Friday, March 30, 2007

Nu är Jenny här. Det är väldigt trevligt att vakna upp och höra henne och Anna kvittra, kaffet puttrar ute i köket. Jag känner mig som en gubbe på ett väldigt härligt sätt.

Igår fick jag tillbaka min mandolin från reparatören. Jag köpte den billigt på internet och har aldrig spelat på den, då den var trasig. Det märkliga var att det tydligen inte var en mandolin, utan en mandola. Relationen mellan dem är tydligen samma som mellan violinen och violan. Det här vet jag efter att jag googlade den märkliga stämningen som reparatören hade stämt den i (C-G-D-A). Men jag är väldigt sugen på att lära mig spela mandolinen, mandolan. Så fort Anna är sur (till exempel för att hon lagar frukost medan jag ligger gubbe i sängen) så ska jag ta fram den, köra lite snabba tremolos och sjunga Something stupid.

Uppdatering: Jag var nog lite dum i huvudet när jag kollade stämningen igår. Den är stämd G-D-A-E. Så det är nog en vanlig mandolin, blev nästan lite besviken. Nu är jag pepp på att skaffa en mandola!

Wednesday, March 28, 2007

Här sitter man och lyssnar på Sibiria och har ont i huvudet, i en vidare bemärkelse. På basketen hoppade/backade en killes skalle in i min haka. Jag bet av lite tandflisor och fick ont i käken och huvudet. Synd om mig, jag var så pepp på lite yoghurt till kvällsfika. Får se om det går. Det är sjukt vad ofta man gör illa sig på basketen. Anna tror att de andra barnen mobbar mig. Gången innan tog jag emot bollen på ett lurigt sätt och började blöda under en nagel, gången innan tog jag emot bollen på ett annat lurigt sätt och böjde tummen bakåt (en riktig klassiker bland basketskador). Men jag är ändå väldigt glad över att både knän och fötter har sprungit på utan gnäll! Tack för det underkroppen, fuck you överkroppen!

Anna är annorstädes, brukar gilla det, men nu var det ju synd om mig och jag tänkte casha in ett kvällsfika av empati från henne. Så det var ju tråkigt.

Jag gillar Sibiriaskivorna vi har gjort, har nästan aldrig lyssnat på dem efter att jag har mixat klart. Men de är fina. Brukar få skit för produktionen av både första och andra men de låter ju bra. Den första skivan är så indie att den nog är lite före sin tid. Eller efter.

En insikt jag gjorde är precis som man kan förutspå: jag har blivit bättre på att spela gitarr och ratta reverb men skriver lite sämre låtar för varje dag som går.

A day in life

Monday, March 26, 2007

Och det här, det finns inget fulare än när män försöker kostymbyxor baggy och långt ner på midjan. De här männen är ju fyrtio år, vilket gör det ännu deppigare.
You tube är konstigt.
Körde iväg Anna i morse så att jag skulle kunna prestera lite hits här i fabriken. Men istället har jag legat på soffan och läst bok och lyssnat på costello/bacharach-skivan. Jag är ju ivrig motståndare till inspiration och förespråkare för skrivande som hantverk och strävsamt arbete. Men det känns som att jag ger efter lite på den punkten. Jag blir lite äcklad av alla idéer när jag sätter igång Cubase. Nu ska jag släppa lite på hetsen att skriva massa nya låtar och lyssna på lite annan musik istället.

Vi har ny soffa här hemma! Anna köpte den. Hon skulle även sälja den gamla, en gös var här och kollade och tackade ja. Vi planerade vår söndag efter henne, hon skulle ut till IKEA en sväng och hämta soffan på tillbakavägen. Men sedan ringer hon och ångrar sig i sista sekund. Det kommer en ny tjomme idag, hoppas att han inte lurar oss.

Vi var även ut till IKEA en sväng och köpte ett nytt tyg, till en dörrpost, som Anna fixade till. Det blev väldigt bra. Jag köpte en utdragsgrej till skrivbordet för att ha keyboard på. För ergonomins skull.

Appropå det så undrar jag om jag börjar få musarm? När jag skriver blir jag väldigt trött i armen. Jag ska nog fixa en riktig skrivbordsstol med snurr och höj- och sänkning. De flesta är dock så deppiga.

Thursday, March 22, 2007

Tänk den här på Robyn eller Metallica-James!

Wednesday, March 21, 2007

Appropå Jonathans intervju med sig själv, den här killen tar det ett steg längre och lägger upp sina bästa citat! Det märkliga är att de är så ordinära uttalanden att man knappt kan kalla dem för citat.

Tuesday, March 20, 2007

Kom på att jag var sur för att Ingo har lånat min ipodladdare igen och sedan åkt till sydafrika. Det löste sig för jag var även jobbig jävel som fick arrangörerna att fixa en dator åt mig så jag kunde ladda den innan tåget. Men ändå.

Sur också för att jag har en mental spärr som gör att vi aldrig vinner i badminton, oavsett om vi leder eller ej. Fransk jävla fjollsport hursomhelst.

Glad också för jag visualiserar mig en advokadomacka framför tv:n med Anna och Rome!

Glad också för att logistiken börjar rulla min väg ta mig tusan. Jag säger som Hanet: "lite logistik! nu får man känna sig levande igen!" Senaste gången jag pratade med honom utan ett ärende var nog 1998 känns det som.
En bra grej i Afonblandet, läsare har kunnat chatta med en vanlig familj i Irak. Det berör mig faktiskt mer än när man läser en publicerad intervju i en tidning. Sorgligt avslut på chatten:

Samir säger: Hur ser ni på framtiden i Bagdad? Finns där någon framtid över huvud taget där?
Familjen säger
: Nej, det finns inget hopp.
Idag var det skönt att vara egenföretagare. Anna och jag tog en morgonpromenad i en vårsolig hyrkogård, köpte frukost på Konsum vid Mariaplan istället för vårat ICA. Svalde det sista kornet av självständighet och indietänk och mailade ett förslag till ett förlag. Jag tänker om jag säljer mina låtar så behöver jag inte längre känna mig som en luffare som får pengar av en slump. Jag har inte gått på a-kassa en enda dag, ändå får jag dåligt samvete över att jag inte jobbar. Det känns som att pengar som inte förtjänats genom något motbjudande inte är ärliga pengar, men så måste det ju inte vara.

Sedan satte jag mig och styrde upp lite bokföring. Från att bara ha varit en ångestgrej har jag börjat uppskatta det. Nu när det inte känns riktigt lika förvirrande är det rätt trevligt. Maskinellt, man kan lyssna på musik samtidigt.

Nu har jag ätit spenatsallad. Det känns konstigt att skriva spenatsallad. Orden smakar inte som något man föreställde sig att man skulle lägga i munnen när man var yngre.

Monday, March 19, 2007

Tänkte skriva om bevis på människors äcklighet idag (har nämligen varit på marklandsgatan) vid en spårvagnsolycka. Istället skrev jag ett långt inlägg om hur trattig jag var idag när jag letade hela dagen efter ett cubaseprojekt som jag trodde att jag hade raderat utan att ha gjort det. Jag kollade på två stycken där jag tjatade på om recovery-program, dåliga namnrutiner och så vidare och raderade allt. Nu är jag för trött för att skriva om det äckliga, som var min ursprungliga tanke.

Hade ont i mitt oskadade knä idag och i helgen, men under basketen försvann det! Det tänker jag ta som ett tecken.

Thursday, March 15, 2007

Är fortfarande deppad över hur dåligt jag spelade på basketen igår. Jag ältar det lite.

Imorse skulle jag och Björn köra lite badminton, men jag var så sportbakis så att jag blev tvungen att ställa in. Sportbakis är en väldigt konstig sak, kände inte till det innan Jonny myntade begreppet och hade aldrig upplevt det heller. Där ser ni hur språket styr våra liv! Ska vi tala om symptomen för att ringa in det här? Jag antar att detta kanske mest blir ett ärende för mig och Jonny, men ändå.

Sportbakisheten kommer nästan bara då jag sportar sent på kvällen. Den föregås av att jag på kvällen innan är trött men har svårt att somna och alltid upplever att benen, och bara benen, börja hetta. Det känns som att det kryper värme inuti benen. Jag mår lite allmänt tjyvis. På morgonen varierar det, idag hade jag klassiska bakissyndrom: huvudvärk, lite yrsel och lätt illamående. Jag gjorde ett försök med tvagning och frukost innan jag gav upp, ringde Björn och ställde in och la mig för att sova en till timme. Sedan var jag tillbaka på banan igen (en väsentlig skillnad mot en mörnabaksmälla alltså). Utöver det så blir jag trött så in i norden.

Förklaringar
1, Vätskebrist. Ja, kanske ibland. Jag svettas ju som en gris vid sportande, men jag brukar hiva i mig rätt friskt med vatten också.
2, Förkylningar och annat skit i kroppen (som min pappa skulle utrycka det). Ganska troligt, om ni kollar runt om kring är så är alla sjuka nu. Den här influensan som går verkar ju inte följa någon dramaturgisk modell med klimax och sådant heller. Den bra fortsätter i sakta mak.

Idag köpte jag tre pocketar: den där Hassan-Kemiriboken, Gladiatorer (med en bild från filmen Gladiator på framsidan) och Utrota varenda jävel. Mest pepp är jag på boken med en bild från filmen Gladiator på framsidan. Annika kommenterade mina senaste böcker (en om pirater, en om maffia och en om gladiatorer) med att jag vekar ha fortsatt där jag slutade när jag var tio år. Så känns det och det är rätt fantastiskt. Varför har jag inte unnat mig det här tidigare? Anna gav mig en bok som heter Den sista bilden för tre år sen, av Sven-Olov Wallenstein. Den handlade om modernism eller postdito, kommer inte ihåg. Hon tänkte väl att vi var intresserade av sådant och det var jag väl till viss del. Den vilar fint i bokhyllan och vissa passager har jag kunnat trycka in i uppsatser. Men ändå, jag känner ingen pockande läsglädje när jag ser den. Det gör jag däremot när jag ser Piratboken eller Maffiaboken!

Den senaste romanen jag läste var Dvärgen, den var bra. Tänkte på David som jag tror har pratat om den. Den känns väldigt mycket som en bok för David. Den handlar om en dvärg hos en furste och innehåller (1) en annan tid och (2) krig och (3) bitterhet. Och en dvärg!

Wednesday, March 14, 2007

I senaste avsnittet av Rome får man höra den roliga utropartjockisen, som pratar med händerna, göra reklam för en slavhandlare som säljer både oskulder och lärda greker. Det fascinerande är att de inte bara har slavar till att göra tungt kroppsarbete, uppassning och liggning utan även till kvalificerat intellektuellt arbete. Jag tycker att det är intressant att de inte gör uppdelningen mellan kropp och intellekt/själ som, om jag har förstått det rätt, verkar väsentlig för den modernare slavhandeln. Det som satte dödsstöten för den afrikanska slavhandeln var väl till viss del när intellektuella argumenterade för att svarta också hade en själ. Rome ger en inblick i hur dagens kapitalistiska system ställer om sig till en ny arbetskraft att utnyttja. Jag tänker fortfarande att säljaren automatiskt är rikare än arbetaren, och det tänker nog säljaren idag. Men telefonförsäljaren eller stekaren på Arlanda som vill få dig att skaffa Master Card har troligen sämre betalt och osäkrare villkor än svetsaren på Volvo. Att engelska företags telefonsupport börjar outsourcas till Indien är ännu ett exempel på att det inte finns någon gräns för hur löner kan pressas ner genom lite påhittighet.

Tuesday, March 13, 2007

Läste Pats blogg om glassar. Kommer ihåg att jag störde mig enormt på att Pat, H1 och några andra mailade GB för att de blev sura över att Piggelin försvann eller blev dyrare på gymnasiet. Vet inte vad jag inte gillar med det, jag är ju själv nostalgisk inför varumärken. Kanske för att det var just piggelin, att den glassen är kult. Jag ogillar verkligen när grejer är kultiga, som att kolla på kvinnofängelset eller att lyssna på sport på radion.

Hur som helst erkänner jag att det var roligt att titta på gamla affischer. Jag gjorde en avslöjand upptäckt: snåljåparna på GB:s PR-avdelning har använt samma photosession fyra år i rad! Tanten har till och med samma badräkt varje år.

Här är tanten i mitten:


Annars minns jag faktiskt Alexandra, glassarnas drottning, och affischen från -88 gav mig någon slags barndomsförnimmelse.

En grej jag inte gillar är att Blogger lurade oss att uppgradera och den enda skillnaden man märker är att den tar bort åäö från länkar och att man får massa htmlkod i texten när man bloggar. Bra gjort, blogger.

Monday, March 12, 2007

Började skriva igår, om att jag blir less på att alla ska hacka på Ronnie Sandahl. Okej, han skriver inte så bra, men jag fattar inte hatet. Känns som att han är den nya Lundell. Fast kanske lite mer omotiverat. Vad har Ronnie gjort för att bli hatad? Vad är det folk är sura över, är det att han säger att viss killar är sjaskiga och vinner på det? Det är väl en ganska accepterad åsikt. För att det ska finnas ett förtryck måste det ju finnas en vinst. Att tjejer bidrar till att upprätthålla patriarkatet genom att omfamna machovärderingar är väl inte heller så kontroversiellt?

Hur som helst så orkade jag inte skriva klart, jag läste Elin Alvemarks blogg, hon skrev intressant om det. Sedan skrev hon lite förvirrade grejer om svarta på slutet som jag inte riktigt förstod var det kom ifrån, "När tog DU, mannen ett steg tillbaka och gav plats till en svart eller en kvinna (för det jag hör är hur DU, mannen, bli undanskuffad av oss. Vi har blivit undanskuffade av er hela livet hela tiden)". Svarta och kvinnor är väl inte en grupp?

Va fan, nu skrev jag om det ändå fast mycket sämre än vad som var intentionen igår (jag tänkte att jag var trött och trög, nu är jag trött och trög).

Spelade basket idag, jag var dålig och seg. Det var soligt ute, men jag kände inte så mycket. Har lite praktiska bekymmer som spökar inför spelningar. Jag tror att jag börjar få kontroll på paniken i huvudet, sedan dunkar ny information in från något gömt ställe.

Såg första avsnittet av The Corner, verkar bra men väldigt deppigt. När man ser filmer eller serier om svart slum brukar det ju alltid poppa in något roligt: en spexig kille, lite hip-hop eller basket. Nu var det jättelite basket och inget spex. Bara knark och sorgligheter.

Friday, March 09, 2007

Jag beskrev bilden av mig själv som "härlig och varm" men ju mer jag ser mig själv så blir jag äcklad: jag ser väldigt avslappnat självgod ut! Inte självgod på ett mysigt härskarteknikvis, utan självgod som en reggaeälskande dalmas som gillar barfotafotboll och resor till u-länder! Dessutom lyser jag av nöjdhet och harmoni på ett väldigt obehagligt sätt. Varenda gång jag lämnar en kommentar så blir den färgad av det där förnumstiga leenden och den där trygga uppsynen.

För att straffa mig själv måste jag ha kvar profilbilden jättelänge.
Jag försöker att behärska min bitterhet, jag har en tendens att vara avundsjuk och i värsta fall missunsam. Mot mina vänner är det oacceptabelt och något jag försöker jobba bort. Ingenting kan ju sabba andras lycka så mycket som missunsamhet.

Att jag hatar så många andra svenska band skadar ju ingen, förutom mig själv då. Det är ju oftast bara löjligt och fejk. Oftast är det ju bara avundsjuka som slår igenom. Men det finns vissa exempel som jag bara inte kan förstå. Nu har jag hört Concretes nya låt Kids på radion två dagar i rad. Deras problem har ju alltid varit att de har alldeles för dåliga melodier men den här är helt absurt ocatchy. Dessutom har den en ganska intetsägande produktion och en text som är helt överflödig. Givetvis är jag bitter för att våran låt ligger på riktigt låg rotation och de spelas varje dag, vore fånigt att låtsas något annat. Men jag kan inte heller förstå hur p3 kan välja att spela Concretes före Agent Simple, till exempel. Det finns så mycket bra svensk pop, men ändå envisas alla stockholmsbaserade medier att klänga sig fast vid sin vision att lyfta fram Concretes, oavsett hur svalt intresse det finns för dem.

Nu tycker jag inte att de är exceptionellt dåliga, vissa låtar är riktigt fina, som On the radio. Men att de skulle få för lite uppmärksamhet, eller vara en välbevarad hemlighet, som alla artiklar skrivna om dem vill göra gällande, är ju löjligt.

Thursday, March 08, 2007

Sportbakis imorse när jag spelade badminton med Patrik. Så upplevelsen var lite dämpad. Dessutom fick jag baskettummen igår när jag kom åt en boll snett. Tycker inte ni att den här förkylningen som sveper över oss har varit extra seg? Jag önskar att jag fick korta, intensiva istället. Att vara förkyld är ju aldrig särkilt smärtsamt, mera segt. Att man inte kan leka med bollar, supa och så vidare.

Jag gillar verkligen inte när folk bloggar för mycket om sina partners. När jag läser om främlingar som bara skriver om sin kille (eller tjej, inte så vanligt dock) brukar jag hoppas på att de ska göra slut. Jag har inget emot när en partner figurerar ofta, utan bara när hela världen ska övertalas om hur jävla gullig och bra någon är.

Jag vet inte vad det beror på, men jag har två teorier. Den ena är att jag inte gillar det på ett ideologiskt plan: att det är fel att definiera sig endast som en del av en tvåsamhet, framförallt när tjejer gör det, de är ju traditionellt ett bihang till ett yrke (som fotbollsfruar, till exempel). Killar som väljer att toffla bryter lite med mansrollen i alla fall. Men jag tror det beror på att jag aldrig var i närheten av att ha någon tjej i den åldern som man formas som människa (då man upptäcker velvet underground och så vidare) och därför har det grundmurat i min identitet. Jag tänker på mig själv som en ensam kille som lever i ett förhållande, inte som en förhållandekille som förut var singel. Så är det nog. Jag har gammal avundsjuka som blivit till hat kvar i mig.

Tuesday, March 06, 2007

Annas snälla kursare har hjälpt oss med att löda en sladd till våra nya högtalarelement så nu fungerar vår stereo för första gången på ett år kanske. Jag inviger med OK computer, den skivan känns lite förbjuden. Det var länge sedan jag lyssnade på den. Den är väldigt episk (i min bemärkelse, skiter i litteraturteori), det var väl därför den inte var okej? Alltså jag vet att den inte var okej för att Lokko skrev "Radiohead är satan"-krönikan, men tesen var väl att den var symfrockig och därmed fel? Hur som helst har jag inte lyssnat på hela ännu, men de

Oj, grannen ringer på, jag fattar vad det handlar om, sänker musiken (lite för mkt för att det ska vara verkligt) och öppnar dörren: "kan du dämpa lite?". Nu känner jag att jag vill söka upp honom och förklara att jag har fungerande högtalare för första gången på väldigt länge. Fan.

n verkar rätt bra i alla fall. Och lite dåligt också.

Innan dess lyssnade jag lite kort på Ulf Sturesson "I overkligheten", den plattan är ju så kung så att det inte finns.

Det var något mer, men grannens påringning tog lite luften ur mig. Nu undrar ju jag om han stört sig på mig mycket innan det här? Att det här var första gången han tog mod till sig?
Nu är skivan klar och skickad till mastring. Det är konstigt för varje släpp så blir jag mer nervös och osöker. Jag tänker att det borde vara tvärtom. Första gången var det en större pepp, det var spännande på ett ganska positivt sätt. Nu är det mest oroligt. Vi har ju varit inställda på en till sommar av turnerande, men nu verkar det inte bli så. Det känns deppigt, även om att åka på turné inte är något man kan förvänta sig av sommaren. Jag har gjort det två sommrar av tjugosex, så jag borde vara van vid motsatsen.

Man får hålla tummarna för att P3 är snälla och spelar låtarna, det handlar bara om det känns det som.

Efter förkylning är jag tillbaka på basketen. Vilken rolig sport det är. Mitt högre knä har gjort lite ont, om jag skulle paja något i det knät också så blir jag tokig.

Nu har akustikmaterial köpts in och hängts upp på väggen. Men det verkar som att det inte finns någon dörr till vår lägenhet (alltså till köket/studion) enligt SGS. Man ser ju visserligen att det har hängt en där förut. Det känns lite bittert att köpa pyramidskum för tusenlappar och sedan falla på mållinjen på grund av att vi inte kan få en jävla dörr.

Friday, March 02, 2007

Idag blev jag återigen dissad för att jag "inte har något liv" eftersom jag har sett jättemycket Six feet under på kort tid. Just den smädelsen löper som en röd tråd genom mitt liv. Är man jättemycket med sina kompisar har man inget liv, är man jättemycket med sin tjej har man inget liv, jobbar man på tråkigt jobb har man inget liv, intresserar man sig mycket för musik och film har man inget liv, intresserar man sig för att spela in musiken och tekniken som krävs har man inget liv. Vad ska man göra för att ha ett liv?

Jag visste när jag var sjutton att jag ville vara med Anna, att jag vill göra musik, att jag inte ville jobba så mycket och att jag ville kolla på tv, läsa lite serier och böcker och kolla på tv. Det är ju vad jag gör. Vad mer måste man göra? Jag gick en utbildning, jag har bott i ett haschkollektiv, jag har varit till olika kända städer, jag har fått panikattacker och trott att jag ska dö, jag har haft underbetalda jobb, jag har haft lite drama hit och dit. Nu har jag en tjej som jag delar kärleken till choklad+havre+kokos med. Jag dricker öl och spelar badminton med vänner. Kan inte det räcka?

Thursday, March 01, 2007

Åh, iTunes hur funkar du?

Jag har tänkt att det är lika bra att jag kör med programmet för att det är smidigare med iPod och så. Men det är så mycket jag inte förstår. När enkla, självklara grejer inte fungerar vet man inte om det är för att apple har lagt in något lås eller begränsning i sin girighet eller om programerarna har gått på apuniversitetet. Att det inte går att kopiera låtar från ipod till itunes förstår jag utifrån kapitalistiska principer, men varför kan jag inte byta låtordning i en spellista? Varför kommer låtarna alltid upp som dubletter? Varför kan man inte bränna låtar utan att göra en spellista?

Det där med spellistan är ju konstigast. Det borde ju gå att ändra låtordning, men om det går varför är det då så svårt?
I DN På Stan står det att svensk hip-hop inte är död igen. Det känns som att det är hip-hopens ständiga status, på sjukbädden där någon måste intyga att den inte är död. Myrstener skriver också om klubbar som blandar hip-hop med pop och techno som något nytt och fräscht. Hej gamla blandklubb, dig är jag less på. Kan ni komma ihåg sist ni var någonstans och en dj hade modet att inte visa hur eklektisk dess skivsamling är? Nu är jag ju mycket mer mörn hemma i sängen än mörn ute i svängen (tack björn för rimmandet) men det finns ju så många anledningar till att inte gå ut, undermålig musik är ju en sådan anledning. Hur ofta lägger ni märke till vem som spelar skivor? Inte så ofta va? Om det inte är någon känd som man vill se i verkliga livet (alltså inte känd dj, utan känd människa). Ändå verkar skivkuskarna få för sig att de måste positionera sig mot publiken. Jag tänker på Valandsfester, då det kan vara helt tomma dansgolv med skittrist techno och blinkande ljus, medan femtio pers trängs i trappan och andra utrymmen där man inte behöver dansa. Man kollar på människorna där och undrar vilka de försöker lura, alla vill ju lyssna på Marit Bergman innerst inne. Eller innerst inne kanske de vill lyssna på Joni Mitchell och Doors. Jag förstår ju att man plockar in en techno-dj för att skapa den rätta känslan av det kreativa Berlin de läst om i Vagabond, men vore det roligare med små bitar av Berlinmuren, sovjetkitsch och Scorpions?