Jag drömde att jag var i Stockholm, de hade byggt ett stort hotell/köpcentrum utanför staden. En lång allé ledde fram till det gigantiska komplexet. Jag gick storögt omkring bland affärerna och resturangerna. En halvt misslyckad temaresturang i SJ:s regi (en tågvagn med äcklig tågmat på menyn) var inte mer populär i drömmen än vad den hade varit i verkligheten. Jag åkte hiss till sjuttonde våningen, man stod i en liten balkongliknande hiss, som dessutom vickade åt sidorna. Hissfärden tog nästan aldrig slut, jag åkte högre och högre. Steg av på sextonde våningen, märkligt nog hamnade man mitt i en simbassäng, jag fick vada i clarks, kändes som en dålig grej för mockaskor. Ovanför bassängen hänger en tjej i knäveckan i en trapets, medan hennes kille står nedanför och stojar. Jag tänker: "håh, den som ändå var ung och badade". Badvakten skriker åt henne att om hon inte släpper taget själv så ska han knacka på hennes knäskålar tills reflexen gör att hon släpper. Det var kreativt. När jag vaknade funderade jag på vad badvakter egentligen har för makt? Vad kan en badvakt göra om en badgäst inte lyder dennes uppmaningar? De är ju inte väktare, oftast är de väl sjuttonåriga sommarbetare. De kan ju inte gärna ringa polisen för att någon springer i badhuset eller inte väntar på att lampan blir grön i ruschkannan.
Tillbaka till drömmen: jag gick upp på taket och tänkte "nu ska jag ringa Jon Lax, han bor ju i huset mittemot, sedan ska jag vinka till honom när jag står vid neonskylten där hotellets namn står". Det var lite konstigt. Varför var du med i min dröm Jon Lax?
Det här var en festlig dröm för att vara en Mörndröm, de brukar vara väldigt konkreta. Igår drömde jag en sådan, ingenting i den drömmen var surrealistiskt. Jag sitter vid köksbordet i Mörneby, på min sida. Läser tidningen. Mamma kommer in och börjar småtjata lite om att borde söka ett fast jobb. Jag blir lite sur och grinig, farsan ansluter sig till klagokören varpå jag skriker: "jag vill inte jobba som journalist!". Pappa ser lite ledsen ut och frågar om jag inte trivdes på utbildningen, "jag gick den bara för din skull, jag hatade den!" skriker jag. Det roliga var att på morgonen kändes det gött att få lätta sitt hjärta.
Ni som känner mig och min familj vet ändå att vi inte brukar gå som katten kring het gröt, vi har en ganska öppen dialog med högljudda diskussioner (när man var liten sa alla vuxna att "vi bråkar inte, vi diskuterar") men just frågan om min framtid har jag undvikit. Jag har testat att köra en lite mer manlig approach, där man låter dörren till sitt känsloliv vara rätt stängd, eller på halvglänt i alla fall. Det fungerar väldigt bra. I alla fall i den här frågan, mamma vägrar ju att erkänna att jag kan försörja mig. Det känns lite Seinfeld över det hela, när George föräldrar vill att han ska börja jobba inom staten för att det är tryggt och George säger "jag vet att jag är bra på något, bara inte vad". Jag berättade drömmen för mamma som en varning, så att vi kan undvika bråk IRL.
Voi voi, snart måste min fot komma in i matchen så att jag kan bli Sporting Mörn igen. Håller ju på att bli julegris utan basketen. Jogga då! Nä, det går inte för det regnar fem liter varje dag. Ibland hårda koncentrerade droppar, då är det som att bli träffade av små vattenballonger. Ibland göteborgsregnet, som en ducsh med munstycken från alla håll. Eller som en kall och smutsig ångbastu.