Monday, April 23, 2007

Hallå hatet, gamle vän. Det var länge sedan jag träffade dig.

Efter att vi hade spelat på Berns i fredags försvann alla ner i källaren där det var någon slags Dr Alban-klubb. Jag och H1 vandrade omkring lite på en rätt tom övervåning, tog lite öl på rummet. Men sedan ringde P-O och sa att han dansade med Lena PH. Det väckte ju en viss lockelse hos H1 och jag var sugen på ciggen i Annas väska. För att få gå ner till Dr Alban-klubben (med utpekare framför ingången och hela den svängen)blev vi tvungen att be sur stockholmstant om en stämpel och fick lyssna på en lång föreläsning om Berns interna organisation. Som om det spelar någon roll. Där nere var det trångt, stirrigt och stelt som alltid i Stockholm. Jag gick efter fem minuter med en känsla av skam, hat och förndering.

Det var lite samma känsla som att gå på gymnasieföreningsfest. Man är där på undantag men hör inte hemma. Det sorgliga, självföraktet i att ändå placera sig i ett sådant sammanhang.

Det helt sjuka i att de verkligen pekar ut folk som får komma in. Jag kan liksom inte smälta det helt. Så äckligt med människor som bestämmer sig för att gå dit att fri vilja en fredag. Både de som inte kommer in och de som kommer in.

Stockholm och Östersund, det är fan samma sak. Samma hierarkier och stirrande.

13 comments:

Karin said...

Visst är det äckligt, men jag är så himla trött på slentrianmässigt stockholmsdissande. som om det vore sådär i stockholm, för att det är stockholm. det är det ju inte, det är en skev bild du har som du underhåller med saker som passar in i bilden. det där du beskriver är ju inget som vi heltidsstockholmare upplever, någonsin.

martin said...

Men det är ju specifikt för stockholm! Det finns inga motsvarigheter i varken Göteborg eller Malmö. Jag har ju bott i både stockholm och götet så jag tycker ändå mig kunna jämföra.

erik said...

Håller med Karin om att det där inte är specifikt för Stockholm i stort, även om fenomenet, som du påpekar, bara förekommer här. Det där är ju en extrem grej. Hur många klubbar kör med det där beteendet egentligen? En eller två, kanske. Visserligen en eller två för många i så fall.

Paradoxalt nog blev jag lite glad nu när jag fick veta att det var sån stil i fredags. Jag hade ju själv dåligt samvete för att jag inte socialiserat tillräckligt. Hängde mest med en person. Nu kan jag med gott samvete säga att jag tog en öl i baren och småpratade lite, långt bort från källarens trängsel, kändisar, hierarkier och förmodligen jobbiga musik.

martin said...

"Det där inte är specifikt för Stockholm i stort, även om fenomenet, som du påpekar, bara förekommer här."

Det var lite politikerretorik över det där! Vi hade inte sex, bara oralsex.

Jag säger inte heller att det inte bara finns där, det finns ju i Öset också. Samma mentalitet alltså.

Det är väl inge konstigt med lokala variationer. Fredrik tyckte att folk var fullare i Göteborg, och så kan det säkert också vara. Folk är ju mer snackbenängna här också. På gott och ont.

chops said...

Äh. Kampanj! Fuck Stockholm! Fuck Allt!

Allvarligt, när man inte är inbjuden känns det som man våldgästar. Man känner sig liksom skamsen och uttittad eller osedd (konstigt att de två känslorna ligger så nära varandra, men det är en annan grej).Och då hatar man. Eller, man och man. Jag i alla fall.

Jag vet att du pratar om nåt annat egentligen. Och så är det i min stad också.

erik said...

Men det du beskriver är ju en avart i Stockholms uteliv. Om ett fenomen förekommer på ett visst ställe så betyder ju inte det att resten av staden/området/landet osv präglas av samma mentalitet. Det där pointersystemet är ju helt förkastligt, det tror jag att de flesta människor skriver under på, oavsett var de bor.

Kan iofs hålla med om att stämningen överlag är mer skitnödig i Stockholm än i Göteborg. Men att folk är stiffa behöver inte alltid vara dåligt - behärskning är en underskattad egenskap. Jag skulle själv vilja lära mig att använda den oftare.

Jonathan said...

Det här var en rundgång till diskussion. Om en anomali i mänsklig värdighet uppträder två gånger som ligger nära i tid och rum är väl det knappast en slump? Och då kan väl Mörn knappast anklagas för slentriandissande.

Sen är det ju naturligtvis en ganska stor-skillnad mellan pekning-ickepekning. Ungefär som det är skillnad mellan apartheid i Sydafrika och arbetsmarknadsdiskriminering i Sverige, eller Otrohets-stening i Iran och vardagssexism i Sverige.

Själv har jag aldrig känt att jag har slentrianhatat Stockholm. Jag hittar (på) nya argument varje dag.

erik said...

Vem är gubben till höger på bilden, Jonathan?

paradise alley said...

erik och karin (om det är löken och bergshamra-karin): var har era bloggar tagit vägen?

Det var roligare förr när jag odelat kunde otrivas i Stockholm, nu gillar jag det för det är så vackurt men det känns som att jag aldrig skulle lyckas vara en del av det, och det är värre än att ogilla.

Huvva jag läste Bons hemska sex-nummer, fördomsfullt tyckte jag det var stockholmskt för att det var så kyligt, sorgligt och stelt alltihop. Men att det skulle vara stockholmskt är väl nåt jag läser in, men jag vet iallafall att om det vore göteborg skulle det väl klämmas in nått kroppsljuds-skämt eller annan vits, och herregud, det skulle nog behövts ändå trots allt. Brrr.

martin said...

Jag känner också så Ingrid, Stockholm är ju väldigt vacker. "Stockholm är en kvinna du aldrig lär känna" som Per Hagman skaldar.

Fast jag håller inte med om att Bons sexnummer var stelt, det var väl tvärtom väldigt öppenhjärtligt och utlämnande. Jag blev väldigt förvånad över att de vågade berätta så mycket. Det var ju väldigt skönt att slippa "tjejer behöver men känslor än killar"-klyschan. Nu blev det ju tvärtom istället.

paradise alley said...

hmm stelt kanske var fel ord. Kyligt kanske är bättre. Eller brist på göttighet. Jag är hur som helst glad att jag inte är nån av dom, det verkar inte vara så roligt.

Jonathan said...

Erik: Det är Stenudd, min pratmakare, handlangare och vapendragare i Kramfors-tider. Stenudd kallades även Stjärtludd när han spelade hockey. Det är ett väldigt äckligt öknamn.

erik said...

Haha, undrar om han själv gillar det. Igår såg jag (fick inte hälsa på) en kille som kallas Kistan. Han var formad som en sån.

Jag när en dröm om att alla ens bekanta har såna där smeknamn: Tummen, Pinnen, Löken, Kistan, Löddret, Plankan osv.