade hört, vilket är 80 procent av skivan. Har ju laddat ner den, men det är svårt att lyssna på det. Tror att jag gilllar den mer i teorin: four on the floor på baskaggen, episka ansatser och lite semi-droneande. Jag gillar ju det överdrivet politiska också. De visade klipp när Bono wailar framför massa morsor som fått sina män och söner mördade av Pinochet.

Blev lite värt eftersom vi hade byggt upp för det ganska länge, pratat om hur roligt det ska bli att se den och så vidare. Vi tröstade oss med lite youtube. Henry Rollins är sjukt taskig mot en fjortonårig för länge sen. RATM:s klassiska video som Michael Moore regisserade, då de stänger ner börsen på Wall Street genom funkrock.

Jag skulle verkligen vilja se någon rolig rockumentär? Har ni några tips? Har inte sett The Last Waltz, det borde man väl göra, nu när man går i School of rock. Och den där Wilco-dokumentären ska jag ladda ner då.


Har nyss ätit burritos. Men jag kallar det tacos, för att få känslan av fredagsmyz.

Det har varit ganska roligt att skriva lite artikel igen. Lite jobbigt att leta folk, har glömt att det tar tid. Men jag kan definitivt tänka mig att jobba frilans, det verkar rätt härligt faktiskt. Den tiden då man måste vänta på att folk ska komma ut från möten eller ringa tillbaka kan man lägga på att spela gitarr eller göra något annat roligt istället för att sitta på ett jobb. Å andra sidan tar det nog lite längre tid att få grejer gjorda. Det jobbiga är väl att man måste ha idéer hela tiden.

Tänkte på en grej idag när jag vi åt tacos. Det är ju rätt vanligt att strävsamma par gör slut för att någon träffar en arkitekt eller en ung sekreterare. Då hoppar den ena i paret till ett nytt förhållande och den andra dricker som McNultey i The Wire. Men jag har aldrig hört om någon i som blir kär i någon annan, gör slut, packar ihop sina grejer, bor på soffa, ringer ny kärlek och berättar vad man känner och sedan får ett kallt nej tillbaka. Hur kan de som redan är ihop med någon veta att de kommer att få en ny partner?

Har den som dumpar något slags triumfkort som gör att den kan välja mellan olika partners? Lite som på bostadsmarknaden. Eller så jobbar en del så här: de lägger ut offerter lite här och där men gör inget definitivt förräns de vet om att de har något nytt att flytta in i. Vad hemskt om man skulle vara med om det.

Okej, jag ska gå på affären nu med gösen. Nähä, nu gick hon utan mig. Okej jag får gå. Nähä jag får inte.

Wednesday, January 16, 2008

Fan också, nu när man har levererat får man bloggmobboffer stigmat över sig igen. David har gnällt över att han blev ignorerad när han ville prata nyår, men det här är ju nästan värre. Man bjuder in till ett gott elektroniskt samtal, vid ett härligt runt elektronsikt bord. Drar ut stolen för alla tjejer, klappa killarna kärvänligt på ryggen och så vidare. Ställer fram tilltuggen. Ändå får man sitta där ensam och prata ut i rymden.

Problemmet är inte att jag behöver era kommentarer för insikt och reflektion. Jag vill mest ha dem för att kunna bekräfta att jag har rätt. Problemmet är ju att när folk jag inte känner går in på bloggen och ser att de fyra översta posterna är obesvarade så tycker de att jag är patetisk som skriver "vad tycker ni?" till mina låtsasläsare.

Tuesday, January 15, 2008

Jaha, här sitter man och lyssnar hur the edge kickar igång lite classic christian rock.

Vår förstärkare gick sönder igen. Vi har sådan sjuklig otur med vårat stereosystem så ni anar inte. Kan inte ens gå in på det. Hur som helst så har vi en förstärkare i Marieby som vi gärna vill få ner. Om någon skulle komma på hur, så kom med tips.

Jag kollade Blocket lite och såg en annons om den klassiska platta Bang Olufsen som man kan sätta på väggen. Min grundskolekompis farsa hade sådana. Så tuffa. Jag skulle gärna liva upp femtitalsretron med lite nittiotal!

Vem är det här? Hon har en kändisblogg, så hon måste ju vara känd.

Hon skriver mkt om vilka kändisar hon har träffat, så hon kanske är up-and-coming. Men hon såg rätt gammal ut, typ som mig. Jag trodde man bara skickade iväg artonåringar till amerika nu för tiden.

Appropå Aftonbladet, kan inte Markus Larsson lägga ner sin fjatniga alternativgrej? Han känns om en fjortonåring som tror att den är ensam om att gilla Tokio Hotel och Him. På något red. möte har de bestämt att han lite truligt ska "dissa" Uggla och andra artister vars scrotum de slickar inför Rockbjörnen. Så att man inte ska få intrycket av att Aftonbladet skulle vara sell-out. Visst ja, det är folkets röst! Påpassligt att det är samma röst som de stora skivbolagens. Lite samma grej som när Schulman skulle ha en spännande, konfliktfylld relation till AB:s ansvarige utgivare. "Här har vi det högt i tak", liksom.
Kom igen nu, lets talk about sexistisk reklam! Har läst lite mera under dagen.

Jag tycker att det är konstigt att man ska offra demokratiska principer för att göra reklam mer rumsren. Det är även väldigt konstigt att alla utgår från att framställa kvinnor som sexobjekt är dåligt i sig självt, utan att det diskuteras. Och varför är det just det som är det viktigaste att skydda oss lättpåverkade mediekonsumenter ifrån?
Läser även om ett förslag mot sexistisk reklam. Jag kan inte förstå hur det ska gå till? Är det inte lite skrämmande om en statlig myndighet ska ha ansvar för att bedömma vad som är sexistiskt och inte? Misstänker dock att de som har tagit fram lagen i vanlig mening tolkar sexistisk som något som anspelar på sex. Har svårt att se att den stereotypa klantpappan i reklamfilmer ska förbjudas, hemmamamman i tvättmedelsreklamen, fotbollskillen i ölreklamen och så vidare. Det lär ju komma att handla om H&M:s underklädesreklam som vanligt.

Slutsatsen är väl som vanligt: könsstereotyper är okej, men inte med avklätt. Det känns som ett stort steg framåt.

Det verkar som att den kritiska journalistiska hållningen kan lämnas hemma så fort man skriver något om ungdomar och sex. Är det för att ämnet i sig är lite skrämmande? DN har ett reportage idag, där de i vanligt ordning kopplar ihop strul och kk med våldtäkter. Som vanligt skapas en bild av djuriskt kåta killar som försöker lura ovilliga tjejer till att ha sex på olika sätt: Man kan tänka sig killen som inte verkar få något ragg halv ett på lördagsnatten, säger Prawirodarmo. Full och kåt skickar han i väg ett sms till tre tjejer han har dejtat tidigare och frågar vad de gör. Chansen att han ska få tag på någon att ha sex med för stunden är mycket större än den var för hans pappa när han var ung.

Det som egentligen gjorde mig upprörd är att DN har skickat ut en enkät till ungdomsmottagningar i landet där de får svara efter sina erfarenheter.
Mediernas påverkan poängteras starkt. Både pojkar och flickor konsumerar porr i stor utsträckning, vilket leder till en normalisering av avancerat sex. Samtidigt som sexaktens betydelse ökar minskar betydelsen av känslor. Oavsett om det är artikelförfattarna eller ungdomsmottagningarna som har dragit den slutsatsen så är det helt vansinnigt att ta det för en sanning. Det är ju bara en ren spekulation som bygger på en populär uppfattning. Vi måste komma ihåg att både de som jobbar på ungdomsmottagningarna och journalisterna som skriver artikel färgar den med sina egna värderingar. Dessutom kan man ju tänka på att ungdomsmottagningar främst kommer i kontakt med de som är sexuellt aktiva, det betyder ju inte att alla är det. Eller att alla som är det går dit.

Artikelförfattarna gör även en grej av att ungdomar kan ha sex med varandra utan att vara kära. Det känns som att det inte är någonting att stoppa pressarna för.

Monday, January 14, 2008

Åh nej imorgon ska jag till käftis, som hanet älskar att kalla det. Hoppas dom inte hittar några hål eller annat kostsamt. Det skulle kunna bli pinigt om man inte kan betala. Får ringa telefonlån från tandstolen.
Har börjat lite med projekt rockhistoria. För att peppa mig själv till att lyssna på musik ska jag börja gräva i historian som man gjorde när man var ung. Eller gräva och gräva, jag plockar grejer som är nära till hands.

I helgen laddade jag ner Bowies Berlintriologi. Jag har länge ansett honom som fruktansvärt överskattad. Men min nya grej är att ge det mesta en chans. Low verkar ju väldigt bra. Lite konstigt att jag inte lyssnat på honom förut. Beror nog på hela hans sci-fi grej. Gillar bara fantasy om det är medeltid.

Jag laddade även ner Fleetwood Macs Rumors. Den var lite feg dock, det är ju älskade hit och dit nu. Men ett annat löfte jag har gett mig själ är att inge banga på grejer bara för att det är hajpat. Det var ju så jag missade Bowie, på sätt och vis.

Den tredje kategorin handlar om att ge skamnjutning en riktig chans. Jag försökte ladda ner Joshua Tree idag, men det gick inte. Kanske dålig karma att ladda ner något som de där fina grabbarna har rört vid. Men ni fattar vad det handlar om, om man misstänker att man skulle gilla något som man inte står för, så måste man testa.

Idag läste jag en krönika av Josephine Olausson i Sonic. Den handlade lite om det här, hon menade att 2007 var året då allt blev okej. Jag förstår hennes slutsats eftersom det har varit mycket Toto och sådant som förut var förbjudet. Men hon drog slutsatsen att inget längre var fel. Jag vet grejer på rak arm som aldrig kommer att bli sönderkramat: riktig jävla mesig twee-pop med vuxna som sjunger som utvecklingsstörda barn. Det är för subversivt för de flesta. Definitivt mer subversivt än hip-hop, hårdrock och musik som ofta går hem hos utvecklingsstörda och barn.

Den andra grejen som aldrig blir rumsrent bland music lovers är Lars Winnerbäck-rock. Lite irland, lite Bruce, lite Sundström, lite Cloetta-hallen. Jag har sällan möt så mycket avsmak som när jag sa att Miss Li-duetten "Om du lämnade mig nu" var bättre än Justin Timberlake.

Hur som helst, det enda som egentligen har hänt är att det är coolt att gilla förbjuden musiker-musik nu. Någon ny öppenhet tror jag inte vi får se.

Thursday, January 10, 2008

Lyckades få iväg en artikelidé till Råd och Rön som verkar bli av. Det känns lite gött, första steget mot att tjäna pengar och bli rik. I alla fall att få frilansröven ur vagnen. Bra Mörn! Nu ska jag fan skriva och vara duktig och så där. Inte gå omkring hemma och spela gitarr.

En grej med Facefuck: är det inte ofint att inte svara på kommentarer som man skriver där? Jag levererar komedi och insikter på löpande band där men får inget tillbaka.

Löfte inför Filmfestivalen: att aldrig, inte under några omständigheter, gå till tråkigheten och ålderdomens hotell där gamla filmgubbar läckrar upp unga tjejer. Jag är varken filmgubbe eller ung eller tjej så inge Radison för mig. Helst ska även det där jävla tältet undvikas. Det är kallt utanför, äcklig muggöl, jämt patetiska reggaeband och fullt med cineaster. Däremot ska jag faktiskt gå på lite film i år. Vad säger ni fellow göteborgers, ska vi se nåe roligt?

Igår såg vi Florence Valentine. Väldigt låg pepp från min sida, men det var bra. Han spelade gitarr som Billy Bragg (hade inget band med sig) och höll långa mellansnack med ärlig politisk ton. Jag ger han det här: han ska vara stolt över att han kör på sin plakatgrej, det är modigt av honom. Trots all skit han får för det och trots att det anses vara töntigt i dagens liberala fjantsamhälle. Ångrar så mycket att jag inte utnyttjade skivans melodier till mera politiska, slagordsaktika texter. Fegt av dig, Mörn.

Wednesday, January 09, 2008

Igår, runt tio, fick jag en känsla av att jag kommer att bli rik. Givetvis blev jag glad. Jag vet inte vad den grundar sig på, men det var ändå positivt med något slags självförtroende, även om det grundar sig i dagdrömmeri. En annan dagdröm jag har är att skriva låtar åt en duktigt sångerska. Jag tycker den grejen är lite jobbig på ett sätt, att det alltid måste finnas en manlig producent eller låtskrivare bakom varje framgångsrik artistkvinna. Men jag skulle ändå vilja vara den. Lite som Black Box Recorder. Jag går och tänker på det här projektet och glädjs åt det ganska länge, ibland glömmer jag bort att det inte finns. Sedan blir jag sorgsen över sanningen.

För ganska många år sedan trodde jag på allvar att jag kanske var utvecklingsstörd och inte visste om det. Mest för att jag inte fick vara ihop med tjejer, tror jag. Nu har jag släppt den tråden för rätt länge sen. Däremot börjar jag tro att jag har någon slags diagnos, nu ids jag inte gå in på mina symptom, men att dagdrömma tills man tror på det själv kan väl inte vara sunt som vuxen. Eller att bara kunna koncentrera sig på det som hjärnan tycker är viktigt, även om det är helt meningslöst. Storasyrran gav mig någon slags kombination, men syskon kanske inte är de man ska gå till när det gäller sådant. I så fall så skulle man ju både varit cp, idiot, grisapa och ungjävel.

Ett litet kort minne: jag gick dagmamma hos Lollos (tuffing i Marieby) mamma när jag var sex år. Han brukade bråka med sina syrror: ficklampor och okvädningsord flög genom luften. När jag kom sedan kom hem och bråkade med min storasyrra tänkte jag att jag kunde plocka upp lite från hans arsenal och drog ur mig en halvhjärtat "hora". Jag kommer ihåg att jag skämdes redan när jag sa det och ännu mer när pappa förklarade vad det betydde för mig, efter att ha frågat mig om jag visste vad jag sa. Sedan dröjde det länge innan jag använde det igen.

Tuesday, January 08, 2008

Jävlar, det här året ska det köpas skivor!

Först tänkte jag en nolltolerans mot nedladdning, det är ju frestande att sätta upp regler när det är nytt år, men det blir nog svårt. Men kanske tillämpa någon slags kvoteringssystem. En köpe-cd in - en nedladdning ok.

Vinster: ser till att hålla skivdinosaurien vid liv, den har gett mig mycket genom åren. Deppar ihop om inte skivor ska finnas längre. Kommer kanske bort från datorn mer. Tänker mig själv i fåtöljen, i gubbställningen med ena benet över andra, kanske en kriminalroman som läggs ner i knät när örknullandet når klimax. Får igång musiken som en hobby igen, inte någonting som sitter ihop med aftonbladet.se och facefuck. Trevligt att titta på omslagen och läsa vem som blir tackad och så vidare.

Förluster: inga förutom pengar, men va fan: "Man får inte snåla på kulturen", som von Holstein brukar säga.

----

Mina vanligaste onödiga ord och utryck:
liksom
så att säga
och så vidare
ju
eller något
och sådär

Alla dessa ska egentligen tvättas bort från texter, om man vill vara lite korrekt. "Man" är inte heller ett bra ord enligt språk- och genusvetare. Men jag känner att jag börjar odla mer och mer kärlek till dem. Det kommer att bli jobbigt för mig om jag någon gång tar emot pengar för att levera texter. Då måste ju "ju" strykas. "Ju" tycker jag är kungen av utfyllnadsord. Känner att jag borde utveckla det här, men ids/kan inte. Ville nog bara lista mina favoriter som andra idioter sitter och listar det dom tror att dom ska tycka var årets skivor.

---

På nyår pratade vi lite om vad 2008 kommer att bli för slags år. David trodde på det religösa. Jag tror på det akustiska året. Köpte strängar idag och gick förbi lite synthar som jag pillade på. Ett arpeggio satte igång och det kändes bara löjligt. Duktig maskin, liksom. På första EP:n vi gjorde var nog kvoten akustiska instrument/syntetiska 10/90 om man inte räknar sång. Nu har vi inte en enda synth med tror jag. Ska fan planka RATM:s garanti om att inga synthar har använts på skivan (fast de hade ju så många pedaler som måste räknas som synthar ändå). Synthledan handlar nog mycket om att det är så mättat nu: de har trängt in sig i alla genrer, men ljud som låter så likadana. Men skit samma, varför ska man bry sig? Det är bara sunt om man kan känna sig lite less och äcklad av den rådande kulturen. Till syvende och sist så tycker jag bara att det är skönt att höra ljud som spelas och förändras. Rogivande på något sätt.
Det kändes som att något bra hände idag, men jag kommer inte ihåg vad. Har logistikat lite på pappret men mest i huvudet. Nu ska jag skissa på ett omslag. Mitt skivbolag har börjat med att sluta svara på mina mail. Jag frågade om bossen var på semester, han svarade "jag är alltid på semester". Vet inte hur jag ska tolka det här. I värsta fall får jag väl slänga ihop det själv. Hur svårt kan det vara liksom? Bestämma sig för ett datum, dra igång paintbrush och ladda digitalkameran, ringa border och be dem spara lite hyllplats.

Jag tror fan att jag borde släppa fram min inneboende entreprenör mera. Jag är ju ändå en kille som kan styra upp grejer om grejer måste styras upp. Inget snack liksom. Kanske ska sluta kämpa mot det där. Trots att alla vill vara killen som vaknar upp i bussen och inte vet var han är. Inte han med laminerad tidsplan i Darjeeling Limited. Vi Abrahamssons är gjorda för logistik, planering och sortering. Inte ta det som det kommer eller avvakta. Raka led och chain of command.

Ibland testar jag vad som händer om jag inte gör någonting. Vad händer? Inget händer, så klart.

Monday, January 07, 2008

Jag kanske borde skriva en roman. Då blir det säkert lättare att få jobb sen.

Försöker peppa inför 2008, men det är svårt. Inte ens sommaren känns kul, eftersom H1 ska på långsemester så kan vi inte göra sommarsverige. Nu är det ingenting som håller ihop det här året, bara ett lång ingenting och en oro över hur jag ska kunna betala hyra och sånt.

Det var bättre att vara student, då hade jag ork att tänka på roligare saker. Ork att vara roligare också.

Jag fattar inte vad som följer mig, som gör att jag stöter bort varenda möjlighet till en inkomst eller framgång av någon slag. Ända sedan jag för första gången sökte kommunalt sommarjobb i Östersund som fjortonåring har det varit en historia av nekanden och avböjningar. Det enda jag har haft lätt för är att plugga och det är över nu. Pluggandet bygger ju bara på att uppfylla kriterier, man behöver ju inte argumentera för att högskolepoängen ska gälla liksom.

Jag kan ju göra musikgrejen också, den funkar ju eftersom det inte finns några arbetsgivare, i alla fall inte i vanlig mening. Den funkar ju så länge jag själv ser till att starta band, skriva låtar och driva på. Kanske får starta en egen tidning så att jag kan få skriva lite också.

Sunday, January 06, 2008

Som varje annat nytt år tänker jag att jag verkligen borde börja skriva dagbok. Men det har samtidigt känns meningslöst varje år eftersom jag inte har börjat tidigare. Så har jag känt sedan jag var elva kanske. Nu ångrar jag ju väldigt mycket att jag inte har fört dagbok sedan jag var elva. Det är väl ett tid att strukturera tiden och få dess flyktighet att kännas lite mindre hotande, kanske. Man vet i alla fall vad man har gjort då. Jag kan få lite skräck inför mina tjugoår, det är så många år som blandas ihop.

När jag kom på att jag har bloggat ganska regelbundet i några år så blev jag lite glad över det i alla fall. Vissa grejer skriver jag ju inte om här, men rätt mycket. Saker som har ätit mig och troligen skulle fylla dagboken har förekommit här: sveket från mitt hår och min kropp i allmänhet, sveket från svenska arbetsgivare, sveket från makthavare inom svenskt musikliv och så vidare. Det jag gör nu är att jag alltså externaliserar alla personliga misslyckanden. Det anses vara ofint och ett tecken på bitterhet, men det måste ju ändå vara bättre än att hata sig själv mera. Vissa grejer tar jag inte upp, skulle jag och Anna ha en "fnurra på tråden" skulle ju locket givetvis läggas på och svetsas fast. Men annars så.

Det här mer bittterhet: det anses ju vara väldigt fult. Jag gjorde några punkter i huvudet på varför det är en skam när inte sorg eller depression är det. Inte för att de tillstånden anses positiva, men ändå okej. Delvis är det väl för att bitterhet i grunden handlar om avdunsjuka och att man lägger skulden på andra till viss del. Släpper ansvar.

Hursomhelst, varför bitterhet är dåligt:
(1) lyckas du med någonting hatar du bitterhet för att det påminner dig om en annan möjlighet, det lägger smolk i (över?) glädjebägaren, det är missunsamt.
(1:a) Ibland är det så att bitterheten sticker i ögonen för att du har jobbat hårt för någonting, du är värd det och vill inte ta skit för att du når dina mål till skillnad från den som bara gnäller.
(1b) Ibland sticker bitterheten för att du har nått din position genom tur eller bakgrund. Din mamma kanske är chef på ett företag där du jobbar eller så är din pappa tränare i ditt fotbollslag och plockar ut dig till startelvan trots att du inte har riktigt har det i dig.
(2) känner du dig misslyckad kan bitterhet vara en jobbig grej för att: (2a) den påminner dig om dig själv, (2b) du inte tycker att personen ska gnälla med tanke på din kukiga position eller (3a) du orkar inte lyssna på någon annan jävel så illa som du har det.

Bitterhet alltså, det är en lose/lose.

Tillbaka till dagboken: eftersom jag förklarade att bloggen fungerar lite som dagbok så hoppas jag att ni har överseende med att jag kör lite gnällrace här ibland. Skulle nog upprepa det jobbiga oftare om det bara var jag som läste skiten, det kan ju vara en liten tröst.

Det här med jobb och vardagstillvaro, vad fan ska jag göra? Nu är det ljuva studiolivet över, om man bortser från lite i slutet av januari. Det är även nytt år som bekant. Det blir så tydligt nu, på söndagen innan alla kickar igång sin vanliga verksamhet, att jag inte har något. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra åt det, har ju testat att söka lite jobb, men det ger inget. Dessutom är det väldigt svårt att hitta något i Göteborg.

Det är inte det att jag har dåligt förtroende mig själv som skribent, jag vet att jag kan sönder alla två miljoner medelmåttor som utbildas varje år. Problemmet är bara att jag inte klarar av att sälja mig och det blir svårare för varje dag som går. Ser ingen riktig lösning på det. Det är väl så bitterhet föds.

Såg nya Wes Anderson idag, jag tycker att den var hans bästa. Nu kunde vissa karaktärer ha upp till tre olika känslolägen istället för ett var som det har varit i tidigare filmer.

Läste Snabba cash väldigt snabbt. Det var ganska dåligt språk och vissa irriterande passager då alla analyser skrevs på näsan, men den var å andra sidan väldigt fängslande. Trots att inga riktiga cliffhangers fanns.