Friday, November 30, 2007

Mycket nöjd efter att ha hittat två reabyxor. Såg dem igår men tänkte att det var ovärt att testa då jag säkert var för tjock för dem och skulle bli deppens av att testa. Men testade dem ändå idag och det funkade. Nu slipper jag köpa byxor på ett tag, skönt.

Ska bränna ner demos igen, den här gången med sång. Sedan ska vi iväg och repa ikväll igen. Är hyfsat less på musik nu, tredje dagen i rad som förmiddagen har varit inspelning, eftermiddagen rep och kvällen mixning. Synd att man ska bli less på låtarna redan innan man går in i studion. Jag har ju i alla fall en relation till dem, stackars göteburgarna som måste repa in någon annans låtar varje kväll. Eller Anna som måste höra dem hemma varje dag. Iofs slipper de ju sitta och mixa och trixa, det är ju då galenskapen kickar in.

För att spä på det totalt meningslösa med det här inlägget så kan jag berätta att ivkäll ska det fanimig ätas potatisskruvar, kungen av snackshyllan. Jag ska inte ens överväga att gå ut. Jag är åttiofem år, orkar inte springa på massa skit längre.

Fast imorgon blir det Pat fest och kanske lite chalmersrock!

Friday, November 23, 2007

Tänker lite mer på vad Jonny skrev om att bli förståd.

När man är med någon så gott som varje dag i fyra år eller så, blir man ganska van vid varandra. Man tänker inte så mycket på den andras närvaro och man behöver inte tänka så mycket på vad man ska säga. Men ibland när Anna ligger bredvid mig i sängen kan jag slås av en konstig känsla, undra vem människan bredvid mig är, vad konstigt ändå att det ligger en annan människa här bredvid mig som om det vore det naturligaste i världen. Det är lite som när man kollar på en katt som ligger och spinner på ens mage och säger "hej lilla katt vad tänker du på nu?". Okej, ingen övrig jämförelse mellan Anna och katter, det kanske kan uppfattas som lite förminskande. Och jag kan ju fråga henne vad hon tänker på, det kan jag ju inte med katten. Men ändå. Nu upprepar jag bara vad som redan sagts, men det är något som är lite läskigt i de där ögonblicken då man får en plötslig nykterhetskänsla, som när man var full när man var yngre och upptäckte "här sitter jag i en trappa med någon annans skor" eller (dock sällan) "här kysser jag någon".

En konstig grej när man bor ihop med någon är att man börjar odla en egen matkultur. När man var barn märkte man ju att det var lite olika menyer hos olika kompisar, på samma sätt som att det luktade olika. Jag undrar lite när den där fusionen händer och hur den går till? Jag och Anna har ju aldrig haft ett möte där vi klubbat olika maträtter, men ändå känns det som att vi har jobbat fram en gemensam agenda. Undrar hur det funkar om två som blir ihop kommer från väldigt olika smakriken?



Utforskar mörkret.

Idag får Noomi Rapaces två sidor i DN kultur för att honhar någon roll i en film. Av princip läser jag aldrig intervjuer med skådesplare med ingressen skvallrar om att hon är intresserad av "det som skaver" och "människans mörker" och så vidare. Jag förstår verkligen inte varför vi ska bry oss om vad skådespelare tycker om sin rollfigur eller vad de har för små funderingar om livet. Att fråga en skådespelare om en films mening är som att fråga Janne Bark om Ulf Lundells texter. När skådespelare gör "tuffa" roller, det kanske spelar att det är utsatta för övergrepp brukar det också anses som intressant hur det kändes att göra en sådan roll, om det var jobbigt att leva in sig i rollen. Det är ju som att fråga ett barn som leker krig om det är traumatiserande att vara barnsoldat eller en rollspelskille om det är jobbigt att vara en rultig dvärg som får alvpilar upp i röven. Det är ju bara en lek! Om man ska envisas med att intervjua skådespelarna så kan man väl i alla fall fråga om hur man gör grimascher bra eller hur man låtsas gråta eller låtsas vara full. Jag placerar skådespelare i samma fack som sådana där gubbar i Barcelona som har doppat sig själva i guldfärg.

Mest synd tycker jag om manusförfattare. Ni som fortfarande tror att Heroes är bra har nog snubblat över en och annan intervju med den lilla japanen som bara ser glad ut hela tiden men har ingen aning om vilka som har skrivit manus. Allra minst hur de ser ut. Jag har ingen aning hur författarna till Six Feet Under ser ut, eller Sopranos eller vad som helst. De enda manusförfattare man sett fejan på är Seinfeld och Larry Davis. Larry Davis var helt okänd som feja tills han gjorde en egen serie. Och då har han ändå varit med om att göra den bästa humorserien någonsin.

Wednesday, November 21, 2007

Det nya svarta

Black kids

Tyckte rubriken var så festlig så att jag blev tvungen att posta det här tipset, innan nöjesguiden använder den. Det var Gustav som tipsade mig tidigare idag. Jag gillar I´m not gonna teach your boyfriend to dance. Den handlar om att bli sur över att man har dansat med en tjej som ändå inte vill ligga.
Jonathan skriver om det sorgliga i att vara fast i sin egen föreställningsvärld, jag håller med, det problemmet är väl egentligen av filosofiskt art. Förut tacklade jag det genom att komunicera så mycket som möjligt till min omvärld. Man tror på något sätt att det ska gå att prata av sig, att lätta lite på trycket, att ventilera sin känslor, att dela börden, och så vidare. Det fungerar ju när det handlar om skitsaker, om man är stressad över något kan det vara skönt att säga det högt istället för bara i huvudet. Däremot märkte jag för några år sedan att ju mindre jag låtsas om saker som är jobbigt på riktigt, desto bättre. Först var det ett sätt att försöka bli av med min dödsångest. Jag tänker nog på döden någon gång varje dag, men förut var det mycket värre. Speciellt när jag skulle sova, det finns ju ändå en övertydlig symbolik där. Första gången jag blev riktigt skräckad var jag väl kanske tio år, med det eskalera väl runt gymnasiet. Jag försökte hitta strategier för att tänka på döden som något naturligt, att acceptera det. Men jag lyckas aldrig. Så istället undviker jag bara sådant som påminner om döden. Min hypokondri har ju minskat skitmycket också sedan jag har gått in helhjärtat för att stänga av känslor.

Problemmet med att gå in i den här manliga strategin har varit att jag har fått konstiga bieffekter. Nu har jag svårt för att prata om mindre komplicerade motgångar också. Igår fick jag ett mail om att någon annan fick lägenheten vi hade sökt. Jag blev inte jätteledsen, men jag hade ändå gått och fantiserat om den de senaste dagarna, så det var ändå en besvikelse. Det konstiga är att jag inte orkade kommunicera den besvikelsen inför Anna. Förut hade min reaktion varit att prata om det, kanske säga något spontant. Istället lät jag det bara sjunka in i kroppen och kollade på något konstigt you tube-klipp istället. Efter någon timme kom jag på att jag ändå måste berätta det för henne, så jag gjorde det. Men inte för att jag ville, utan bara för att det vore konstigt att inte gör det.

Jag har ju testat båda, det går lite fram och tillbaka också. Så jag har ställt upp en lista här på för- och nackdelar. För att förenkla det lite kallar jag den senare strategin, det Tony Soprano refererar till som the strong silent type, för den manliga strategin. Pratstrategin kallar jag för den kvinnliga, mest för att det är roligt att dela upp grejer i manligt och kvinnligt.

Den manliga strategin
+ Skönt för omgivningen, mindre tjat
+ Hjälper lite mot en självbild som cp
+ Pragmatisk
+ Kan ge respekt, främst från killar
+ Kan väcka ett behov av att komma innanför skalet, vanligast i ett heteroförhållande med en sur kille som super och spelar x-box istället för att prata
- Kan ge lite oväntade attacker då "bägaren rinner över", så att säga
- Man kan uppfattas som lite känslostörd när man inte kommunicerar känslor

Den kvinnliga strategin
+ Motgångar och bekymmer kan bli något av en hobby, en anledning att hålla kontakt med kompisar
+ Man kan skapa en illusion av att man inte är ensam
+ Är man tjej uppfattas man som normal, som kille kan man få poäng för att man vågar öppna upp sig
+ Man kan framstå som en härlig Woody Allen figur som skojar som sina nojor
- Man kan framstå som en jobbig jävel som bara gnäller och gnäller
- Man kan lätt bli fixerad vid hur man mår och vilka diagnoser man eventuellt har
- Som kille kan man lätt komma tjejer så nära att de tappar respekten inför en som eventuell partner

Förutom egen empiri grundar jag denna uppställning tidigare forskning, omfattande litteraturstudier, djupintervjuer och breda kvantitativa insamlingar där man mätt korrelation mellan kön och samtalsmönster. Man skulle kunna säga att det råder konsensus i hela den vetenskapliga världen om de strategier jag har lagt fram här ovanför.

Wednesday, November 14, 2007

Verkligheten överträffar dikten/Sometimes truth is stranger than fiction

Känns inte den här videon lite väl realistisk? Skakig filmkamera filmar en fjortonårig som står i köker och spelar nationalsången på hårdrocksyxa, medans en lite katt käkar torrfoder i bakgrunden. Förutom nationalsången, som här tillskrivs Ultima Thule, så har han även Broder Daniels I´ll Be Gone på repetoaren. Luktar det inte lite reklambyrå/konstskola?

Tuesday, November 13, 2007

Såg nyss Den där Mary, den gick på trean. Mycket bättre än vad jag kom ihåg att den var. Första gången såg jag den hos Anna, vi gick nog fortfarande på gymnasiet. Vi var hemma hos henne och slentriandrack lite. Tog en promenad upp till Shell och hyrde den för att vi visste att Jonathan Richman var med. Då tyckte vi allt var lite fånigt förutom Jonathan. Man växer upp.

Om jag visste då att jag skulle vara lika besatt av Anna som Ben Stillers figur i Mary då hade jag kanske uppskattat den mer. Men man var ung och naiv, såg någon jävla skitfilm om någon deppad fransyskas solitära liv på Folkets Bio och trodde att det fångade livet och kärleken på något sätt.

Då tänkte man ju givetvis inte heller på att Sarah Silverman är med lite kort. Visste inte att hon fanns, inte ens förra året visste jag det.

Tänkte inte heller på att hon är riktigt het, den där Mary. Jag såg ju bara Anna då, så jag tyckte väl att hon var en jävla tönt som inte såg ut exakt som Anna. Den här ser ju konstigt ut i skrift, som att jag inte ser Anna nu, men ni fattar. Den där riktigt tokiga kärleken lever ju på ensamhet och nederlag. Hon är kanske lite väl mallad efter att vara en drömtjej: snäll på alla vis, rolig och (som alltid när en tjej ska vara perfekt i amerikanske filmer) gillar öl och sport. Men man köper det ändå.

En jobbig grej var att när vi satt och kollade på filmen så satt jag och spelade "lilla katt" och liknande väldigt stillsamt på gitarren. Då kommer det ner en stor granne och ber mig att sluta spela för att klockan är över tio. Han sa det ganska surt. Till och med Anna blev chockad. Spelar man lite stilla på en sträng kan det ju knappast låta mer än en vad tv:n gör? Borde han inte klagat på den istället. Eller på ett jag knattrar på tangentbordet nu? Det enda jag kan tänka mig var att det var uppsamlad ilska eftersom gitarrer, flöjter och musikanläggningar rullar lite för jämnan i det mörn/modinska hemmet - där musik byggs av glädje.

Min spontana tanke var: "skit samma, vi ska ändå flytta" (eller det första jag tänke egentligen tänkte när det ringde var "shit jag har på mig en matchande adidasdress, vad har jag under tröjan, kan jag ta av mig den?"). Vi har nämligen blivit inbjuden att gå på visning av en lägenhet, genom boplats. Det är första gången för oss och vi har stått i kö i fyra år och sökt typ 10000 lägenheter. Den är betydligt dyrare, men ändå helt okej i pris om man ska vara realistisk, lite större, riktigt kök, badrum och nära till elvan. Det vore väldigt skönt att slippa åka trean. Och att få ett förstakontrakt. Nu när hela den här vuxengrejen håller på att hända.

Idag repade vi på Lyckholms, den gamla nedstängda fabriken vid järnvägen bakom liseberg. Alla hade halsduk och/eller mössa för det är närmast minusgrader där på vintern. Anna hade mössa, halsduk, huvtröja och fingervantar som hon klippte hål i. Hon såg ut som uteliggare gör i tv-serier, fast i märkeskläder och komplett tandrad. När vi står där och repar i minusgrader och strömmen går mitt i en låt så kännns det verkligen som att man är med i en fejkad rockumentär. "The early years" liksom. Strömmen kom aldrig tillbaka så vi packade ihop och gick hem efter att ha hunnit kört en låt lite halvdant. Its a long way to the top...



...if you wanna rock´n´roll, det vill säga. Jag har inte bestämt mig riktigt.

Friday, November 09, 2007

Anna Järvinen-skivan växer och växer. Den känns inge rolig att lyssna på i stereo medan man gör något annat, men är perfekt på promenader och innan sömn. Måste nog omvärdera Dungen, dömde ju ut dem bara för att alla andra gjorde det, om jag ska vara ärlig. Och för att sjuttiotalsgrejen kändes lite äcklig när de kom. Men med Järvinen låter det ju fantastiskt. Musiker som verkligen är duktiga, men på ett avslappnad sätt.

Såg Revl9n igår på MTV. Jag och Anna tänkte precis samma tanke visade det sig: "tänk om det var jag som skulle göra det där!" Sångerskan står och dansar lite arty på en bil eller något. Jag skäms för den där stilen och har gjort det ganska länge. Förut tänkte jag att det kanske var jag om inte var ett med tiden, eftersom jag kan känna mig ensam med pinighetskänslan. Nu börjar jag tänka att jag kanske helt enkelt ligger steget före.

Men samtidigt, trender är ju så förutsägbara. Det måste vara det tråkigaste med att jobba på Rodeo eller liknande. I alla fall om man tar det på allvar. Efter åttiotalsrevival kommer nittiotals och så vidare.

Jag tror hur som helst att Järvinenskivan hade haft det bökigare för tre år sedan, jag måste erkänna att jag tycker att det är väldigt skönt att höra en skiva med RIKTIGA instrument. Förut hatade jag den inställningen, eller inställningen hatar jag väl fortfarande, men det är väldigt vilsamt för öronen att lyssna på instrument som spelas. Jag har själv känt att jag har reagerat med lite fysiskt illamående när jag rattat på mjukvarusynthar. Ljudet av en melodika, en gitarr eller lite maracass, däremot.

Jag kastar ju sten i glashus här, men de flesta datorbaserade band låter ju rätt likadant i slutändan. Och det revolutionerande i att alla helt plötsligt kan spela in musik själv och ge ut direkt... Jag börjar bli less på det också. Nu är ju inte problemmet längre att demos och hemmainspelningar låter för dåligt, utan hellre för slätstruket.

Det som är lite deppigt ändå är ju att jag nu känner att det här är min personliga åsikt, men det kommer ju bara att visa sig att det är en övergripande trend som jag har tagit åt mig omedvetet.

Thursday, November 08, 2007

Tänkt inte skriva något om Metro, men nu när Jon gjorde det så kom jag att tänka på lite andra grejer som jag har läst på slutet.

En krönika av han Boris vars edge är att invandrare beter sig om svenskar eftersom de tycker att det är viktigt med sopsortering. Eftersom Boris själv är (eller i alla fall ger intrycket) av att vara invandrare så kan han slänga ut lite roliga klyschor, typ som när Özz pratar om kurder. Boris är en sådan jävla karl så han skiter ju i det så klart. Han är inte rädd för att säga sanningar. Han är inte rädd för att ta skit. Så han slänger grejer medvetet fel i soppsorteringen för att röra om lite i soppan och sätta ner foten och kavla upp ärmarna och kasta sig in i hetluften och ta några smällar och så vidare. Boris har sett igenom det svenska hyckleriet, sopsortering är meningslöst, det kan han i egenskap av man med byline slå fast. Vad ska man göra då, Boris? Jo, man ska resa och konsumera mera, för då får man fart på ekonomin och då blir det massa pengar till miljöforskning och då kan forskarna komma på ett sätt att stoppa allt obehagligt utan att en karl som Boris ska bli tvungen att skruva av metallkapsylen från glasflaskorna som en annan mesig medlöpande svenne.

En annan krönika. Han liberalen i töntig Matrix-rock menar att Dubai ska ses som ett föredöme för Sverige. Han menar att vi borde se till att dumpa minimilönen i Sverige så att vi kunde få hit tillfälliga arbetare från asien som kan ersätta gnälliga svenska arbetare. Varför? För att det är för dyrt att köpa hus i Dubai för Holstein och hans familj. Att det alldeles nyligen rapporterades om att 4000 arbetare deporteras från landet för att de strejkat lär väl ha underbyggt hans tankar om en rimlig arbetsmarknadspolitik.

Är det en slump eller en medveten strategi att alla Metrokrönikor handlar om att ignorera miljöproblem (Dubai är ju inte heller ett föredöme för sustainable devolpement) och att framställa frisläppt kapitalism som lösningen på alla problem? Jag blir faktiskt lite oroad på riktigt. Holsteins vansinniga människosyn får bara rinna igenom, dag efter dag.

Wednesday, November 07, 2007

Idag har jag läst om Jay-Z:s nya skiva i tre tidningar, alla påpekar att det är en temaplatta där han blandar sitt eget liv med den nya filmen American Gangster och gammal maffiaskåpmat. Det konstiga är att det lanseras som en nyhet. Metro går så långt som att skriva att idén är genialisk! En rapskiva utan några referenser till fiktiv organiserad brottlisghet, det vore något nytt.

Till och med Infinite Mass har åkt till Miami för att spela in en video där de leker Montana. Scarface är en väldigt konstig kille att ha som ideal för övrigt. Han är en pajas som först äter glass och försöker ragga tjejer med sin töntkompis sedan är han en ensam man som ligger i en pool med en pistol.

Tänk om de i alla fall kunde göra sig besväret att tänka utanför Costa Nostra-boxen ett tag. De kunde lägga några rader om Hells Angels istället. Tänk er 50 Cent i Harleyväst. Då hade han kunnat fortsätta köra barre även när han blir gammal och fet. Dessutom passar MC-livstilen bättre för hip-hopare än mafiosogrejen. Rulla omkring, spöa Stonesfans, sälja knark, äta äcklig mat och misshandla tjejer. Mycket bättre än att sitta i en olivlund och äta Canneloni som två dagar att förbereda. Det enda gemensamma mafiosos har med yo:sen är väl förkärleken till avslappnade träningsoveraller.

Tuesday, November 06, 2007

Idag var jag tillbaka på gymmet med Pat. För första gången på tre veckor kändes det bra efteråt. Det kanske går att komma över den här förkylningn ändå? Nu har symptomen skiftat lite, mera irriterad hals och ögon och mindre trötthet. Det är ju väldigt bra. Ska man vara sjuk ska man fan vara sjuk säger jag.

I bastun lyssnade jag på två tjommar när jag väntade på Pat. Dialekten skvallrade om Värmland, snacket om Chalmers och innehållet om riktiga svenneidioter.
- Varmt här dö.
- Ja, de som på efterfesten i lördags du vet. Pär satt i bastun och var så jävla full.
- Hö hö.
- Han satt längst ner och hängde och sov typ. Försökte låta bli å spy. Sen tappa han en öl på golvet å bara "skit i de". Han var så full.
-Hö hö fan va rätt.
- Sen trampade han i glaset så det bara forsa blod då rå. Skitmycket. Men Pär bara kolla på det "oj då".
-Hö hö.
- Sen spydde han på golvet också. Så jävla stor spya då.

De går ut före oss, jag och Pat pratar om vuxna saker på ett städat och trevligt sätt. Ute i omklädningsrummet står idioterna och klär på sig paltorna från Dressman och Carlings (både dressat och rockigt!).
- Alltså hon har ju riktigt stora pattar.
- Ja me då måste du ju ragga på na.
- Nä asså där har ja ju ingen chans. Hon ä ju typ tjugofem...
- Aha... Men du får väl se till å supa ner henne rå? Så att det går lättare.
- Ja! Asså vi försökte det på sexan men de gick ju inte. Hon var så kontrollerad. Vi försökte supa ner na under bordet men det var vi som blev fulla istället.
Idioterna tar väskorna och går.
- Fan va vi drack då. De var typ så här lite kvar och ja var typ så här "nä jag kan inte ta nå mer", var så jävla full, men då sa han det är ju bara botten kvar så jag tog lite mer å fan vad full jag blev...
-Hö hö.

---

På bussen hem hörde jag en annan konversation. Den var ganska rolig, det var en tjej och en kille som satt och snackade om bakelser med anknytning till högtider och flaggdagar. Troligen med anledning av att det är Gustav II Adolfs dag idag. De brann verkligen för ämnet. Det började med att tjejen levererade en passionfylld sågning av Gustav Adolfsbakelsen, ett bakverk jag blev tvungen att googla mig fram till rudimentär uppfattning om.
- Jag hatar den. Äcklig mörk choklad, sunkig gele, äcklig grädde. Vidrig är den.
- Äh, den är väl okej.
- Jag hatar den. Då gillar jag semmeldan mycket mer.
- A, jag med. Och kanelbullens dag!
- Jag älskar kanelsbullens dag, det är den bästa dagen på året.
- Ja.
- Jag tycker att den är bättre än julafton!
- Nä, då finns det ju massa annat gott...
- Jag gillar kanelbullens dag bäst ändå.



Jag visste inte heller att det var Gustav II Adolfs dag heller. Men hade på känna att det hände något då det var flaggor på Klaras hus och på spårvagnarna. Eftersom det här har varit dialogernas blogg idag så levererar jag en till. En behind the scenes från Mornosarius.blogspot.com.
- Kan du kolla i kalendern om det är Gustav Adolfs dag idag?
- Ja, det är det.
- Är det Gustav Adolf den andre?
- Andre? Det är den sjätte idag!
- Jo, jag vet, men kan du kolla om det är Gustav Adolf den andre som har dag idag?
- Den andre?
- Om han heter den andre?
- Va, Gustav Adolf?
- Äh va fan skit i det jag orkar inte prata med dig något mer.
- (Med en uppläxande ton) Menar du Gustav den andre Adolf?
- Orkar inte prata.
- (Ivrigt uppläxande) Menar du det? Han levde på typ sextonhundratalet. Eller menar du kanske kungen vi har idag?
- Han heter Carl Gustaf.
- Ja visst ja. Hö hö.

Tror ni att man får bakelser idag på vissa arbetsplatser?
Igår var jag på Linnebiblioteket och såg den här avdelningen:


Visst får man känslan av det först bara stod Kvinnligt? Sedan kanske någon tyckte att den rubriken kändes lite otidsenlig, lite som uttrycket kvinnofrågor. Så man köpte in några böcker om manlighet och lät Manligt få sin plats på skylten.

Det kändes rätt bra. Ingen kunde ha invändningar mot avdelningens namn, varken man eller kvinna. Tills någon radikal bibliotikarie menade att det var fel att dela upp det i manligt/kvinnligt, "vi är ju alla människor", och så fick det tredje kategorin sin plats. Eller så kom det in lite böcker som var svåra att placera.

Jag tycker att Manligt Kvinnligt Mänskligt låter lite som en folkhögskolekurs. Ser ni boken på hyllan, Hör du vad jag säger? Den står med på kurslistan. Som en allvarligare variant av kick-off favoriten Hur tänker hon, en monolog om manligt och kvinnligt.


Monday, November 05, 2007

Jag lyssnade aldrig på Ett kolikbarns bekännelser när den kom, var inne i en period med total aversion mot beatnikinfluerad lyrik, vagabondromantik, knarktrams och så vidare. Både Flöjtlåten och Dom kommer kliva på dig igen var ju fullt av detta. Dessutom var man ganska less på Håkan i allmänhet. Men under sommaren har jag varit lite smått besatt av Klubbland, när den kom var jag fortfarande lite less på honom, men det släppte under sommaren. Nu har jag lyssnat mycket på skivan hur som helst. Jag gillar när man har något sparat, något som har legat och väntat några år och är gammalt för alla utom för en själv. Förut kände jag dåligt samvete när jag vid årsslutet inte hade några favoriter från året som gått, men nu har jag släppt det helt. Det är skönt med distans tycker jag. Att lyssna på en artist som det samtidigt tycks om i tidningar är jobbigt, man blir distraherad. För det handlar bara inte bara om skivan, man måste också ta beslut om man kan ha samma åsikt som Håkan Steen eller Sthlm eller vanligt fölk.

Jag gillar Ett kolikbarns bekännelser för att den är så sjuk. Främst är det ljudbilden (jag gillar att köra hörlurar och lyssna efter nördgrejer) som är konstig. Det är inte bara det att den är retro, med trummor utlagda i ena kanalen och sång i den andra, eller okonvetionell att man hör gubbar brumma i bakgrunden istället för stråkar eller synthar. Den låter rätt dåligt ibland också. Lite sunkiga effekter på någon gitarr någon puff från hårda konsonanter, massa brus och så vidare. Det är ganska vilsamt för öronen.

När jag var tolv och lyssnade på AC/DC ville jag alltid föreställa mig hur de körde in direkt på band. Jag gillade inte tanken på att de gjorde pålägg. Nu hörde jag ju inte om de gjorde det eller inte, men om man skulle höra två Brian Jonhsson på Who Made Who skulle jag bli sjukt besviken. Den här Håkanplattan är lite samma grej. Det är roligt att lyssna på en skiva som känns väldigt live. Framförallt är det så sanslöst bra trummor, det är ingen logik i dem.

Men Magasinsgatan, det måste vara bland det sämsta någonsin som getts ut i Sverige. Det låter som förband brukar göra, det kan vara lite roliga gitarrgrejer och bra spelat och så vidare. Men melodin osar verkligen av den skrevs i repan. Annars är det kul hur Håkan sjunger: märkliga betoningar, väldigt få rim och väldigt lite konsekvens i antal stavelser och så vidare.

---

Vad långt jag skrev om Håkanplattan. Det känns lite meningslöst på något sätt. Men vad skulle jag gjort annars? Kollat på nyheterna? Vi gjorde faktiskt det idag, det är verkligen sällan vi gör det här hemma. Om jag kommer ihåg rätt så torskade vi hederliga människor 66 miljarder varje år på svartjobb medan den höjda a-kassan kommer att dra in 1,4 miljarder. Moderaterna skulle ha en etisk diskussion inom partiet om allt fuskande. Vad är skillnaden mellan politiskt och etisk i det här fallet? Kommer skatter fortfarande vara ideologiskt fel men att betala skatt etiskt rätt så länge de har ansvar för Sveriges ekonomi?

Men det snöpliga i skadeglädjen över hur de tabbar sig igen är att man själv är något av ett as i de där sammanhangen. Finns nog ingen som håller på med musik som inte har tagit svarta gage. Det är ju långt i från samma sak som de som betalar en polack för att städa deras skit, men ändå. Och det är ju skillnad mellan att vara arbetsgivare och arbetstagare. En ganska stor sådan.

---

Jag tänker nog ta tag i min skit lite och börja söka lite jobb. Jag vill verkligen ha mera pengar. Inte för att jag märker av någon dirket glädje på de kompisar jag har med riktigt lön, men ändå. Man kanske vänjer sig. Ni får gärna tipsa om ni ser något jobb som skulle passa. Idag var jag old school och gick ända till Avenyn för att kolla journalisten efter jobb. Det enda som fanns var på Allers, så jag läste lite i Sonic och Anna Järvinen och i MusikerMagasinet om Hives och lite grejer med rattar på.

Medan jag knackade in namnet "MusikerMagasinet" skickade fingrarna upp skamsköljningar till bröstet. Det är bra, jag ska gå i skamträning. Jag tror jag skrev det förut, att jag har tagit upp en gammal vana från tonåren: att skamrannsaka sig själv efter man har fikat eller varit på fest. Jag tror att det enda sättet att komma över sådant är att utsätta sig för flera pinsamma situtationer. Höja nivån i kroppen.