Monday, November 05, 2007

Jag lyssnade aldrig på Ett kolikbarns bekännelser när den kom, var inne i en period med total aversion mot beatnikinfluerad lyrik, vagabondromantik, knarktrams och så vidare. Både Flöjtlåten och Dom kommer kliva på dig igen var ju fullt av detta. Dessutom var man ganska less på Håkan i allmänhet. Men under sommaren har jag varit lite smått besatt av Klubbland, när den kom var jag fortfarande lite less på honom, men det släppte under sommaren. Nu har jag lyssnat mycket på skivan hur som helst. Jag gillar när man har något sparat, något som har legat och väntat några år och är gammalt för alla utom för en själv. Förut kände jag dåligt samvete när jag vid årsslutet inte hade några favoriter från året som gått, men nu har jag släppt det helt. Det är skönt med distans tycker jag. Att lyssna på en artist som det samtidigt tycks om i tidningar är jobbigt, man blir distraherad. För det handlar bara inte bara om skivan, man måste också ta beslut om man kan ha samma åsikt som Håkan Steen eller Sthlm eller vanligt fölk.

Jag gillar Ett kolikbarns bekännelser för att den är så sjuk. Främst är det ljudbilden (jag gillar att köra hörlurar och lyssna efter nördgrejer) som är konstig. Det är inte bara det att den är retro, med trummor utlagda i ena kanalen och sång i den andra, eller okonvetionell att man hör gubbar brumma i bakgrunden istället för stråkar eller synthar. Den låter rätt dåligt ibland också. Lite sunkiga effekter på någon gitarr någon puff från hårda konsonanter, massa brus och så vidare. Det är ganska vilsamt för öronen.

När jag var tolv och lyssnade på AC/DC ville jag alltid föreställa mig hur de körde in direkt på band. Jag gillade inte tanken på att de gjorde pålägg. Nu hörde jag ju inte om de gjorde det eller inte, men om man skulle höra två Brian Jonhsson på Who Made Who skulle jag bli sjukt besviken. Den här Håkanplattan är lite samma grej. Det är roligt att lyssna på en skiva som känns väldigt live. Framförallt är det så sanslöst bra trummor, det är ingen logik i dem.

Men Magasinsgatan, det måste vara bland det sämsta någonsin som getts ut i Sverige. Det låter som förband brukar göra, det kan vara lite roliga gitarrgrejer och bra spelat och så vidare. Men melodin osar verkligen av den skrevs i repan. Annars är det kul hur Håkan sjunger: märkliga betoningar, väldigt få rim och väldigt lite konsekvens i antal stavelser och så vidare.

---

Vad långt jag skrev om Håkanplattan. Det känns lite meningslöst på något sätt. Men vad skulle jag gjort annars? Kollat på nyheterna? Vi gjorde faktiskt det idag, det är verkligen sällan vi gör det här hemma. Om jag kommer ihåg rätt så torskade vi hederliga människor 66 miljarder varje år på svartjobb medan den höjda a-kassan kommer att dra in 1,4 miljarder. Moderaterna skulle ha en etisk diskussion inom partiet om allt fuskande. Vad är skillnaden mellan politiskt och etisk i det här fallet? Kommer skatter fortfarande vara ideologiskt fel men att betala skatt etiskt rätt så länge de har ansvar för Sveriges ekonomi?

Men det snöpliga i skadeglädjen över hur de tabbar sig igen är att man själv är något av ett as i de där sammanhangen. Finns nog ingen som håller på med musik som inte har tagit svarta gage. Det är ju långt i från samma sak som de som betalar en polack för att städa deras skit, men ändå. Och det är ju skillnad mellan att vara arbetsgivare och arbetstagare. En ganska stor sådan.

---

Jag tänker nog ta tag i min skit lite och börja söka lite jobb. Jag vill verkligen ha mera pengar. Inte för att jag märker av någon dirket glädje på de kompisar jag har med riktigt lön, men ändå. Man kanske vänjer sig. Ni får gärna tipsa om ni ser något jobb som skulle passa. Idag var jag old school och gick ända till Avenyn för att kolla journalisten efter jobb. Det enda som fanns var på Allers, så jag läste lite i Sonic och Anna Järvinen och i MusikerMagasinet om Hives och lite grejer med rattar på.

Medan jag knackade in namnet "MusikerMagasinet" skickade fingrarna upp skamsköljningar till bröstet. Det är bra, jag ska gå i skamträning. Jag tror jag skrev det förut, att jag har tagit upp en gammal vana från tonåren: att skamrannsaka sig själv efter man har fikat eller varit på fest. Jag tror att det enda sättet att komma över sådant är att utsätta sig för flera pinsamma situtationer. Höja nivån i kroppen.

6 comments:

Pat said...

När kolikskivan kom tror jag alla, utom möjligen H1, var toklessa på Håkan. Kommer ihåg att Jonny raljerade om att det mest ointressanta som skulle kunna hända var om Hellström släppte en ny skiva osv. Den laddades ändock hem på ren rutin, eller av ren nyfikenhet. Den är överlägset håkans bästa och lätt den skiva jag lyssnat mest på de två senaste åren. Kul för dig att upptäcka den nu.

chops said...

Håkan är sjukt sjukt sjukt bra. Bäst, faktiskt. Kollikskivan är den bästa svenska skivan någonsin. That's the truth, Ruth.

erik said...

Jag, det är glädje att upptäcka fin musik ett par år efter att den gavs ut. För min egen del har det nog varit så med ungefär 80 procent av all musik som jag fortfarande håller högt; jag fastnade för den något år eller några decennier efter att den var som hetast. Lite tråkigt när det blir FÖR mycket åt det hållet. Man vill ju vara en del av sin samtid. Jag vet inte om jag håller Kolikskivan högre än Håkans debut, tror inte det, men väldigt väldigt bra är den.

erik said...

Apropå Järvinen, är det någon annan än jag som inte klarar av hennes röst? Jag skulle nog kunna uppskatta den skivan om hon inte sjöng på det där tillgjort känsliga sättet. Nu står jag inte ut.

martin said...

Nä debuten är nog bättre. I alla fall som popplatta. Kolikplattan är ju mer som en countryskiva med historier och feeling hellre än melodier och studsigt komp.

Men fy fan vad Marklandsgatan är dålig. Ska ingen backa upp den?

Har inte lyssnat på hela skivan, men jag gillar hennes röst. Gillade Granada också. Kan förstå det hon har sagt om Granada, att hon var tvungen att hålla tillbaka där. Det känns som att dom har gjort det mkt i det bandet.

Erik said...

Ja, visst. Men jag gillade ändå Granada mer, trots att jag på nåt sätt tycker att sologrejen är bättre. Egentligen är det inte rösten jag har svårt för, utan sättet hon sjunger på.