Friday, November 23, 2007


Utforskar mörkret.

Idag får Noomi Rapaces två sidor i DN kultur för att honhar någon roll i en film. Av princip läser jag aldrig intervjuer med skådesplare med ingressen skvallrar om att hon är intresserad av "det som skaver" och "människans mörker" och så vidare. Jag förstår verkligen inte varför vi ska bry oss om vad skådespelare tycker om sin rollfigur eller vad de har för små funderingar om livet. Att fråga en skådespelare om en films mening är som att fråga Janne Bark om Ulf Lundells texter. När skådespelare gör "tuffa" roller, det kanske spelar att det är utsatta för övergrepp brukar det också anses som intressant hur det kändes att göra en sådan roll, om det var jobbigt att leva in sig i rollen. Det är ju som att fråga ett barn som leker krig om det är traumatiserande att vara barnsoldat eller en rollspelskille om det är jobbigt att vara en rultig dvärg som får alvpilar upp i röven. Det är ju bara en lek! Om man ska envisas med att intervjua skådespelarna så kan man väl i alla fall fråga om hur man gör grimascher bra eller hur man låtsas gråta eller låtsas vara full. Jag placerar skådespelare i samma fack som sådana där gubbar i Barcelona som har doppat sig själva i guldfärg.

Mest synd tycker jag om manusförfattare. Ni som fortfarande tror att Heroes är bra har nog snubblat över en och annan intervju med den lilla japanen som bara ser glad ut hela tiden men har ingen aning om vilka som har skrivit manus. Allra minst hur de ser ut. Jag har ingen aning hur författarna till Six Feet Under ser ut, eller Sopranos eller vad som helst. De enda manusförfattare man sett fejan på är Seinfeld och Larry Davis. Larry Davis var helt okänd som feja tills han gjorde en egen serie. Och då har han ändå varit med om att göra den bästa humorserien någonsin.

8 comments:

David said...
This comment has been removed by the author.
David said...

Vad spelar det för roll att du inte vet hur manusförfattarna ser ut de kan väl vara kända för det. Alan Ball som är producent för Sfu har ju skrivit en hel del av manusen och han är ju rätt känd. Det är väl en del av manusförfattaryrket att man är en doldis.

Jag tror att det kan vara skitjobbigt att spela in en film där man dödar sin bebis har psykiska besvär och blir våldtagen. Ännu jobbigare tror jag att det är att spela teater, då mnåste man leva sig in i sin roll kväll efter kväll och göra en omställning för att leva sig in i rollen. Sen är ju många skådespelarpretton lite festliga.

Din attityd mot skådespelare är ju rolig och lite "provokativ". Men börjar du inte gå på tomgång nu. Visst kan man håna sån här artiklar där det bara handlar om konstnärens lidande bla bla. På samma sätt som rockmyten kring tex PLura som vi skojat om förut. Men kom igen en del av skådespelandet är att leva sig in rollen, det gör de även om de är med även i dude where's my car 2 och därför är det väl relevant att intervjuerna tar upp den punkten.

Sen är det klart att det kanske skulle skrivas mer artiklar om hur jobbigt det är för telefonförsäljare att behöva få skäll jämnt, eller om parkeringsvakter som blir hotade med våld varje dag. Men det är ju kändisar vi vill läsa om .

martin said...

Men vad vet du om Alan Ball. Jag fattar ju att det är lättare att knyta känslor till ett ansikte, att tänka vilken bra film, vilka bra skådespelare och sedan fästa massa känslor vid dessa. Men det är ju väldigt omogoet, det är så barn beter sig. Vi vuxna måste visa exempel genom att tydligt markera att det är skillnad mellan vad skådespelarna spelar och hur de är som personer.

ellen said...

larry david om jag får be.
larry davis är en gangster.

/vän av ordning

martin said...

Där ser du! Vilken dåligt koll man kan ha.

ellen said...

jepp, styrker din tes!

Anonymous said...

Håller med dig Mörn, nu är ju jag ingen skådis men jag tycker method acting mest blir fjanteri om man tar det för bokstavligt. Måste man ha förintat elva miljoner människor för att kunna göra en trovärdig Hitler? Kanske det, vad vet jag? Men irriterande är det iaf.

Läste att det var förbjudet att kalla Val Kilmer för nåt annat än "Jim" när de spelade in Doorsfilmen. Irriterande.

/Stef

johanna. said...

håller med dig till en liten del, aboslut borde manusförfattarna få större publicitet. men, för att kunna göra en rollkaraktär bra så måste man kunna leva sig in i exakt det karaktären känner. och detta ligger det MYCKET jobb bakom!det finns roller som är riktigt jobbiga att spela, för att man måste vara just där och just då i just situationen.