Saturday, December 22, 2007

Imorgon fyller jag 27. Har inte precis panik inför det eftersom jag alltid tänker mig ett år innan. Så imorgon blir jag 28.

Wednesday, December 19, 2007

Ni få ha överseende, jag orkar inte formulera mig nu. Orkar inte heller strukturera upp det jag vill säga.

---

Så här ska det se ut: man växer upp i en småstad, hatar småstadsmänniskor, flyttar till en storstad, blir en ny människa, åker hem över jul och är hon i "Masjävlar", föraktar "svennar" och jobbar sig upp i hierarkin. Och så tycker man att alla äldre generationer tar för mkt plats i media och att alla yngre generationer är skrämmande.

Jag surfar ju mingelbilder från Östersund ibland bara därför att/ få mig att gott skratt. Men jag känner inte hat då, som när jag kollar mingelbilder på nöjesguiden. Vilken vidrig jävla generation man tillhör. Så fjantig! Och ju närmare människor hamnar mig utifrån socio-ekonomiska och kulturella faktorer desto fjantigare blir dem. Media och nöje. Sysslar man med något av de är man garanterat i alla fall lite fjantig. Bor man dessutom i någon av de större städerna så blir det ännu värre. Jag är närmare trettio än tjugo, men ändå beter jag mig som alla andra i min generation. Knoddar runt och låtsas som att det är naturligt att gå ut varje helg och att man fortfarande är ett barn. När man sedan adderar de till den äckliga tidsanda vi har idag där allt är sponsrat av Heineken och Vice och alla är jobbar med projekt och som konsluter då blir det bara för mycket.

I helvetet står jag skallig/rakad med dyra glasögon, i färgglad tischa, en gratisöl i handen och gör något fjantigt innehållslöst tecken med fingrarna och svarar något underfundigt och meningslöst på en enkät som görs i en tidning utgiven med stöd av Sony Ericson i syfte att skapa streetcred. I helvetet beskriver jag mig själv som en kreatör som vill sammanföra alla kreativa människor som jag känner och skapa något spännande och tillgängligt. I helvetet beskriver jag mig själv som en entreprenör inom kultursektorn. För det är i helvetet vi kommer att sluta om vi håller på med de här fjanterierna.

Fick en förfrågan om att ha med någon låt på Fred Perrys hemsida, de har sin "subculture"-rubrik som är lika ironisk som det verkar. Jag har faktiskt tänkt lite på det vilket är ett tecken på att helvetet inte är långt borta för min del.

Tuesday, December 18, 2007

2007->2008

Det här året gick snabbt, ja. Går det bara snabbare och snabbare hela tiden? Jag vill inte det, vill inte bli gammal och dö.

Det här året har varit ett jävla kukår, så det kanske är lika bra ändå. Besvikelser och seghet. Lite pengar, lite framgång, lite jobb. Det enda som är bra är att Anna verkar stå ut med mig fortfarande. Och att jag träffat Stef och PG och hela den baletten! Jag pratar ju med Stef så gott som dagligen och med PG:s telefonsvarare nästan varje dag. Tänk att jag inte ens visste att de fanns som människor för ett år sen... Svindlande. För er kompishoror där ute så kanske det här inte är märkvärdigt för mig, men jag förnyar inte mitt kompiskonto så ofta. Och jag är fan rätt lojal också. Fy fan vad jag är bra.

Nu sitter jag och eldar upp mig lite här. Det är jobbigt att vara kompislojal när alla andra är kompishoror. Fuck you, kompishoror.

Nu känns det här lite som ett tacktal, så jag kan passa på att tacka mina gamla kompisar också. Det är härligt när man får vara med er. Ser fram emot våren då både H1 och Jonny kommer att vara här! Och Björn har nog inte fått iväg sin röv till Madrid än då, det kommer att bli strålande.
Tackar även min familj, känns roligt att jag ändå träffar Klörn så ofta. Synd att inte syrran1 kunde vara här också.

Om nyskivan floppar då kommer jag nog bli tokigt. Eller ta mig i kragen!

En till värd grej det här året är att ha spelat in i studio. Det ska jag alltid göra i fortsättningen. Och alltid ta betalt för remixer. Två lärdomar.

Idag har jag spelat vibrafon, det var väldigt roligt så klart. Jag har även spelat koklocka. Vi skojade om den där sketchen trots att den är tråkig, men det hör ju till att man gör det.

Sunday, December 16, 2007

Det här debattinlägget var obehagligt. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men det känns dräggligt på något sätt. Och väldigt föraktfullt mot de som är med i porrfilmer. Även om de vore prosituerade så tycker jag inte att man ska använda ordet hora om någon, det har ju så många fler betydelser än prostituerad. Sedan faller hela hans argumentation på påståendet att porr är svårt för ungdomar att hitta på internet.

Läste ni om nazistvåldet igen i DN? Jag hade nästan tagit mig igenom hela utan den slentrianmässiga likställandet mellan nazister och "vänstern" innan det kom i form av frågan till Kain Lönnheden på Säpo: "Vem orsakar våldet oftast, vänstern eller nazisterna?
- Både de här parterna utgör ett hot mot demokratin, de angriper varandra på grund av den andra sidans politiska uppfattningar."

Jag tycker att det är helt sjukt hur man kan likställa nazism och "vänster", alltså inte AFA, inte autonoma, inte utomparlamentariska rörelser, utan "vänster" i stort. Och att man inte gör någon skillnade mellan att de politiska uppfattningar som vänstern angriper är sådana som är förbjudna enligt lag och står i bjärt kontrast mot demokratiska värderingar. Ska man följa den här tankegången är allt arbete mot nazistiskt våld, både psykiskt och fysiskt, ett hot mot demokratin och den fria tanken. När är det okej att slåss för demokratin?

Saturday, December 15, 2007

Fan vad det tog på krafterna att fästa rockmagi på band! Jag är fortfarande trött trots att jag och Anna gick och la oss runt halv elva igår! Innan dess hade vi tagit en after-work pizza och några öl med hanet samt sett Simpsons och gett södetanden något att tänka på. Idag körde vi typ samma upplägg och tog en fika och en öl med stef innan det blev dags att åka hem och vara trött igen. Jag fattar inte vad som händer. Kanske för att jag har varit stressad inför den här veckan och har hamnat i ett post-stress läge nu. Samtidigt är jag lite stressad inför resten, så jag kanske är i ett pre-stress läge också. Man borde kunna bli trött av båda.

Nu måste jag surfa juleklappar. Dagens helvete på stan gav inte så mycket utdelning.

Men fan vad roligt det är att vara i studio, jag fattar inte hur jag ska kunna motivera mig själv till att börja jobba när jag fick en inblick i den där härligheten.

Tuesday, December 11, 2007

Kära dagbok,
det här är märkligt. Klockan är 07:26 och jag har varit vaken en timme. Har redan duschat, ätit frukost, borstat tänderna, borstat håret, läst tidningen och så vidare. Vad ska jag göra nu? Ska inte vara i studion förän om en och en halv timme. Igår gick jag och la mig halv elva, jag kan inte komma ihåg sist när jag la mig så tidigt. Måste ha varit när jag jobbade på posten.

Det var länge sedan jag tyckte något var så roligt som jag tycker att det här lickandet är. När jag vaknar på morgonen så ser jag fram emot att få spela gitarr. Anna har sovit vidare så jag har gått omkring och tänkt istället för att prata. Jag har tänkt på vilket fantastiskt instrument gitarren är. Det går att göra så mycket med den.

Jag tycker att det är rätt härligt att gå upp innan solen. Mysigt liksom. Men saknar snön, kom på imorse att jag bara kommer att få en vecka snö i år. Det är ju helt vansinne. Värre än en hel sommar utan sol.

Kom på att jag borde ha sett julkalendern, för lite julfeeling. Men den slutade alldeles nyss. Appropå det, har ni tänkt på att julen har varit ganska nedtonad i år? Det brukar ju kännas värre och värre för varje år, men i år har den inte varit så påtaglig. Svenskt Näringsliv kanske är något på spåret, vi kanske börjar tycka att julekonsumtionen är lite risig ändå. Fast jag tycker att det är väldigt gött med presenter. Tycker synd om Anna som var ett litet förnumstig barn som avsade sig tokna däringa saker när hon var tolv eller nåt. Nu är avundsjuk på mig som fortfarande får juleklappar när jag är hemma. Lillsyrran hade föreslagit att vi skulle ge varandra Vi-träd eller papperlösa flyktingar till varandra i julklapp, då blev mamma arg. Jag har närt en komunist vid min barm!, skrek hon inte. Men en viktig markering ändå, mot Grinchen-Klörn. Fast igår mailade hon mig en julelista, så lite julestämning har hon nog.

Om jag och Klara skulle få det vi önskade oss och ge det ville ge så skulle det se ut såhär under granen:

Det är roligt att vara i studion. Vi kör kontorstimmar med lite flex, idag gick vi dit till nio och körde till halv sju, sju någon gång. Åt lunch på ett ställe som Stef beskrev som "det typiska andrapriset i bingolotto, en skön golfweekend i mellansverige". Det kändes värdigt. Det ovärdiga var att vi blev ditfraktade i lastutrymmet på bilen. Kände mig som en mexikansk svartarbetare.

Man blir väldigt trött, nog för att man koncentrerar sig så mycket hela dagarna. Jag tänker väldigt mycket också, det är jag inte riktigt van vid.

Jag spelar gitarr på ett sätt som jag inte brukar göra, det är roligt. Lite hårdare och lite friare, lite mer som live. Jag kånkade ner min stärkare till studion, fick byta vagn en gång, trots att det bara är tre stationer. Testade den i studion och den lät grymt. Men jag får spela på en gammal transistorstärkare istället som ser ut som en resväska. Det låter konstigt med bra. Som om man hade tryckt in gitarren i en gammal radio. Det är väldigt roligt att främst vara gitarrist, det brukar vara en så liten del av skivmakandet för mig. Men fan vad roligt det är. Idag har jag spelat en jättefin röd Höfner och en tolvsträngad Rickenbacker.

Monday, December 10, 2007

Har ni sett Svenskt Näringsliv nya reklam? Det är en liten julesaga, Sagan om gumman som handlade för lite om en butiks-gubbe och en shopping-gumma. Givetivs handlar den om att det är viktigt att handla lite extra vid jul, att man ska inte lyssna på kultursidornas arga farbröder och gummor som påstår att konsumtion kan vara "dåligt för planeten" eller "dåligt för själen".

När den dumma gumman blir påverkad av kulturkoftorna och slutar handla måste grosshandlarn stänga igen. Tråkigt för gubben som blir utan inkomst och tråkigt för gumman som får en trist jul (de förutsätte givetivs att gummor inte jobbar själva utan bara shoppar). Men "än värre gick det för den fattige arbetaren på andra sidan jorden som hade tillverkat många av sakerna i gubbens affär och som inte fick jobba längre eftersom ingen köpte sakerna." Så slutar julesagan.

Det jag tycker är fascinerande är att (1) att de inte kör den gamla vanliga det-är-bra-för-Sverige harangen om tillväxt och sådant, utan har gått över till Holsteinsretorik om att barnarbete, slavarbete och barnslavarbete inte bör avskaffas och utan uppmuntras, eftersom den är en win/win för både slaven och företagaren. Att låtsas som att miljön inte mår dåligt av industriell produktion och frakt över hela världen känns ju också väldigt Holsteinigt.

(2) formen. Traditionellt använder man ju sig av sagoformen för att påpeka något absurt eller uppenbart genom att lyfta in det i ett annat sammanhang. Men den här julesagan saknade både knorr och satir. Budskapet var: "om vi inte handlar så får handlare mindre pengar", vilket illustrerades genom en saga om precis det. De gjorde sig inte ens omaket att lyfta in en talande räv eller dvärg. Kan det vara så att Svenskt Näringsliv helt enkelt har bytt strategi, då de förstår att deras flesta sympatisörer inte bryr sig om moral men gärna vill ha dunk i ryggen?

Jag ser fram emot flera julesagor på samma tema!

Sunday, December 09, 2007

Imåra ska jag "gå in i studion" på riktigt för första gången! Jag är väldigt pepp. Nervöst också, jag vet ju inte hur det här spektaklet ska sluta, med massa andra som ska spela och någon annas som styr och allt.

Idag har vi firat namnsdag igen. Anna fick saffranspannkakor (2:a advent ju), vindruvor, choklad och kaffe framför nya simpsons. Sedan fick hon en bok med diktatorers hem som pat hade tipsat om. Sedan lyssnade Anna igenom låtarna för första gången, lagom till det sista repet. Hon sa att de hade växt (eftersom det hon hade hört innan var tidiga instrumentala midiversioner är inte det så konstigt). Hon tränade till och med, så det blev ett rep utan hätska ord oss emellan. Mitt internet fittade ur (jag får använda det utrycket, jag har finska vänner), så jag slängde bort ytterligare några timmar av mitt liv på att göra om allt gång på gång tills det funkar utan att jag fattar varför.

Vi har även lagat lussekatter. Jag gjorde ett hjärta och Anna gjorde två lussefallosar. Strömmen gick under sista plåten så de blev inte riktigt klara, men det var gött ändå.

Sedan repade vi. Det börjar bli tråkigt att repa så mycket, men det låter kanske lite bättre nu än förut. Phil kom på lite roliga grejer som vi körde. Vi åt lussekatter och pepparkakor och drack glögg, kaffe och smuggelöl till det. More is more.

Sist vi firade namnsdag hade jag Martin. Jag visste att det var på gång så jag kollade inte kalendern för att bli överraskad en morgon. Och det blev jag! Det är helt grymt när man kan bli det. Att fira namnsdag så mycket som vi gör är fan ett tips! En otrolig win/win när man gillar samma saker, två gånger om år får man anledning att köpa något roligt till någon man tycker om och äta lyxfrukost och vara snälla. Iofs, ni andra par kanske kör på halvårsjubileum och alla hjärtans dag och bröllop och sånt. Det funkar nog också.

Friday, December 07, 2007

Hur hanterar en världsartist att få något slängt på sig? De flesta gör ju det inte så bra, ni har ju sett Akon Bacon hiva någon liten fjortonåring från scenen och så vidare. Min gamla hjälte, Angus Young, däremot, han vet hur man handskas med snorvalpar. Kolla på klippet här när han knycker näsan av bråkstaken.


Klockan är alltså tre när jag sitter hemma och surfar classic guitar heroes istället för att supa med barn på nef. Så blev man gubbe på riktigt.

Thursday, December 06, 2007

Tuesday, December 04, 2007

Vice Magazine sätter ner foten mot mainstreamartister och uppmuntrar sina läsare att rösta på deras favoriter, så här säger Elin Unnes till Aftonbladet:
-Vi vill representera indie-rösten, och vi vill att musiken vi älskar ska få så mycket uppmärksamhet som den är värd. Vi börjar med Rockbjörnen.

Vilka är då indieakterna som ska lyftas fram? The Studio, Elias and The Wizzkids, Familjen, Shout Out Louds, Peter Bjorn and John och Hives!

How come year after year, we accept the fact that the mainstream acts keep winning one of the biggest music awards in Sweden—Rockbjörnen?

Well, Vice has decided not to put up with it anymore!

Heja Vice, stick it to the man, som ni själva skulle säga. Det är på tiden att Hives får lite utrymme i Sverige, så illa behandlade som de är, speciellt i relation till deras begåvning.

Undrar varför Vice skriver Rockbjörnen med ö förresten? Tar inte det lite udden av deras illusion som jänkare i exil i lilla Sverige? Ska de fortsätta att vara töntigast i nordeuropa och skriva om svenska företeelser på engelska så borde de ju i alla fall vara konsekventa nog att skaffa amerikanske tangentbord och även ge alla intervjuer på engelska.
Hittade den här bilden på Tinas fejbok. David, du är våldsamt stilig, men varför heilar du? Och varför ler du som en moderat? Vad firade ni när bilden togs? Är det silverbröllop eller fyller någon kung år?



---

Läste någon DN kultur idag? På mittuppslaget hade Ed Harcourt en sida och Rufus Wainwright den andra. De hade spelat. Såg hur lika de är varandra, de är ju båda popsmedar ut i fingrarna också. Skillnaden är väl att den ena vårdar sin image som alkis och den andra sin image som bög.
Hur som helst: det var konsertrecensioer och rubrikerna var Harcourts otålighet blir magi på scen respektive Mer magi önskas för Wainwright. Ordet magi användes också i brödtexten i båda artiklarna, det här är inte så konstigt, en trött redigerare har väl plockat upp magi från de båda texterna utan att tänka på det. Men visst är det roligt hur ofta magiskt används i rocksammanhang? Skulle man vara musikintresserad utbytesstudent skulle man nog tro att ordet magiskt i svenska hade en specifik musikalist betydelse, så ofta som det förekommer.

Men samtidigt, hur ska man förklara det ögonblick då musik blir större än bara melodi, rytm, harmoni och text? Det är ju rätt märkligt, hur alla de där delarna, som kan mätas med kvantitativa metoder kan höjas upp till något sublimt, som man sa förr. Man skulle ju kunna beskriva det som gudomligt, att vi istället säger magiskt kanske är ett tecken på sekularieringen i samhället.

Monday, December 03, 2007

När jag såg rubriken om EM-lottningen i tidningen mindes jag en dröm jag hade i natt.

Jag och Nygård gick omkring i sthlm, hade inget att göra så David föreslog att vi skulle gå till Laaksos lägenhet. Högt upp i en skyskrapa låg den, med utsikt över staden. Den var stor och luftig, välstädad och med fina möbler. De bodde inte där på heltid, utan hade den mest som en repa som man inte repar i. Jag lånar toaletten då det ringer och Markus svarar, det är min pappa. Jag säger att jag ska ringa upp men han är jätteangelägen att få prata så jag tar telefonen på toaletten. Det han skulle berätta var att Lagerbäck överlägger att byta anfallstrategi eftersom lottningen är klar och vi kommer att möta Tjeckien, Spanien, Italien och Tyskland. Även i drömmen tyckte jag att farsans plötsliga fotbollsintresse var lite skumt.

I morse var jag trött, jag satt uppe och såg Gladiator igår och försökte fila lite på texterna till nyskivan. Gladiator är en ganska rolig film. Jag tänker hela tiden på att halva fotbollslandslaget valde den som favoritfilm när någon frågade för något år sedan. Jag undrar om de identifierar sig med gladiatorerna innan de släpps in på arenan och folk skriker och håller på. Eller om de bara valde den senaste filmen de hade sett, som barn brukar göra när de väljer sina favoriter.

Sunday, December 02, 2007



Jag tjänar mer pengar än både Evert Ljusberg och Nike Bent! Undrar hur de klarar sig på 27800 respektive 0 kronor per år. Jag tycker att det är svårt med min inkomst.

Friday, November 30, 2007

Mycket nöjd efter att ha hittat två reabyxor. Såg dem igår men tänkte att det var ovärt att testa då jag säkert var för tjock för dem och skulle bli deppens av att testa. Men testade dem ändå idag och det funkade. Nu slipper jag köpa byxor på ett tag, skönt.

Ska bränna ner demos igen, den här gången med sång. Sedan ska vi iväg och repa ikväll igen. Är hyfsat less på musik nu, tredje dagen i rad som förmiddagen har varit inspelning, eftermiddagen rep och kvällen mixning. Synd att man ska bli less på låtarna redan innan man går in i studion. Jag har ju i alla fall en relation till dem, stackars göteburgarna som måste repa in någon annans låtar varje kväll. Eller Anna som måste höra dem hemma varje dag. Iofs slipper de ju sitta och mixa och trixa, det är ju då galenskapen kickar in.

För att spä på det totalt meningslösa med det här inlägget så kan jag berätta att ivkäll ska det fanimig ätas potatisskruvar, kungen av snackshyllan. Jag ska inte ens överväga att gå ut. Jag är åttiofem år, orkar inte springa på massa skit längre.

Fast imorgon blir det Pat fest och kanske lite chalmersrock!

Friday, November 23, 2007

Tänker lite mer på vad Jonny skrev om att bli förståd.

När man är med någon så gott som varje dag i fyra år eller så, blir man ganska van vid varandra. Man tänker inte så mycket på den andras närvaro och man behöver inte tänka så mycket på vad man ska säga. Men ibland när Anna ligger bredvid mig i sängen kan jag slås av en konstig känsla, undra vem människan bredvid mig är, vad konstigt ändå att det ligger en annan människa här bredvid mig som om det vore det naturligaste i världen. Det är lite som när man kollar på en katt som ligger och spinner på ens mage och säger "hej lilla katt vad tänker du på nu?". Okej, ingen övrig jämförelse mellan Anna och katter, det kanske kan uppfattas som lite förminskande. Och jag kan ju fråga henne vad hon tänker på, det kan jag ju inte med katten. Men ändå. Nu upprepar jag bara vad som redan sagts, men det är något som är lite läskigt i de där ögonblicken då man får en plötslig nykterhetskänsla, som när man var full när man var yngre och upptäckte "här sitter jag i en trappa med någon annans skor" eller (dock sällan) "här kysser jag någon".

En konstig grej när man bor ihop med någon är att man börjar odla en egen matkultur. När man var barn märkte man ju att det var lite olika menyer hos olika kompisar, på samma sätt som att det luktade olika. Jag undrar lite när den där fusionen händer och hur den går till? Jag och Anna har ju aldrig haft ett möte där vi klubbat olika maträtter, men ändå känns det som att vi har jobbat fram en gemensam agenda. Undrar hur det funkar om två som blir ihop kommer från väldigt olika smakriken?



Utforskar mörkret.

Idag får Noomi Rapaces två sidor i DN kultur för att honhar någon roll i en film. Av princip läser jag aldrig intervjuer med skådesplare med ingressen skvallrar om att hon är intresserad av "det som skaver" och "människans mörker" och så vidare. Jag förstår verkligen inte varför vi ska bry oss om vad skådespelare tycker om sin rollfigur eller vad de har för små funderingar om livet. Att fråga en skådespelare om en films mening är som att fråga Janne Bark om Ulf Lundells texter. När skådespelare gör "tuffa" roller, det kanske spelar att det är utsatta för övergrepp brukar det också anses som intressant hur det kändes att göra en sådan roll, om det var jobbigt att leva in sig i rollen. Det är ju som att fråga ett barn som leker krig om det är traumatiserande att vara barnsoldat eller en rollspelskille om det är jobbigt att vara en rultig dvärg som får alvpilar upp i röven. Det är ju bara en lek! Om man ska envisas med att intervjua skådespelarna så kan man väl i alla fall fråga om hur man gör grimascher bra eller hur man låtsas gråta eller låtsas vara full. Jag placerar skådespelare i samma fack som sådana där gubbar i Barcelona som har doppat sig själva i guldfärg.

Mest synd tycker jag om manusförfattare. Ni som fortfarande tror att Heroes är bra har nog snubblat över en och annan intervju med den lilla japanen som bara ser glad ut hela tiden men har ingen aning om vilka som har skrivit manus. Allra minst hur de ser ut. Jag har ingen aning hur författarna till Six Feet Under ser ut, eller Sopranos eller vad som helst. De enda manusförfattare man sett fejan på är Seinfeld och Larry Davis. Larry Davis var helt okänd som feja tills han gjorde en egen serie. Och då har han ändå varit med om att göra den bästa humorserien någonsin.

Wednesday, November 21, 2007

Det nya svarta

Black kids

Tyckte rubriken var så festlig så att jag blev tvungen att posta det här tipset, innan nöjesguiden använder den. Det var Gustav som tipsade mig tidigare idag. Jag gillar I´m not gonna teach your boyfriend to dance. Den handlar om att bli sur över att man har dansat med en tjej som ändå inte vill ligga.
Jonathan skriver om det sorgliga i att vara fast i sin egen föreställningsvärld, jag håller med, det problemmet är väl egentligen av filosofiskt art. Förut tacklade jag det genom att komunicera så mycket som möjligt till min omvärld. Man tror på något sätt att det ska gå att prata av sig, att lätta lite på trycket, att ventilera sin känslor, att dela börden, och så vidare. Det fungerar ju när det handlar om skitsaker, om man är stressad över något kan det vara skönt att säga det högt istället för bara i huvudet. Däremot märkte jag för några år sedan att ju mindre jag låtsas om saker som är jobbigt på riktigt, desto bättre. Först var det ett sätt att försöka bli av med min dödsångest. Jag tänker nog på döden någon gång varje dag, men förut var det mycket värre. Speciellt när jag skulle sova, det finns ju ändå en övertydlig symbolik där. Första gången jag blev riktigt skräckad var jag väl kanske tio år, med det eskalera väl runt gymnasiet. Jag försökte hitta strategier för att tänka på döden som något naturligt, att acceptera det. Men jag lyckas aldrig. Så istället undviker jag bara sådant som påminner om döden. Min hypokondri har ju minskat skitmycket också sedan jag har gått in helhjärtat för att stänga av känslor.

Problemmet med att gå in i den här manliga strategin har varit att jag har fått konstiga bieffekter. Nu har jag svårt för att prata om mindre komplicerade motgångar också. Igår fick jag ett mail om att någon annan fick lägenheten vi hade sökt. Jag blev inte jätteledsen, men jag hade ändå gått och fantiserat om den de senaste dagarna, så det var ändå en besvikelse. Det konstiga är att jag inte orkade kommunicera den besvikelsen inför Anna. Förut hade min reaktion varit att prata om det, kanske säga något spontant. Istället lät jag det bara sjunka in i kroppen och kollade på något konstigt you tube-klipp istället. Efter någon timme kom jag på att jag ändå måste berätta det för henne, så jag gjorde det. Men inte för att jag ville, utan bara för att det vore konstigt att inte gör det.

Jag har ju testat båda, det går lite fram och tillbaka också. Så jag har ställt upp en lista här på för- och nackdelar. För att förenkla det lite kallar jag den senare strategin, det Tony Soprano refererar till som the strong silent type, för den manliga strategin. Pratstrategin kallar jag för den kvinnliga, mest för att det är roligt att dela upp grejer i manligt och kvinnligt.

Den manliga strategin
+ Skönt för omgivningen, mindre tjat
+ Hjälper lite mot en självbild som cp
+ Pragmatisk
+ Kan ge respekt, främst från killar
+ Kan väcka ett behov av att komma innanför skalet, vanligast i ett heteroförhållande med en sur kille som super och spelar x-box istället för att prata
- Kan ge lite oväntade attacker då "bägaren rinner över", så att säga
- Man kan uppfattas som lite känslostörd när man inte kommunicerar känslor

Den kvinnliga strategin
+ Motgångar och bekymmer kan bli något av en hobby, en anledning att hålla kontakt med kompisar
+ Man kan skapa en illusion av att man inte är ensam
+ Är man tjej uppfattas man som normal, som kille kan man få poäng för att man vågar öppna upp sig
+ Man kan framstå som en härlig Woody Allen figur som skojar som sina nojor
- Man kan framstå som en jobbig jävel som bara gnäller och gnäller
- Man kan lätt bli fixerad vid hur man mår och vilka diagnoser man eventuellt har
- Som kille kan man lätt komma tjejer så nära att de tappar respekten inför en som eventuell partner

Förutom egen empiri grundar jag denna uppställning tidigare forskning, omfattande litteraturstudier, djupintervjuer och breda kvantitativa insamlingar där man mätt korrelation mellan kön och samtalsmönster. Man skulle kunna säga att det råder konsensus i hela den vetenskapliga världen om de strategier jag har lagt fram här ovanför.

Wednesday, November 14, 2007

Verkligheten överträffar dikten/Sometimes truth is stranger than fiction

Känns inte den här videon lite väl realistisk? Skakig filmkamera filmar en fjortonårig som står i köker och spelar nationalsången på hårdrocksyxa, medans en lite katt käkar torrfoder i bakgrunden. Förutom nationalsången, som här tillskrivs Ultima Thule, så har han även Broder Daniels I´ll Be Gone på repetoaren. Luktar det inte lite reklambyrå/konstskola?

Tuesday, November 13, 2007

Såg nyss Den där Mary, den gick på trean. Mycket bättre än vad jag kom ihåg att den var. Första gången såg jag den hos Anna, vi gick nog fortfarande på gymnasiet. Vi var hemma hos henne och slentriandrack lite. Tog en promenad upp till Shell och hyrde den för att vi visste att Jonathan Richman var med. Då tyckte vi allt var lite fånigt förutom Jonathan. Man växer upp.

Om jag visste då att jag skulle vara lika besatt av Anna som Ben Stillers figur i Mary då hade jag kanske uppskattat den mer. Men man var ung och naiv, såg någon jävla skitfilm om någon deppad fransyskas solitära liv på Folkets Bio och trodde att det fångade livet och kärleken på något sätt.

Då tänkte man ju givetvis inte heller på att Sarah Silverman är med lite kort. Visste inte att hon fanns, inte ens förra året visste jag det.

Tänkte inte heller på att hon är riktigt het, den där Mary. Jag såg ju bara Anna då, så jag tyckte väl att hon var en jävla tönt som inte såg ut exakt som Anna. Den här ser ju konstigt ut i skrift, som att jag inte ser Anna nu, men ni fattar. Den där riktigt tokiga kärleken lever ju på ensamhet och nederlag. Hon är kanske lite väl mallad efter att vara en drömtjej: snäll på alla vis, rolig och (som alltid när en tjej ska vara perfekt i amerikanske filmer) gillar öl och sport. Men man köper det ändå.

En jobbig grej var att när vi satt och kollade på filmen så satt jag och spelade "lilla katt" och liknande väldigt stillsamt på gitarren. Då kommer det ner en stor granne och ber mig att sluta spela för att klockan är över tio. Han sa det ganska surt. Till och med Anna blev chockad. Spelar man lite stilla på en sträng kan det ju knappast låta mer än en vad tv:n gör? Borde han inte klagat på den istället. Eller på ett jag knattrar på tangentbordet nu? Det enda jag kan tänka mig var att det var uppsamlad ilska eftersom gitarrer, flöjter och musikanläggningar rullar lite för jämnan i det mörn/modinska hemmet - där musik byggs av glädje.

Min spontana tanke var: "skit samma, vi ska ändå flytta" (eller det första jag tänke egentligen tänkte när det ringde var "shit jag har på mig en matchande adidasdress, vad har jag under tröjan, kan jag ta av mig den?"). Vi har nämligen blivit inbjuden att gå på visning av en lägenhet, genom boplats. Det är första gången för oss och vi har stått i kö i fyra år och sökt typ 10000 lägenheter. Den är betydligt dyrare, men ändå helt okej i pris om man ska vara realistisk, lite större, riktigt kök, badrum och nära till elvan. Det vore väldigt skönt att slippa åka trean. Och att få ett förstakontrakt. Nu när hela den här vuxengrejen håller på att hända.

Idag repade vi på Lyckholms, den gamla nedstängda fabriken vid järnvägen bakom liseberg. Alla hade halsduk och/eller mössa för det är närmast minusgrader där på vintern. Anna hade mössa, halsduk, huvtröja och fingervantar som hon klippte hål i. Hon såg ut som uteliggare gör i tv-serier, fast i märkeskläder och komplett tandrad. När vi står där och repar i minusgrader och strömmen går mitt i en låt så kännns det verkligen som att man är med i en fejkad rockumentär. "The early years" liksom. Strömmen kom aldrig tillbaka så vi packade ihop och gick hem efter att ha hunnit kört en låt lite halvdant. Its a long way to the top...



...if you wanna rock´n´roll, det vill säga. Jag har inte bestämt mig riktigt.

Friday, November 09, 2007

Anna Järvinen-skivan växer och växer. Den känns inge rolig att lyssna på i stereo medan man gör något annat, men är perfekt på promenader och innan sömn. Måste nog omvärdera Dungen, dömde ju ut dem bara för att alla andra gjorde det, om jag ska vara ärlig. Och för att sjuttiotalsgrejen kändes lite äcklig när de kom. Men med Järvinen låter det ju fantastiskt. Musiker som verkligen är duktiga, men på ett avslappnad sätt.

Såg Revl9n igår på MTV. Jag och Anna tänkte precis samma tanke visade det sig: "tänk om det var jag som skulle göra det där!" Sångerskan står och dansar lite arty på en bil eller något. Jag skäms för den där stilen och har gjort det ganska länge. Förut tänkte jag att det kanske var jag om inte var ett med tiden, eftersom jag kan känna mig ensam med pinighetskänslan. Nu börjar jag tänka att jag kanske helt enkelt ligger steget före.

Men samtidigt, trender är ju så förutsägbara. Det måste vara det tråkigaste med att jobba på Rodeo eller liknande. I alla fall om man tar det på allvar. Efter åttiotalsrevival kommer nittiotals och så vidare.

Jag tror hur som helst att Järvinenskivan hade haft det bökigare för tre år sedan, jag måste erkänna att jag tycker att det är väldigt skönt att höra en skiva med RIKTIGA instrument. Förut hatade jag den inställningen, eller inställningen hatar jag väl fortfarande, men det är väldigt vilsamt för öronen att lyssna på instrument som spelas. Jag har själv känt att jag har reagerat med lite fysiskt illamående när jag rattat på mjukvarusynthar. Ljudet av en melodika, en gitarr eller lite maracass, däremot.

Jag kastar ju sten i glashus här, men de flesta datorbaserade band låter ju rätt likadant i slutändan. Och det revolutionerande i att alla helt plötsligt kan spela in musik själv och ge ut direkt... Jag börjar bli less på det också. Nu är ju inte problemmet längre att demos och hemmainspelningar låter för dåligt, utan hellre för slätstruket.

Det som är lite deppigt ändå är ju att jag nu känner att det här är min personliga åsikt, men det kommer ju bara att visa sig att det är en övergripande trend som jag har tagit åt mig omedvetet.

Thursday, November 08, 2007

Tänkt inte skriva något om Metro, men nu när Jon gjorde det så kom jag att tänka på lite andra grejer som jag har läst på slutet.

En krönika av han Boris vars edge är att invandrare beter sig om svenskar eftersom de tycker att det är viktigt med sopsortering. Eftersom Boris själv är (eller i alla fall ger intrycket) av att vara invandrare så kan han slänga ut lite roliga klyschor, typ som när Özz pratar om kurder. Boris är en sådan jävla karl så han skiter ju i det så klart. Han är inte rädd för att säga sanningar. Han är inte rädd för att ta skit. Så han slänger grejer medvetet fel i soppsorteringen för att röra om lite i soppan och sätta ner foten och kavla upp ärmarna och kasta sig in i hetluften och ta några smällar och så vidare. Boris har sett igenom det svenska hyckleriet, sopsortering är meningslöst, det kan han i egenskap av man med byline slå fast. Vad ska man göra då, Boris? Jo, man ska resa och konsumera mera, för då får man fart på ekonomin och då blir det massa pengar till miljöforskning och då kan forskarna komma på ett sätt att stoppa allt obehagligt utan att en karl som Boris ska bli tvungen att skruva av metallkapsylen från glasflaskorna som en annan mesig medlöpande svenne.

En annan krönika. Han liberalen i töntig Matrix-rock menar att Dubai ska ses som ett föredöme för Sverige. Han menar att vi borde se till att dumpa minimilönen i Sverige så att vi kunde få hit tillfälliga arbetare från asien som kan ersätta gnälliga svenska arbetare. Varför? För att det är för dyrt att köpa hus i Dubai för Holstein och hans familj. Att det alldeles nyligen rapporterades om att 4000 arbetare deporteras från landet för att de strejkat lär väl ha underbyggt hans tankar om en rimlig arbetsmarknadspolitik.

Är det en slump eller en medveten strategi att alla Metrokrönikor handlar om att ignorera miljöproblem (Dubai är ju inte heller ett föredöme för sustainable devolpement) och att framställa frisläppt kapitalism som lösningen på alla problem? Jag blir faktiskt lite oroad på riktigt. Holsteins vansinniga människosyn får bara rinna igenom, dag efter dag.

Wednesday, November 07, 2007

Idag har jag läst om Jay-Z:s nya skiva i tre tidningar, alla påpekar att det är en temaplatta där han blandar sitt eget liv med den nya filmen American Gangster och gammal maffiaskåpmat. Det konstiga är att det lanseras som en nyhet. Metro går så långt som att skriva att idén är genialisk! En rapskiva utan några referenser till fiktiv organiserad brottlisghet, det vore något nytt.

Till och med Infinite Mass har åkt till Miami för att spela in en video där de leker Montana. Scarface är en väldigt konstig kille att ha som ideal för övrigt. Han är en pajas som först äter glass och försöker ragga tjejer med sin töntkompis sedan är han en ensam man som ligger i en pool med en pistol.

Tänk om de i alla fall kunde göra sig besväret att tänka utanför Costa Nostra-boxen ett tag. De kunde lägga några rader om Hells Angels istället. Tänk er 50 Cent i Harleyväst. Då hade han kunnat fortsätta köra barre även när han blir gammal och fet. Dessutom passar MC-livstilen bättre för hip-hopare än mafiosogrejen. Rulla omkring, spöa Stonesfans, sälja knark, äta äcklig mat och misshandla tjejer. Mycket bättre än att sitta i en olivlund och äta Canneloni som två dagar att förbereda. Det enda gemensamma mafiosos har med yo:sen är väl förkärleken till avslappnade träningsoveraller.

Tuesday, November 06, 2007

Idag var jag tillbaka på gymmet med Pat. För första gången på tre veckor kändes det bra efteråt. Det kanske går att komma över den här förkylningn ändå? Nu har symptomen skiftat lite, mera irriterad hals och ögon och mindre trötthet. Det är ju väldigt bra. Ska man vara sjuk ska man fan vara sjuk säger jag.

I bastun lyssnade jag på två tjommar när jag väntade på Pat. Dialekten skvallrade om Värmland, snacket om Chalmers och innehållet om riktiga svenneidioter.
- Varmt här dö.
- Ja, de som på efterfesten i lördags du vet. Pär satt i bastun och var så jävla full.
- Hö hö.
- Han satt längst ner och hängde och sov typ. Försökte låta bli å spy. Sen tappa han en öl på golvet å bara "skit i de". Han var så full.
-Hö hö fan va rätt.
- Sen trampade han i glaset så det bara forsa blod då rå. Skitmycket. Men Pär bara kolla på det "oj då".
-Hö hö.
- Sen spydde han på golvet också. Så jävla stor spya då.

De går ut före oss, jag och Pat pratar om vuxna saker på ett städat och trevligt sätt. Ute i omklädningsrummet står idioterna och klär på sig paltorna från Dressman och Carlings (både dressat och rockigt!).
- Alltså hon har ju riktigt stora pattar.
- Ja me då måste du ju ragga på na.
- Nä asså där har ja ju ingen chans. Hon ä ju typ tjugofem...
- Aha... Men du får väl se till å supa ner henne rå? Så att det går lättare.
- Ja! Asså vi försökte det på sexan men de gick ju inte. Hon var så kontrollerad. Vi försökte supa ner na under bordet men det var vi som blev fulla istället.
Idioterna tar väskorna och går.
- Fan va vi drack då. De var typ så här lite kvar och ja var typ så här "nä jag kan inte ta nå mer", var så jävla full, men då sa han det är ju bara botten kvar så jag tog lite mer å fan vad full jag blev...
-Hö hö.

---

På bussen hem hörde jag en annan konversation. Den var ganska rolig, det var en tjej och en kille som satt och snackade om bakelser med anknytning till högtider och flaggdagar. Troligen med anledning av att det är Gustav II Adolfs dag idag. De brann verkligen för ämnet. Det började med att tjejen levererade en passionfylld sågning av Gustav Adolfsbakelsen, ett bakverk jag blev tvungen att googla mig fram till rudimentär uppfattning om.
- Jag hatar den. Äcklig mörk choklad, sunkig gele, äcklig grädde. Vidrig är den.
- Äh, den är väl okej.
- Jag hatar den. Då gillar jag semmeldan mycket mer.
- A, jag med. Och kanelbullens dag!
- Jag älskar kanelsbullens dag, det är den bästa dagen på året.
- Ja.
- Jag tycker att den är bättre än julafton!
- Nä, då finns det ju massa annat gott...
- Jag gillar kanelbullens dag bäst ändå.



Jag visste inte heller att det var Gustav II Adolfs dag heller. Men hade på känna att det hände något då det var flaggor på Klaras hus och på spårvagnarna. Eftersom det här har varit dialogernas blogg idag så levererar jag en till. En behind the scenes från Mornosarius.blogspot.com.
- Kan du kolla i kalendern om det är Gustav Adolfs dag idag?
- Ja, det är det.
- Är det Gustav Adolf den andre?
- Andre? Det är den sjätte idag!
- Jo, jag vet, men kan du kolla om det är Gustav Adolf den andre som har dag idag?
- Den andre?
- Om han heter den andre?
- Va, Gustav Adolf?
- Äh va fan skit i det jag orkar inte prata med dig något mer.
- (Med en uppläxande ton) Menar du Gustav den andre Adolf?
- Orkar inte prata.
- (Ivrigt uppläxande) Menar du det? Han levde på typ sextonhundratalet. Eller menar du kanske kungen vi har idag?
- Han heter Carl Gustaf.
- Ja visst ja. Hö hö.

Tror ni att man får bakelser idag på vissa arbetsplatser?
Igår var jag på Linnebiblioteket och såg den här avdelningen:


Visst får man känslan av det först bara stod Kvinnligt? Sedan kanske någon tyckte att den rubriken kändes lite otidsenlig, lite som uttrycket kvinnofrågor. Så man köpte in några böcker om manlighet och lät Manligt få sin plats på skylten.

Det kändes rätt bra. Ingen kunde ha invändningar mot avdelningens namn, varken man eller kvinna. Tills någon radikal bibliotikarie menade att det var fel att dela upp det i manligt/kvinnligt, "vi är ju alla människor", och så fick det tredje kategorin sin plats. Eller så kom det in lite böcker som var svåra att placera.

Jag tycker att Manligt Kvinnligt Mänskligt låter lite som en folkhögskolekurs. Ser ni boken på hyllan, Hör du vad jag säger? Den står med på kurslistan. Som en allvarligare variant av kick-off favoriten Hur tänker hon, en monolog om manligt och kvinnligt.


Monday, November 05, 2007

Jag lyssnade aldrig på Ett kolikbarns bekännelser när den kom, var inne i en period med total aversion mot beatnikinfluerad lyrik, vagabondromantik, knarktrams och så vidare. Både Flöjtlåten och Dom kommer kliva på dig igen var ju fullt av detta. Dessutom var man ganska less på Håkan i allmänhet. Men under sommaren har jag varit lite smått besatt av Klubbland, när den kom var jag fortfarande lite less på honom, men det släppte under sommaren. Nu har jag lyssnat mycket på skivan hur som helst. Jag gillar när man har något sparat, något som har legat och väntat några år och är gammalt för alla utom för en själv. Förut kände jag dåligt samvete när jag vid årsslutet inte hade några favoriter från året som gått, men nu har jag släppt det helt. Det är skönt med distans tycker jag. Att lyssna på en artist som det samtidigt tycks om i tidningar är jobbigt, man blir distraherad. För det handlar bara inte bara om skivan, man måste också ta beslut om man kan ha samma åsikt som Håkan Steen eller Sthlm eller vanligt fölk.

Jag gillar Ett kolikbarns bekännelser för att den är så sjuk. Främst är det ljudbilden (jag gillar att köra hörlurar och lyssna efter nördgrejer) som är konstig. Det är inte bara det att den är retro, med trummor utlagda i ena kanalen och sång i den andra, eller okonvetionell att man hör gubbar brumma i bakgrunden istället för stråkar eller synthar. Den låter rätt dåligt ibland också. Lite sunkiga effekter på någon gitarr någon puff från hårda konsonanter, massa brus och så vidare. Det är ganska vilsamt för öronen.

När jag var tolv och lyssnade på AC/DC ville jag alltid föreställa mig hur de körde in direkt på band. Jag gillade inte tanken på att de gjorde pålägg. Nu hörde jag ju inte om de gjorde det eller inte, men om man skulle höra två Brian Jonhsson på Who Made Who skulle jag bli sjukt besviken. Den här Håkanplattan är lite samma grej. Det är roligt att lyssna på en skiva som känns väldigt live. Framförallt är det så sanslöst bra trummor, det är ingen logik i dem.

Men Magasinsgatan, det måste vara bland det sämsta någonsin som getts ut i Sverige. Det låter som förband brukar göra, det kan vara lite roliga gitarrgrejer och bra spelat och så vidare. Men melodin osar verkligen av den skrevs i repan. Annars är det kul hur Håkan sjunger: märkliga betoningar, väldigt få rim och väldigt lite konsekvens i antal stavelser och så vidare.

---

Vad långt jag skrev om Håkanplattan. Det känns lite meningslöst på något sätt. Men vad skulle jag gjort annars? Kollat på nyheterna? Vi gjorde faktiskt det idag, det är verkligen sällan vi gör det här hemma. Om jag kommer ihåg rätt så torskade vi hederliga människor 66 miljarder varje år på svartjobb medan den höjda a-kassan kommer att dra in 1,4 miljarder. Moderaterna skulle ha en etisk diskussion inom partiet om allt fuskande. Vad är skillnaden mellan politiskt och etisk i det här fallet? Kommer skatter fortfarande vara ideologiskt fel men att betala skatt etiskt rätt så länge de har ansvar för Sveriges ekonomi?

Men det snöpliga i skadeglädjen över hur de tabbar sig igen är att man själv är något av ett as i de där sammanhangen. Finns nog ingen som håller på med musik som inte har tagit svarta gage. Det är ju långt i från samma sak som de som betalar en polack för att städa deras skit, men ändå. Och det är ju skillnad mellan att vara arbetsgivare och arbetstagare. En ganska stor sådan.

---

Jag tänker nog ta tag i min skit lite och börja söka lite jobb. Jag vill verkligen ha mera pengar. Inte för att jag märker av någon dirket glädje på de kompisar jag har med riktigt lön, men ändå. Man kanske vänjer sig. Ni får gärna tipsa om ni ser något jobb som skulle passa. Idag var jag old school och gick ända till Avenyn för att kolla journalisten efter jobb. Det enda som fanns var på Allers, så jag läste lite i Sonic och Anna Järvinen och i MusikerMagasinet om Hives och lite grejer med rattar på.

Medan jag knackade in namnet "MusikerMagasinet" skickade fingrarna upp skamsköljningar till bröstet. Det är bra, jag ska gå i skamträning. Jag tror jag skrev det förut, att jag har tagit upp en gammal vana från tonåren: att skamrannsaka sig själv efter man har fikat eller varit på fest. Jag tror att det enda sättet att komma över sådant är att utsätta sig för flera pinsamma situtationer. Höja nivån i kroppen.

Wednesday, October 31, 2007

Starka kvinnor

Satt och slösurfade lite AC/DC när jag hittade det här sjuka klippet. Celine Dion och Anastacia gör You Shook Me All Night Long. Anastacia är ju lite eldig och så där, så hon kändes naturlig. Men det var väldigt märkligt att se Celine stå och jucka och frusta. Hon lät lite som Shania Twain, på något sätt. Och när man tänker på trollet, så finns hon där i högerspalten med riktig jävla tv3-country. Passar väldigt bra så. Celines version var konstig och obehaglig. Men refrängen tog de upp till en ny nivå måste jag säga. En pinsam grej är att Anastacia och Celine fivear och kallar varandra för girlfriend hela tiden. Till och med gitarristen får en näve efter solot. Man vet ju att det där är inrepeterat och bestämt på högre ort. De lär väl ha ett manus som bestämmer var de ska stå och när fiven ska utdelas och så vidare.

Redigerat: det är alltås inte Shakira utan Anastacia. Jag vet inte varför jag skrev Shakira. Dom säger ju till och med i videon vem det är. Det står även i kommentarerna. Om det är Joan Jett som spelar gitarr går ju inte att se.

Tuesday, October 30, 2007

Tings-Anna skrev i sin skunk att hon hade varit på Plaza och jag hade ingen aning om vad det var för något (GIII på något sätt visade det sig, genom google).

Jag kom på tre ställen i Östersund som jag associerade med uteliv: Källarn, Saga, Eken. Så vitt jag vet har alla de tre ställena försvunnit eller genomgått någon slags metamorfos. Den här uppenbarelsen är både ledsam och skön på något sätt. Men mest ledsam faktiskt. Nu är det inte snack längre: jag är fyrtiofem år gammal. När jag åker hem nästa gång kommer jag att fråga ungdomar "vart man går nu för tiden" och prata om "ställena som fanns när jag var ung".

Fast iofs verkar det inte finnas några ställen för yngre i Östersund. När jag surfar socialporr på ostersund.cc brukar det ju bara vara mingel från mark twain, the rock och brunkullan och sånt. Det är som i arbetarklasskildringar från England där en utekväll består av karaoke på puben och en vild blandning av åldrar. Tokigt kan det bli när ens syskon råkar ligga med kompisarnas föräldrar och så vidare. Men härligt ändå, det är inte så stelt svenskt, utan generationer kan mötas på mitten!
Kan någon se det här? Jag kan inte se min egen blogg.

Sunday, October 28, 2007

De senaste helgerna har jag kunnat dricka som en vanlig människa och dessutom kunnat leverera pannkakor åt nära och kära på morgonen. Det kändes som att livet började om på nytt. Men i morse var jag tillbaka i skiten igen: fruktansvärd huvudvärk, feberliknande halvvaket tillstånd med massa konstiga meningar som flyger genom huvudet och seriespyor. Känner mig så dum när jag ligger och kallsvettas på toaletten. När jag hade migrän varje vecka hade jag kunnat betala vad som helst för att slippa det. Nu slänger jag ut massa pengar på att uppnå samma tillstånd igen.

Postitivt var ändå att jag hoppade av spytåget redan vi två-tre och kunde äta vi fyra. Det är fyra timmar tidigare än vad jag är van vid. Kroppen kanske lurades av tidsomställningen. Dagen har ändå varit bra sedan. Anna har varit väldigt snäll, hon gjorde varm choklad och äcklades inte öppet av mig och min lukt. Kollade på reprisen av Bonde söker och åt makaroner och fejkkorv med ketchup och senap (det närmast husman man kommer). Innan näst sista Ensam mamma söker gjorde jag en ganska dåligt kladdkaka medan Anna köpte glass att äta till. Nu är det bara ett avsnitt kvar. Lite trist. Ska dock bli skönt att slippa speakerrösten som är så jävla tjatig. "I den här serien följer vi ensamstående Lenita som nu är på semeste...." Samma speakar gång på gång. Nästan värre än "Gongratulations, you are still in the running towards becoming americas next top model".

Days ägde igår, jag ska göra mitt första bidrag till det världsomspännande videobiblioteket youtube med två låtar filmade med mobil. Jag såg ut som en pappa sa Gustav.

Visst ja, det ska bli kul att ni kommer, kärnfamiljen. Jag tycker bara att det är så kul att alla pissar på dig i bloggen genom att inte kommentera så jag kan inte förmå mig själv att göra det.

Saturday, October 27, 2007

Ånyo har den amerikanske pankagen levererats till min bättre hälft. Efter det har jag läst bloggar som ligger på nöjesguiden. Kan inte förstå mig på de där människorna, det enda de skriver om är vilka resturanger de har varit på, vad de drack om med vem. Det känns så fattigt. Dessutom gör de massa pinsamma grejer med händerna på all bilder.

Då tycker jag, i likhet med Jonathan, att det är trevligare att läsa om Peter Englunds lilla plåtburk med russin som håller honnom alert.

Friday, October 26, 2007

Som hobbynörd så är varken bios eller windows något statiskt som man försöker underhålla, på samma sätt som man lämnar in volvon på tusenmila och besiktning. Istället är den mer som en gammal motorcykel som står i garaget och läcker olja och väntar på en cylinder man beställt från en entusiast i tyskland. När allt fungerar hittar man nya problem som måste lösas eller så försöker man bara snabba upp den. Konsekvensen av det blir att man glömmer bort vilka oviktiga funktioner man har avinstallerat och när man ska göra något som man bara gör då och då så funkar det inte. Jag upptäckte till exempel att jag inte kunde skriva ut häromdagen, efter att ha testat allt kom jag på att jag kanske hade avinstallerat drivrutinerna för att öht kunna skriva ut i windows. Jag tänkte väl vinna en milisekund när windows startar. Förra veckan kunde jag inte koppla mobilen till datorn, kom aldrig på vad det var som var fel. Men idag (då jag skulle kolla om man kan byta irq-adress för mitt firewirekort för att få stabilare anslutning till mitt externa ljudkort) upptäckte jag att plug and play var avbockat i BIOS. Efter att ha ändrat det så knullar min mobil med datorn igen. Således har jag lagt upp lite kort i fotobloggen!
Läste en rolig grej i stefs skunk:
Ibland, när det blir för mycket snack om rövknull, politiker som åker taxi i onödan m.m. tar jag ett djupt andetag och håller andan så länge jag bara kan. Sen pustar jag ut och sitter och flåsar ett tag, blir lite snurrig, men det känns renande att i två minuter inte andas samma luft som dessa människor.

Min första reaktion var inte att lägga upp det på bloggen utan att sno det till en låttext. Eftersom Stef är låtskrivare själv kanske det vore lite fult. Jonathan berättade en så rolig grej för åtta år sedan, som jag skrev ner för att kunna använda senare. Om en kompis han hade som var övertygad om att han skulle bo i Kramfors hela sitt liv och därför tänkte skriva in i testamentet att han ville begravas utanför kommungränsen. Jonny får berätta hur det var. Jag tror även att det kan ha varit så att Jonny hittade på hela historien, men det gör inget i så fall.

Jag tror nog att Stefs citat blir lättare att göra en låt av, problemet med Jonnys är att det var lite mycket att förklara. Det skulle ta en hel vers att bara berätta bakgrunden. "Håller andan för att slippa andas samma luft som er" går nog att trycka in i ett stick.

Thursday, October 25, 2007

Det har varit väldigt fint väder här i götet på slutet. Oroväckande fint, här brukar höst och vinter vara samma sörja av regn och grådaskiga gator. Nu är det röda löv, klara dagar och frisk luft.
Känner mig så värdelös. Börjar att tänka att det vore bättre om jag gick på bidrag, då skulle jag i alla fall fylla en samhällsekonomisk uppgift genom att vara paria. Om jag dessutom registrerade mig som arbetslös skulle borgarna bli glada, det behövs en viss arbetslöshet för att inte ekomomin ska balla ur säger dem.

Den funktion jag fyller är närmast den hos ett tonårsbarn. Mina närmast vill att jag ska finnas trots att jag är jobbig. Jag hjälper till lite hemma, jag laddar ner prison break, jag spelar basket och leker med kompisar.

Tråkigt är att Gud har slängt in en till liten överraskning i leken: nu för tiden har jag så lätt att känna skam. Det hade jag inte förut, på samma sätt. Igår umgicks jag med andra människor än Anna, så fort jag lämnade ett sällskap eller blev lämnat av ett sällskap blossar skamkänslor upp och jag måste rannsaka mig själv efter misstag. Med tanke på hur skamlös jag fört mig tidigare i sociala sammanhang är jag förvånad.

En bra grej med att bli äldre är i alla fall att man kan se på sig själv lite utifrån. Jag kan det i alla fall. Nu tänker jag: "synd att Mörn har skammen, det var oväntat". Även om det drabbar mig själv, så finns det en marginell distans.

Om det är något jag ångrar ofta så är det att jag gick min utbildning, hade jag inte gjort det hade jag kunnat jobba med vad som helst. Nu känns det som att mitt pausliv är bättre än att gå tillbaka till posten. Alla skulle skämmas när de träffade mig. De skulle inte veta om de skulle säga "kul" eller "ett jobb är ju alltid ett jobb" när jag berättade vad jag gjorde. Jag ska vara tydlig: det skämmiga är alltså att utbilda sig till något och sedan inte kunna fullfölja det, inte att jobba på posten, såklart.

Wednesday, October 24, 2007

Min tangentbord kukade ur när jag skulle skriva något i komentarerna till posten innan om musikvideos. Om att jag inte kunde se några videos då jag inte hade kabel. Den enda jag kommer ihåg som barn var den här:


Jag tyckte att den både var pirrig och lite obehaglig med all erotisk dans. Eftersom det inte bara var tanter som dansade utan även en tjej i barnålder så kunde man ju relatera till det. Kanske blev jag lite kär i henne? Dessutom var det läskigt att bargubben slår henne i fejan. Hur kan man ha med sådant i en video? Man vet inte om det var för att hon inte jobbade eller om han tyckte att hon var lösaktig. Är elaka gubben hennes pappa och/eller chef?

En till fråga: är det inte konstigt att alla som dansar och har roligt är svarta medans den enda vita är en tioårig diskplockare?

Tuesday, October 23, 2007

Appropå Billy Bragg. Helvete vilke fula videos han har. Det är inte sant. Men jag gillar den här låten. Jag har ju svårt för sex som något helt naturligt och okomplicerat, så jag borde ju ha problem med refrängens "strong and wild and free", men det räddas av bryggan: I'm sure that everybody knows how much my body hates me Älskar synen på kropp och själ som skilda lag med olika agendor. Visst känns videon som ett beställningsjobb av RFSU i början av nittiotalet? Väldigt mån om att visa att all kärlek är okej.



Lite roligt att han droppar en rad om u-båtar utanför Sverige också!
En sak jag kan arbeta upp lite ilska inför är när folk säger att Bob Dylan är den bästa textförfattaren någonsin eller att hans texter ligger närmare poesi än rocklyrik. Eller vad som helst postitivt om karlns texter. Det skulle ju kunna vara så, det finns människor som förstår sig mer på litteratur än jag. Men de flesta som uppskattar hans poesi är ju smådumma människor. De misstar kryptiska texter för "djupa" (dumma människor tänker på saker som ytliga och djupa, och kommenterar det gärna så också "oj, vad djupt det här blev!").

Om min storrasyrra skulle beskriva för mig varför Dylans texter är bra, då skulle jag kunna acceptera det. Men annars håller jag fast vid att han är helt oväsentlig som textförfattare. Vad då "Rainy day women"? Vad menar han? Och "I want you", jättefin melodi och stämning, men så börjar han sjunga om någon jävla kines som spelar flöjt. Varför kunde han inte nöjt sig med "I want you so bad"?

Det kan också vara så att jag inte fattar eftersom jag inte är knarkare. Det kanske handlar mycket om knark. Jag vet inte. Men om det är så tyder det ju ändå mer på att det är musik för idioter.

Sjuttiotals-Dylan gjorde ju iofs lite grejer som man fattar. En låt om en boxare och att han skiljde sig. Det tycker jag är bättre.

Fan vad jag spottar ur mig inlägg nu! Det är för att jag försöker prestera lite rocklyrik, då hittar man lät inspiration för annat.


Mona Lisa must have had the highway blues

Update: sökte på "tjena mannen". De som verkar använda frasen oftast är dykare, freeride-nissar och musikhögskole-rockers.
Okej, var är pinigast: när folk säger eller skriver "mannen"? Alltså inte "mannen har tolkningsföreträde" utan "det är lungt mannen, ringer dig sen", till exempel.

"Mannen" måste väl vara den svenska motsvarigheten till att kalla andra män för "dog" i amerika? Tänk vad pinsamt att leva i USA, man skulle råka ut för så mycket töntar. I alla fall om man hade ett jobb eller något annat som tvingade ut en bland folk. Att plugga på college i USA verkar ju vara rätt jobbigt. Man verkar bli dum av det.

Källa: Old School, Delta Gänget, Dude, Wheres My Car?
I söndags åt vi varma mackor, jag får en bit varm tomat på hakan och blir skållad. Nu ser det ut som en stor finne där huden frättes, fast platt. Hoppas den går bort. Man tar ju hellre ett karaktärsförstärkande ärr än en permanent finne.

Monday, October 22, 2007

Nu börjar saker klara upp sig inför nya skivan. Känns väldigt bra. Men jag måste leverera 6-7 texter, det känns inte väldigt bra. Poptexter är inte så roliga att skriva. Det luriga är att man inte bara måste skriva en text som följer en melodi, utan även att olika textsjok gärna ska följa låtens dramaturgi. Om jag fick välja en förmåga så skulle det vara att kunna skriva riktiga slagordsrefränger. Det tycker jag är härligt. Jag gillar när refrängen sammanfattar hela låten, så att verserna bara är fördjupningar till refrängernas, dess extramaterial, fotnoter.

Min tidigare post om basisterna var verkligen som att kasta pärlor till svin. Vad är det för fel på er? 20 basister på en scen, det måste man prata om. Pat skulle till exempel ta upp när de där från Umeå körde med två trummisar. Sedan skulle vi föra diskussionen vidare på något härligt sätt. Men sitter väl och leker varulvar eller sätter ner foten mot bröstcancer på fejboken.

Jag har en otroligt sexig jävla röst eftersom jag varit förkyld ett tag. På något märkligt sätt har jag bara fått heshet och djup men sluppit pubertetstupparna. Annars är det tråkigt att inte bli frisk. Jag blir så trött. Och även märkbart dummare, det tar tid att hitta ord och det är väldigt svårt att sedan sätta ihop dessa till meningar.

Nu ska jag gå och lägga mig och sova.

Friday, October 19, 2007

Hörde Shane McGowan med Hästpojken på flipp eller flopp nyss, fan vad bra den är. Ayesha var med i panelen. Hon presenterade sig som artist och världsförbättrare. Hon gissade att Hästpojken var Kent nya singel. Hon ska väl i alla fall ha respekt för att hon har lyckats slå sig in som en ständig tyckare, trots så lite kunskap och så slätstrukna åsikter. Det är väl det som utmärker en entreprenör.

Det funkade väldigt bra med BCQ på svenska, hur som helst.

Jag vaknar känner mig trött och till och med lite full

Thursday, October 18, 2007

Peter Hook lämnar New Order för att starta ett superband bestående av britbasister som är less på att inte få samma uppmärksamhet som deras gitarrspelande och sjungade kollegor. Med sig har han Andy Rourke, mest känd för att ha stämt Morrissey och Marr, och Mani från Stone Roses och Primal Scream. Fyndigt nog heter de Free Bass, vilket understryker den känsla av finn-dig-själv, jag-duger-som-jag-är och fyrtioårskris som genomsyrar projektet.

Så här kommer det att se ut live:

Appropå Prison Break: lika som bär


Wednesday, October 17, 2007

Jag trodde att jag var sist att följa prison break, men jag var bara den enda över 20. Dessutom verkar jag ha misstagit mig vad det gäller seriens publik, jag trodde att den attraherade yngre män som gillar sexans nya profil med action och sådant. Men den går inte ens på sexan längre, den går på trean, girlylicous-kanalen. Och efter att ha läst kommentarer om serien på treans hemsida kan jag snabbt dra samma slusats som phillip det är typ bara tjejer som tycker om prison break. Nästan alla kommentarer handlar också om vem som är snyggast av bröderna bacon, och jag förstår det. Den bestående känslan efter att ha sett prison break nuförtiden är inte att jag vill rymma från fängelser och vara smart utan att jag skulle vilja vara lika tajt som smartbrorsan. Serien är ju åttio procent bekymrade, mörka ögon och svettig bringa.

Läs kommentar elva, jag tycker att det är en gullig tanke bakom den. Någon har tänkt ut hur glada alla skulle bli om Michael poppade förbi med en blygsam kommentar.

1 Skrivet av Tanja, På 11-10-2007 19:05
Han är så jävla snygg :) Michael alltså.

2 Skrivet av Karin, På 11-10-2007 19:11
jag tycker hans bror är snyggare ;)

3 Skrivet av emma, På 11-10-2007 19:38
jag tycker att båda är snygga men michael är nog lite snyggare

4 Skrivet av angelica, På 11-10-2007 19:40
jag tycker att ingen ee snygg

5 Skrivet av fhilip, På 11-10-2007 19:41
jag tycker att prison suger

6 Skrivet av emma, På 11-10-2007 19:41
nää det är skit bra

7 Skrivet av fhilip, På 11-10-2007 19:42
joo ärligt det är typ bara tjejer som tycker om prison break

8 Skrivet av angelica, På 11-10-2007 19:44
jag älskar prison men ingen är snygg det är synd

9 Skrivet av emma, På 11-10-2007 19:44
i love prison

10 Skrivet av fhilip, På 11-10-2007 19:45
orka

11 Skrivet av michael, På 11-10-2007 19:47
hello thanks everybody iam not so very hot i think

12 Skrivet av tilda, På 11-10-2007 20:27
jag tycker han är snygg! :)

13 Skrivet av Jemmari, På 11-10-2007 20:35
Wentworth's blick gör mig för fan knäsvag!

14 Skrivet av Louise, På 11-10-2007 21:07
Längtar tills det börjar,dom e såå jäkla fina!!!

15 Skrivet av Louise, På 11-10-2007 21:08
Längtar tills det börjar,dom e såå jäkla fina!!!

Friday, October 12, 2007

Jag vet, det är inte deras fel vad tidningar väljer att fokusera på. Men om man ställer upp på bild med halsduk i sängen så förtjänar man en allvarlig lunginflammation. Och som journalist, hur kan man leva med sig själv efter att ha skrivit den här artikeln?

”Jag Brukar sova naken” Men nu måste Daniel Karlsson, 26, sova med mössa, tröja, byxor och strumpor för att inte frysa.

Wednesday, October 10, 2007

Myspace, kommer ni ihåg det? Eller har ni fullt upp med den nya knodden, fejboken? Myspace har växit upp och blivit ett riktigt fult monster. Det enda som händer där är att allas konton blir kidnappade i syfte att erbjuda en check på 500$ på macys.

Det konstiga är att det ändå droppar in nya friend requests så gott som dagligen. Eftersom vapnet inte får fans utan tappar dem så måste jag dra slutsatsen att det är folk som loggar in på myspace för första gången nu. Det är väldigt konstigt.

Jag gillar att myspace har blivit ännu mera fult och ruffigt. Alla myspacevideos som kommer upp när man ska logga in lovar killar som gör illa sig och tjejer som visar bikinibröst. Som sinnesbilden av det dekadenta kapitalistismen som äger oss. Jag går in nästan varje dag för att klicka bort de där macys presenkorten och "hey bro i found this amazing pot"-tipsen. Det är meditativt.

Tuesday, October 09, 2007

Björnen

Tänk att den där jägaren blev dödad av en björn. Läskigt. Det var ju det jag sa, jag höftade lite när jag sa att ungefär en människa vartannat år blir utsatt för björnattacker, men det händer ju. I och för sig är det bara tre som har dött sedan början av nittiotalet. Men ändå, det är sunt att vara rädd för björnar i skog och mark. Där jag kommer från är det inte helt ovanligt med patrullerande björnar.

Monday, October 08, 2007

Såg det här nu, när jag postade förra inlägget:
Vad är coolare än en låda med kritor?
Att anpassa din blogg med en layout.

Är det där ett talesätt som finns på riktigt? Jag kan verkligen inte förstå. Eller menar de att det är coolare att göra en egen blogg än att rita med kritor? I så fall fattar jag, bara barn och idioter använder sig av kritor.
Det verkar som att Göteborg som stad lever efter devisen "you win some, you loose some". I alla fall när det kommer till mina kompisar. Så fort någon flyttar hit får någon annan spel och flyttar härifrån. När Björn bestämde sig för att åka till Madrid flaggar H1 för en återkomst, till exempel. När H1 flyttade hit sist åkte Jonny iväg. Eller var det tvärtom? Björn kom nog när H1 åkte i alla fall. Jag kom efter att Björn hade flyttat.

Idag ringde Jonny och sa att han skulle komma hit i alla fall fem veckor till våren, det gjorde mig glad, men även lite orolig. Tänk om Pat måste flytta då?

Den enda som är konstant är Ingo, om vi räknar bort Linköping, och det tycker jag att vi gör.

Såg Supersugen alldeles nyss. På bio! Bergakungens sal, fjantig biograf. Allt var grått och betong. Inte så mysigt. Dessutom vill man ju komma ut från en bio och landa i lite cityliv, men när man kommer ut från BKS så hamnar man ju i Svenska Mässans ändalykt.

Filmen får fyra av fem från Mörn. Rolig! Lite Seinfeldsyndromet med tjejer som är snyggare än killarna, men så är det ju i det verkliga livet också.

Tuesday, October 02, 2007

Läste lite om Four Tops på Wikipedia. Ska köpa upp mig på dem. Gillar det lilla jag har hört efter att de lämnade Holland-Dozier-Holland och Motown på sjuttiotalet. A simple game är grym. Motown verkar ju ha glömt bort varsch de kom från på sjuttiotalet, lämnade Detroit för L.A. och satsade mest på Jackson 5 och Diana Ross. Glömde bort gubb- och tantkvartetterna. På åttiotalet gjorde de ett åteföreningsspektakel och Four Tops släppte återigen grejer på Motown. Gillar When she was my girl, låter precis som man förvänatar sig, sextiotal genom ett nostalgiskt åttiotalsskimmer och med lite uppdaterade studioprylar. Kolla in videon, visst kanske gubbsen är sugen på lite snabba pengar, men de har ju helt klart feeling. Allt drillande i showande sitter ju kvar i kroppen.

Letade upp en låt jag inte hade hört på youtube. Visst blir man sugen efter att ha läst om den i wikipeida:
Loco in Acapulco was a 1988 hit song by The Four Tops. It was released on Arista Records, and reached number 7 in the UK charts. The song is about partying in the Mexican city of Acapulco. The song would subsequently appear on their 1988 album Indestructable.

The song is about partying in the Mexican city of Acapulco.

Den verkar tyvärr innehålla någon sökt kärlekshistoria. Den verkar också vara skriven av Phil Collins. Men mot slutet av låten kickar ett instrumentalt more-is-more break in. Det var härligt.

Saturday, September 29, 2007

Just to get a rep

Tänkte på Gang Starr-låten när jag läste om Lars Vilk igen i DN. Det är en notis om han varje dag. Nu senast skrävlade han om att han inte är rädd att gå omkring på bokmässan. Finns nog många som vill plocka honom där. Han har med sig sin Säpoman, men ändå, han är en riktig thug den där Vilk.
P3, varför ska ni ge dyrbar till Rihannas Shut up and drive? Jag är helt övertygad om att ingen i eran spellistegrupp tycker att den där uttjatade Pink-rocken känns varken bra eller relevant. Den där låten betyder ingenting alls. Tycker att det är så otroligt menlöst att det finns någon slags ambition att konkurerra med reklamradion eller att tilltala svagbegåvade eller vad fan det nu är. Tänk vad skönt det vore om vi hade en alternativ radiokultur i Sverige, som det verkar vara med collegeradio i USA. Då kanske SR kände lite press att leverera kvalite då och då. Jag tror bestämt att det har blivit sämre det senaste året också, jag lyssnar mycket på radio och så har mycket kommersiell musik (med kommersiell menar jag alltås musik som inte har något värde utöver att stimulera BNP) var det inte för något år sedan.

Är i valet och kvalet över bokmässan. Det som är pro är ju att det är en happening och en folkfest det som är emot är att det är en happening och en folkfest samt att det är sinnesslött att kolla på böcker. Med mamma och pappa ska dit och det kan ju vara kul att träffa dem. Mamma säger att hon ska mingla, jag tycker att det är ett roligt ordval. Pappa ska lyssna på föreläsningar. När jag frågade han om det största namnet på mässan sa han Torgny Lindgren. Hur många av er skulle haja till om ni mötte Torgny på gatan? Jag vet inte ens om jag skulle känna igen honom om jag gick omkring på bokmässan och letade efter honom.

En till tråkig grej med bokmässan är att författare inte är så roliga att se överhuvudtaget. Liza Marklund i ùngdomliga jenas, Leif GW Persson i journalistväst och läsglasögon. Vad ska man göra med den informationen?

Tuesday, September 25, 2007

Jag har tråkigt men känner att jag inte är värd något roligt, så därför kan jag inte läsa bok. Tyvärr har tråket gjort mig lite slö i huvudet så därför orkar jag inte göra något konstruktivt heller. Tough shit.

Hoppas Anna kommer hem snart, igår tjatade jag på henne om att det var sjaskigt att äta upp alla vindruvor när den andra är borta (har hänt mig många gånger). Så nu kan jag inte förmå mig att äta upp de som ligger och väntar i kylskåpet, det skulle jag ta udden av hela mitt solidaritetssnack. Dessutom är det oftast roligare när hon är hemma, det känns mer okej att göra något roligt om man är två.

Konstigt den här sambogrejen. När Anna är hemma hela dagen brukar jag bli lite irriterad och föreslå att hon ska åka till skolan "för att det är lättare för henne att plugga där". När hon väl är borta så brukar jag sakna sällskapet. Ja ja, ni vet vad man säger om kjoltyg? Kan inte leva me rom, kan inte leve utan dom.
Varit nere på stan och lunchgrattat Klörn. Pappa bjöd på tårta via telefon, den åt vi på äkta kondis där alla förutom vi var minst sexti. Skönt att få känna sig ung!

Idag mådde jag kass på morgonen, ont i kroppen. Måste vara någon förkylningsrelaterad ledvärk tror jag. Eller ledvärk har jag ju ingen aning om det är. Men förkylningen tror jag har ett finger med i spelet, för jag tränade inte igår och Anna har inte misshandlat mig på några veckor. Som tur var det Pat som fegade ur på gymningen, jag har alltås ett visst moraliskt övertag nu (det kommer han ju inte att erkänna, men så länge jag och gud vet så är det lugnt för mig).

Köpte en Jonathan Richman-biljett till Klara och gjorde en blandskiva samtidigt. Det är roligt med karln, han blir ju verkligen mycket bättre med åren. Är inte det rätt ovanligt att man gör bättre skivor som fyrtioåring än som tjugoåring? När det inte handlar om jazz och annat som mognar med åren.

Monday, September 24, 2007

Jon skriver om -68-nostalgin. Istället för en lång, seg kommentar i hans blogg så skriver jag här.

Jag tycker att kritiken mot sextitalsnostalgin är berättigad, det är inte rimligt att se den som en norm som alla andra tider skall mätas mot. Och även om man inte kan bortse från att den var väldigt viktig ur ett populärkulturellt perspektiv så var den ju varken början eller slutet på historien. Rent politiskt så känns det som att idag så är uppehållandet vid -68 rätt så kontraproduktivt eftersom det är en cynisk nostalgi som ser tillbaka utifrån en tanke om ett misslyckande. Dessutom så är det väldigt få som är beredda att jämföra med idag, utan ser hela tiden som en isolerad händelse.

Men det jag vänder mig mot i min generations kritik är att den ofta känns så tom. Den handlar bara om att det är gamla människor som är nostalgiska, om att man spelade i rockband på den tiden, om att man vara fula och töntiga. Slutsatsen blir oftast att man borde leva i nuet istället, intressera sig för samtiden. Jag tycker att det känns meningslöst. Vi vet ju med säkerhet att allting som än gång varit inne kommer att väckas upp igen. Det finns inget spännande i det. Och själva tanken på att något händer nu och är modernt är ju om något en omodern rest från sextiotalet. Det går inte att tala om ny eller ung kultur utan att befinna sig i en diskurs som skapades på sextiotalet. Och att pissa på föräldragenerationens förlegade nostalgi är ju ett stilgrepp som inte riktigt fanns innan populärkulturen uppfanns. När jag hör folk klaga på saker som är retro hör jag bara min mamma nynna "baby, baby, baby you are out of time". Det tar udden av det.

Jag menar inte att sextiotalet var bättre, jag tycker att det finns ofantliga fördelar med att leva i en postmodern tid, men jag tycker att det är väldigt få som verkar vilja erkänna det för sig själva. Den extrema fixeringen vid att utveckling och modernitet står i vägen för en mer konstruktiv syn på kultur är sundare att ha idag. Och även om jag inte tror på att något kan vara nytt, så tror jag definitivt på att det går att fånga sin samtid. Jon nämner Suede, jag tycker att framförallt Coming Up har ett sound som känns väldigt förankrat i sin tid, trots att den rent tekniskt skulle kunna vara inspelad på sjuttiotalet lika gärna.

Idag kan man läsa yrkesverksamma musikjournalister kalla något för gammalt för att det är gitarrbaserat och något för modernt för att det är baserat på synthar och datorer. Om det är något som känns omodernt för mig så är det tanken på ett instrument som automatiskt låter modernt. Och att använda en synth från sextiotalet för att göra modern musik idag är som att släppa in sextiotals-godzilla i den nya spindelmanfilmen. Inte bara tanken om att skapa modern musik hänger kvar från sextiotalet, utan själva tillvägagångsättet, att skapa musik på elektronisk väg, är det samma.




Friday, September 21, 2007

Mål

Att upptäcka ett band för mina kompisar och tipsa om det.

Att skriva några hyfsade rader till låttexter. Har man några bra rader så kan man höfta resten.

Att skriva lite krönikor eller kåserier.

Att försöka komma på något bra knäck och sedan sälja in det ( så kallad free-lancing).

Jag tror det var allt. Kanske ladda ner ett datorspel också.
Fan, jag kan inte formulera mig längre. Tänkte skriva en grej men det går inte. Klarar inte av att fullfölja en kedja av argument.

Är lite rädd för att jag har fått en tumör i huvudet, jag har ont i bakhuvudet, har mått illa till och från i tre veckor. Och verkar som sagt ha fått den språkdelen i huvudet lite rubbat.

Idag ska jag raka hakan, ikväll ska jag kolla på film och äta något härligt. Jag har tränat som ett djur (älskar när Ken säger det i Mikrofonkåt) den här veckan så det ska bli så jävla skönt att vara lat som ett as idag. Har hunnit med tre basketpass och två gymningar på fyra dar. Det är rätt bra, det dämpar ångesten över att jag är värdelös. När jag är trött på kvällarna så glömmer jag bort att jag inte uträttar någonting.

Thursday, September 20, 2007

Anna är ju en väldig vän av att beställa hem skit för 49:90 eller 19:90 eller vad som helst som slutar på 9:90 och inkluderar en välkomstpresent. Den vanligaste produkten är små burkar med piller i, efter det kommer olika tidningar. Vi har det senaste året haft Amelia (anna fick en träningsoverall och örhängen), Café (vi är utlovade groomingprodukter för metro-mörn), Populär vetenskap (köksknivar och en festlig specialtidning om den bästa ingenjörskonsten genom tiderna) och nu senast Hennes (ansiktsbehandling på salong). Visst fattar man att Hennes ska vara risig, men jag blev ändå förvånad. Det känns som att Charlotte i Sex and the city är redaktör. Allt handlar om att skaffa och behålla kille och slutligen att gifta sig med kille.

Framsidan har inte normala lockrop som "Gå ner tio kilo utan att banta" eller "Svenskarnas somma sex" utan med "Bli sambo före jul - 7 smarta steg till kärlek som håller". Hur deppigt är det inte att föreställa sig att någon skulle bli lockad av rubriken? Alltså inte sambolivet som sådant, men tanken att det finns några råd eller riktlinjer för hur man får en sambo. Hör talas om kärlek? En insändare frågar just om dett, hur hon ska hitta kärleken, hon börjar ge upp. Svaret: Börja med att läsa reportaget på sidan 98! Han finns - det gäller bara att leta "rätt". Lycka till!

Vidare är det ett långt, tårdrypande reportage om "Oanvänd Brudklänning till salu" (sic!). Att skriva brudklänning med stor bokstav säger ju en hel del om hur viktig den är: Många drömmer om sitt framtida bröllop. Det ska vara perfekt in i minsta detalj och för många tjejer är brudklänningen den allra viktigaste pusselbiten.

Jag skulle kunna fortsätta att leverera exempel, men ni har poängen redan. En insändare fångar Hennesandan rätt bra, det är någon kvinna som är nöjd med att hon vågade satsa på en sex år yngre man. Det var ju en chansning! Nu har vi en godbit på 2,5 år och ska gifta oss om två veckor i vår trädgård med 120 gäster." Jag klarar inte av folk som skriver till tidningar bara för att boosta sig själv. Visst, hon är säkert patetisk i grunden och för henne var det ett härligt steg att inte bara säga "du duger" till spegeln utan även till Hennes läsare. Men eftersom tidningen verkar vara ett forum där man tävlar om att lyckas med män och barnaalstrande så blir det ganska äckligt och överlägset.

Får jag någonsin en dotter så ska hon bara få läsa Guns and Amno och High Times.

Wednesday, September 19, 2007

Hives singel, vilket luftslott! Hela Hives är ju ett luftslott iofs. Det är lite intressant, hur de verkligen har blivit skitstora med så obefintlig låtskrivarförmåga. Verkligen kejsarens nya kläder. Refrängen är alltså en ljudeffekt som låter som en bomb. Riffet känns väldigt bruks och verserna låter som alla andra Hiveslåtar. Roligt att både Sahara Hotnights Visit to vienna och den här bomblåten börjar med ett "Heeeey" som kompletteras med en stämma. Undrar om kändisparet satt hemma i soffan och hade låtskrivarstuga eller om någon av dem snodde idén?

Som liveband är Hives dock väldigt roliga att titta på. Tänk om de bara kunde släppa prestigen och låta någon annan skriva låtarna? Det hade ju varit grymt.

Sunday, September 16, 2007

Thursday, September 13, 2007

Är det bara inbillning eller håller fejbokandet på att döda bloggandet? Det skulle ju vara jävligt trist. Jag tror att det ska hända något roligt varje gång jag loggar in, men det är ju mest massa fjantprogram som är till för att skapa underlag för företag som vill rikta sina produkter.

Anna har köpt nya Lekman, men den vill inte spelas i stereon. Den nedladdade versionen funkade bra dock. Den verkar riktigt bra.

Friday, August 31, 2007

Jag pendlar väldigt mycket vad det anbelangar [ingenting]. Min främsta relevanta invändning handlar väl om att jag tycker att texterna skulle behöva ses över några extra gånger ibland. Annars handlar det non mest om att jag jämför oss (sibiria) med dem. De ligger ju rätt nära oss, lite bättre live och lite mindre jangel. Lite rockigare, men jag tror att innerst inne så vill nog ganska många av oss i sibban låta som dem om vi fick välja. Ren gissning, från min sida. Dessutom har de gjort roliga grejer som vi aldrig kommer oss för att göra. Deras video med svarta studiomusiker är ju en modern youtubeklassiker. Jag tycker inte att den har getts nog med uppmärksamhet. Det hade nog krävts ett band som redan tilldelats intellektuella förtecken, kanske Embassy eller något sådant. Nu tror jag att den bara ses som en plojvideo. Det roliga är att videon får ett ökat värde i och med kommentarerna, hade videoregissören gått på Valands hade han varit väldigt nöjd. Relationellt och skit.

Hur som helst det här skrev jag bara för att få en anledning att posta de här pressbilderna, som jag tycker är väldigt lyckade.


Wednesday, August 29, 2007

En tant har flyttat från huset och vi har fått nya grannar. De lever om ovanpå - det är skratt och glädje, damnsugningar och ommöbleringar. Det jag alltid har trott är god ljudisolering har nog varit försynt pensionärsleverne. Men det är positivt för mig, nu känns det som att jag att föra liv.

Idag läste jag om en etnolog som hade forskat om Nordstan ("Hells Gate"). Hon konstaterade att fjortistjejer gillar det för att där finns det butiker man kan köpa grejer i och folk som man kan se och bli sedd av. Däremot gillade inte kulturtanter det superkommersiella köpcentrat. Kul att vetenskapen får oss att tänka i nya banor ibland!

Vi har kollat på top model två kvällar i rad. Dålig reklam för modeller. Även dålig reklam för kvinnor. Allt i programmet bygger på stereotyper om kvinnlighet: de kan inte vara sams i tre sekunder, de löser konflikter medelst skitsnack, de skriker högt i falsett vid glädje, de kan bara umgås med homosexuella män (kommer det in en heterokille blir de efterblivna och fnissar), de är snygga. Det är väldigt roligt att titta på, jag gillar inte när sådana där program ska försöka anpassas till moderna tankar om feminsim och värdighet. Skit ska va skit. Iofs tar de ju jämt in en alternativ joker som man kan vara heja på, det är väl okej, så länge det är ett undantag från regeln. Ikväll åkte en tjej ut som var väldigt kristen och helt oförstående för själva modellkonceptet. Sådana är roliga. Och en mamma som hatar alla andra och konspirerar värre än valfri Livia.

Jag skulle vilja ha en motsvarande såpa med män i. Alla som görs om killar ska hela tiden handla om att utmana normen, som i Queer Eye For The Straight Guy och FCZ. Jag vill ha ett tävlingsprogram som går ut på att killarna ska bli starkast i världen eller typ bäst på att bygga något med mycket teknik och kraft i. Hårt men hjärtligt och lite dumt. Helst skulle jag vilja följa några fotbollsproffs, men jag vet inte hur det ska lösas med utröstning och sånt.

Det var väldigt roligt att vara på Rossö. Mareld är det bästa naturen har gett mig tror jag. Väldigt bra reklam för livet, som sagt. Hoppas Anna fixar en dator snart så att hon kan blogga upp bilder på Pat när han ser ut som bra reklam för parfym eller mandom. Annas datorprojekt har ju inte helt oväntat gjort mig till expert på laptopmarknaden.

Tuesday, August 14, 2007

Hörde på nyhetsmorgon i morses att Kapp-Ahl vill köpa upp Lindex för sju miljarder kronor. Lindex fick budet idag och om dom nappar på iden ska affären vara klar inom sex veckor. Det finns dock inga planer på att slå ihop klädjättarna utan butikerna kommer fortsätta konkurrera och komplettera varandra. Nu vill jag veta vilken butik ni helst handlar på? Kapp-Ahl eller Lindex?

Från Style by Kling. Rolig approachen till bloggande. Eftersom de flesta verkar blogga för att få ventilera sina åsikter känns det intressant med någon som gör allt för att dölja dem. Alla hennes inlägg slutar med ett vad tycker ni? Det kan vara en rädsla för att förolämpa någon med eget tyckande, det kan vara en brist på analytisk förmåga eller helt enkelt att ett krasst konstaternade att de flesta tycker att det är roligare att göra sin egen åsikt hörd än att lyssna på någon annans. Hon serverar ämnena för andra att tugga på.

Jag ska kanske köra mer på den grejen i fortsättningen. Vad tycker ni?

Sunday, August 12, 2007




Förra veckan vad det sommar, jag har använt min mobilkamera till att fånga havet.

Way out west var den sämsta festival jag har varit på. Deppigt där inne på något sätt. Dåligt ljud för det mesta. Mörkt. Men som Anna konstaterade så kan det ha att göra med att vi inte gillar konserter så mycket. Om man som Pat ser Florence Valentine som Sveriges svar på Clash lär man väl tänka att Shout out louds är Sveriges svar på Cure, Moneybrother Sveriges svar på Bruce Springsteen och Teddybears Sveriges Beastie Boys. Och då känns det säkert lite roligare.

Vissa bokningar var ju rätt roliga, men jag tror bara inte att jag hade det i mig. Det bästa i konsertväg var nog när Kanye Wests DJ visade att han var snabb på fingrarna.

Annars gubbade jag omkring och oroade mig för säkerheten, det var så otroligt mycket folk på så liten yta. Och mörkt som sagt. Anna trodde att hon hittade en död man vid toaletterna, halvt gömd under ett bord, i mörkret backstage. Vi ruskade och frustade och ropade på vakten. Inget svar alls tillbaka från honom. Till slut skrek någon "res honom" och någon gjorde det. Då vaknade han till och började att gå och prata.

På vägen hem pratade jag och Anna om vilken genre Teddybears tillhör. Det är rätt svårt att veta, de plockar ju de skämda russinen ur den amerikanske musikkakan, som gösen utryckte det. Alla pinsamma element från hip-hop, rock och synth, allt som kan köras som soundtrack till The Bam Show på MTV eller valfri "from the producer of American Pie 2"-film. Dessutom visade de bilder ur Clockword Orange på filmduk under spelningen. Återigen: "kult" - jag hatar det. Mapei tappade som fan från Svanöfesten när hon var uppe på scenen med pajasarna och drog av Paradise City (se där, ännu mera kultvarning på det covervalet). I aftonbladet kallas de för hipsterrock. Vilket ännu mer understryker att definitionen av en hipster är någon i stockholm som når ut till så många så att folkligheten förväxlas med begåvning. Men vad ska vi kalla teddybärsmusiken? Stockholmsrock kanske? De är ju ett band som aldrig skulle ha kunnat sprida sig om det inte vore för deras närhet till ett populärkulturellt maktcentra. Tänk er Teddybears från Ånge. Det hade inte hänt.

Friday, August 10, 2007

Som jag tidigare nämnt så har jag bytt mobil och telefon, därför så kan jag inte ta emot samtal eller sms på mitt gamla nummer. Telenor hade problem med sin teleporteringsapparat så jag får tillbaka det gamla först nästa vecka. Jag är medveten om att jag jämt är den som ringer men inte blir ringd, men man vet ju aldrig, någon kanske surar över att jag inte svarar på sms eller nåt.

Måste kräva ersättning av telenor, jag gjorde inte det när jag pratade med kundtjänst, för att jag inte ville vara jobbig. Vilken lam ursäkt!

Tuesday, August 07, 2007

Fan vad jag är arg på comviq nu.

Jag har betalat räkningarna med autogiro och då ska man kunna få se sin specifikation på internet. Men när man loggar in på sin kundsida så har de bara lagt upp vissa delar från fakturan, så att man ska bli tvungen att beställa hem en papperskopia (den går inte att maila, säger de, roligt att det kommer från ett företag som sysslar med mobiler och internet) för 62,50 styck. Så jävla fult.

Annars kändes jag en viss skam igår över att jag bara bloggar om teknikstrul och logistik. Jag vet inte vad jag ska säga, jag har blivit man.

Monday, August 06, 2007

Har fått till internet nu. Som vanligt finns det ingen logik bakom det, det gamla talesätet om att tusen apor med skrivmaskiner och mycket tid till slut skriver På spaning efter den tid som flytt, stämmer ju verkligen i det här fallet. Jag kan nog tänka mig att tusen apor och tusen nätverkstekniker skulle nå målet samtidigt.

Jag var ju väldigt nöjd med att jag fixade ny mobil utan att vela i hundra år. Det fick jag äta upp när det visade sig att comviqhoran på plattan i februari lurade på mig ett helt extra år bindningstid. Jag ska döda honom, om jag bara kom ihåg hur han såg ut. Nu måste jag köpa loss mig från Comviq för att kunna flytta numret, det kommer att kosta 500-600, mycket pengar från Mörn. Tog ut ilskan på en tjej i kundtjänsten och anna. Anna bad jag om ursäkt och kundtjänstsgösen får ju sina blodspengar för att jobba åt de där ockrarna.

Jag och Gustav cyklade ut till havet och badade i det. Nu är jag sedvanligt bränd, värmen i kinderna tog jag för en full-på-en-öl-fylla efter att vi och Ingo satt på Bel Parc. Ganska gött, om jag inte vore så arg på comviq och mig själv. Fan. När vi cyklade genom sommarvärmen och gav klibbiga kroppen lite svalka så rankade jag det som topp-fem av känslor. Det håller jag kvar vid. Det kändes ganska ungdomligt. När vi sedan satt i kortbyxor och åt glass och drack kaffe kändes det istället som att vi var två pappor som hade eftermiddagen ledig och gjorde det som semesterpappor gillar bäst: äta glass och rocka kortbyxor. I alla fall min.

Imorgon måste jag ringa folk om pengar. Förlagskillen hade ringt såg jag, jag ger honom alla låtar och all min integritet för en klump pengar. Patetiskt att vara 26 och slänga bort allt sitt kulturella kapital på att leka låtskrivare. Får man pengar släpper nog känslan av patetiskt antar jag.

Okej, nu börjar jag bli det jag hatar mest: någon som bara tjatar om pengar (alltså bristen på dem), när jag bli rik på något så lovar jag att tjata om hur gött det är att pissa pengar på folk.

Kickade igång morgonpromenaden imorse, hoppas att det kan medföra att springandet kommer igång igen. Som sommaralkis känns det ändå som att man måste trappa upp långsamt så jag inte spränger något kärl eller lever eller så.