Thursday, April 26, 2007

Som grädde på depplaxen så stukade jag foten igen igår på basketen. Nu var det ju ett tag sedan sist så min reaktion när stukningen kickade in var mer förvånad än förfärad. Vanligtvis så målar man ju upp ett skräckscenarion i samma sekund som foten vrider sig och smärtan trycker till. Jag brukar hinna tänka på veckor utan träning och glädje men med fetma och depp. Men nu var jag mer förvånad som sagt. Jag hade glömt bort att räkna med skada, som man hela tiden gör när de kommer tätt på varandra. För att späda på skiten missade jag 1:an på linneplatsen. Klockan var halv elva och jag ville verkligen hem. Som tur var är man ihop med chefsgösen, hon kom och hämtade mig på cykeln. Tur var också att min svåger hade med sig ett bandage långt nog ett mumie som han rutinerat svepte foten i direkt efter att det hände. Är man snabb i början så betyder det mycket. Jag är lite uppsvälld, men det känns ändå som att jag kan komma tillbaka rätt snabbt.

Surt att jag missar badmintonen vi hade planerat in på fredag.

Har fått ett erbjudande från en amerikanskt bolag som vill ge ut nya skivan, känns kul. Men först måste det bråkas.

Anna har fått ett stort paket. Kan vara knivsetet!

Nu ska jag kolla på min deklaration. Har en "revisor" som kommer att hjälpa mig snart. Tur det.

Tuesday, April 24, 2007

Appropå känna sig inbjuden.

Just nu känner jag mig inte så inbjuden alls. Undrar hur mycket som är biologi och hur mycket som är omständigheter. Jag vill gärna tro att den största delen är omständigheter. Men det kan också vara kroppens sätt att luras. Den vill inte ta skulden för att jag är ledsen.

Allt färre saker blir roligt. Jag gillade att spela musik, men live börjar bli jobbigt eftersom jag mest tänker på att jag är ful och att det blir uppenbart på en scen. Så att det blir färre spelningar i framtiden borde vara bra, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är tråkigt.

Jag brukar må bra av att skriva låtar. Problemmet är att jag nog gjorde låtskrivandet för mycket till en del av min självbild. Nu när den delen verkar ha varit något av ett luftslott blir det tomt. Jag vet inte riktigt hur jag såg på mig innan. Fram tills att jag började på journalisthögskolan och blev ihop med Anna i samma veva tänkte jag nog bara på mig själv som misslyckad. Sedan bytte jag den bilden mot att vara en riktig kille som pratar i telefon med svärföräldrar, gymmar och läser ett yrkesförberedande program. Men eftersom jag och jobben har en ocean mellan oss känns det inte som att jag kan få komma tillbaka till det där.

Jag vet inte varför jag tänker på vad jag har för identitet. Man ska inte tänka på sådant.

Idag har jag spelat fotbollsspel med Pat, det var väldigt roligt i alla fall.

Monday, April 23, 2007

Hallå hatet, gamle vän. Det var länge sedan jag träffade dig.

Efter att vi hade spelat på Berns i fredags försvann alla ner i källaren där det var någon slags Dr Alban-klubb. Jag och H1 vandrade omkring lite på en rätt tom övervåning, tog lite öl på rummet. Men sedan ringde P-O och sa att han dansade med Lena PH. Det väckte ju en viss lockelse hos H1 och jag var sugen på ciggen i Annas väska. För att få gå ner till Dr Alban-klubben (med utpekare framför ingången och hela den svängen)blev vi tvungen att be sur stockholmstant om en stämpel och fick lyssna på en lång föreläsning om Berns interna organisation. Som om det spelar någon roll. Där nere var det trångt, stirrigt och stelt som alltid i Stockholm. Jag gick efter fem minuter med en känsla av skam, hat och förndering.

Det var lite samma känsla som att gå på gymnasieföreningsfest. Man är där på undantag men hör inte hemma. Det sorgliga, självföraktet i att ändå placera sig i ett sådant sammanhang.

Det helt sjuka i att de verkligen pekar ut folk som får komma in. Jag kan liksom inte smälta det helt. Så äckligt med människor som bestämmer sig för att gå dit att fri vilja en fredag. Både de som inte kommer in och de som kommer in.

Stockholm och Östersund, det är fan samma sak. Samma hierarkier och stirrande.

Tuesday, April 17, 2007

Råd från mamma:

"Bli inte övermodig och bli inte deppad."

Lät rätt bra, ungefär tvärtemot hur jag brukar vara.

Oj, vad roligt det är med nya rockvapnet. Det låter så bra, jag har aldrig spelat i ett så tajt band förut. Vi repar mycket, det är en ny och rolig erfarenhet. Nu är jag lite orolig över alla gitarrer och sladdar som måste packas ihop.

Jenna har varit här igen, det var roligt. Sist var jag så jäkla tråkig så jag har dåligt samvete. Som vanligt när det är Jennybesök så tar man på sig svullarbyxorna. Vi använder henne som ursäkt för att äta godis. Vaknade upp i söndags med en halvfärdig negerbollssmet som Anna gjorde på fyllan när hon kom hem i lördags. Vi har inte orkat rulla den ännu.

Wednesday, April 11, 2007

Bitter som fan idag. Endast en recension av skivan och det var en dålig. 2/5 och det gamla tugget om att det är för sött/mesigt. Jag har känt på mig att det ska gå åt helvete och det verkar det göra. Utöver mediafiaskot så har det blivit en miss i avräkningen så vi fick för mkt pengar förra året. Det toppades med en dubbelbokning nästa lördag av en av våra proffsmusiker. Så min uppgivenhet spetsades med lite gammal go stress. Jag har varit stressad som fan över att pyssla ihop livebiten så det känns vidrigt att det inte ska funka ändå. Det spelar ingen roll vad jag gör.

Ångesten kring vad jag ska pyssla med var ju tidigare lite mer av existensiell, eller sociologisk, karaktär. Nu är den mer ekonomisk. Har aldrig varit bra på att söka jobb och nu känner jag att jag inte har något förtroende för mig själv heller (så kallar självförtroende) vad det gäller journalistande. Att det går risigt med musiken sänker ju ens geist på alla andra områden också.

Det gick rätt bra på basketen ändå, i alla fall skyttet i alla fall. Skönt att vara inne i svetten en och en halv timme och bara fokusera på den där pseudovärlden. Blev ledsen när jag kom ur duschen och kom på att livet fortsätter som jag lämnade det i lägenheten.

Tuesday, April 10, 2007

Till alla i Stockholm: min storasyrra behöver en lägenhet från den första maj. Hon är rökfri och kattdjursfri. Slarvar inte. Kommer att ha fast anställning. Hon är tjej och svensk (även till utseendet) och har pojkvän.

Sunday, April 08, 2007

Läser en krönika i Aftonbladet på temat "om kvinnor bestämde skulle det aldrig bli krig". Åsikten bärs ofta fram av människor som i grunden har vettiga åsikter och inte, medvetet, ansluter sig till någon form av biologism. Men grundstommen i argumentet (som baseras på att män och kvinnor är två grupper med vitt skilda egenskaper och ambitioner) bottnar i den äldsta, mest förtyckande fördomen om könen: om mannen som krigisk och maktbenägen och kvinnan som vårdande och omtänksam. Om man erkänner tanken på att ett matriarkat aldrig skulle leda till krig så är det ju samma sak som att fastslå att män och kvinnor är gjorda för olika positioner i samhället.

Det är lite samma tankegång som dryftas när man pratar om vikten av att flera kvinnor får möjligheten att profitera på andra människors olycka genom att sitta i styrelser. Här återfinns ofta en tanke på att flera kvinnliga chefer kan föra in ett nytt "tänk" där relationer står i centrum före ekonomisk vist. Där hårda siffror byts ut mot mjukt kapital. EQ istället för IQ. Kärlek istället för sex. Det blir ju mkt mysigare med fler kvinnor på arbetsplatsen också! Lite mer ombonat. Ja ni vet ju hur killar är! Ja jisses.

Tillbaka till "kvinnor skulle inte starta krig". En analogi: vita människor var inte förbestämda att förslava svarta. Säger vi det så erkänner vi ju rasbiologins huvudtes: om skilda egenskaper som gör vissa mer passande för ledarskap och dominans. Samtidigt undrar jag om världen verkligen hade låtit Israels förtryck gått så långt om de inte hade fått labeln som lidande folk istället för förtryckande folk?

Att män har kunnat äga och jävlas så mycket genom historien beror inte på vår höga testosteronproduktion utan helt enkelt på att vi har haft en position som öppnar upp för jävelskap. Tjejer som får chansen att vara elak brukar ju inte försitta den heller. Historiskt har väl de dock inte fått lika många tillfällen att starta krig eller misshandla folk fysiskt.

Thursday, April 05, 2007

Uppe i Marieby nu. Jisses, det blåser på rätt bra. Jag höll på att flyga iväg när jag och hundet gick på promenad. Trots min ansenliga vikt och volym. Ellas kompakta form och biffiga, låga tyngdpunkt passade vädret perfekt. Hon var hur pepp som helst, det var jag som fick ta initiativet till att vända hem.

Syrrorna har läst tidningen och ringer hem för att varna oss för att gå ut och köra bil. Men riktigt så farligt är det inte.

Farsan kopplar riksmedias (alltså stockholmsbaserad media) intresse för stormen till påsklovets turism. Den kopplingen är väl inte helt otänkbar. Norrland är Sveriges Thailand och intresset för Norrland är väldigt säsongsbetonat och turistrelaterat. Farsan anpassar sig lite till spelreglerna och blir en grinig local som hånar Stockholmare som inte har vett att klä sig när de åker på tur eller gnäller på att det är för mycket uppför.

Appropå det så heter inte Frösö flygplats längre ÖSD när man kollar på SAS, utan ÅRE/ÖSD. Skandal, tycker jag. Om Åre ska ha en del av kakan borde ju Vemdalen och Bydalen också bjudas till bords. För övrigt tycker jag att Frösön borde lessna på att vara Östersunds bitch, Frösön var ju långt före. Det vet jag eftersom jag har sett Arnjoltpjäsen (Arnjolt är som Arn fast viking, pjäsen spelas utomhus under duggregn, istället för popcorn äter man tunnbrödstutar).

Tuesday, April 03, 2007

Idag har jag läst två bloggar. Jag börjar med den tråkiga: Margaret Attladottir på aftonbladet, hon som hade Love At First Site. Kommer ihåg att jag brukade läsa den men vet inte varför. Hon skriver bara om vad hon druckit och ätit och med vilka. Jag fattar inte, det är som en dagbok fast utan reflektion eller känslor. Kanske därför det är läsvärt, känslor är ju rätt jobbiga.

Läste även Annika Flynner, hon hade någon fjantig grej förut då hon sågade andra musikrecensenter med syftet att själv bli recensent (och det funkade!). Hennes blog var dock väldigt bra nu. Det enda irriterande är att hon å ena sidan är välidgt kritisk mot exotisering av svart musik samtidigt som hon själv inte tvekar att använda "vit" som ett negativt adjektiv. Föreställningen om det tråkiga vita behöver ju sin dansneger för att kunna existera.

Monday, April 02, 2007

Jag brukar fråga Nygård varför Lundell är så avskyvärd och Plura så bra? De verkar vara rätt lika ändå, de är lika gamla och gör samma musik och så där. Så läser jag ett reportage i DN där Plura röker och steker fläsk. I artikeln påpekar både artikelförfattaren Po Tidholm och Plura att han inte är som Lundell (för att han inte ser kvinnor som lösningen på problem). Lundellstigmat har blivit så hotande att till och med hans jämnåriga kollegor är rädd för det.

Sedan myser Po Tidholm och Plura ner sig i hela konstnärspaketet: knark, ensamhet, otrohet och försummade barn. Fotot på en riktig karl som röker och steker fläsk. Han beskriver artisteriet som ett "sjömansliv" som inte går att förena med papparollen, som tusen Hemingways före honom. Som miljontals män före honom har satt förverkligandet av sig själva, sina jobb, sina hobbys, sina laster och så vidare före familj och fruar.

Det där familjelivet funkade nog inte riktigt för mig. Det var slitsamt. Jag grejar inte att vara i parken med ungar, kallprata med mammorna och papporna.

Varför läser man aldrig mustiga reportage om handelsresande män som har kommit till instikten om att det inte var deras grej att vara trogna makar och närvarnade farsor? Där konferensknullande och minibarsalkolism beskrivs som ett utryck för en konstnärssjäl som inte kan bemästras.

Lundellhistorien och Sandahlbashingen har gemensamma nämnare. Det man lärde sig att det så snabbt växer fram ett mobbarkonsensus, där vissa personer är avskyvärda och vissa beundrandsvärda utan att man inte riktigt vet varför. Skillnaden mot skolgården är väl att argumeneten har spetsas lite från cp-unge till att innefatta svepande feministiska ställningstaganden.

Nu tycker ju jag själv illa om Lundell, men jag blir ändå trött på det slentrianmässiga avfärdandet av just honom. Jag har kommit på mig själv med att använda Lundell som ett adjektiv, som något objektivt dåligt. Det känns väldigt gammalt och ointelligent på något sätt.