Saturday, September 30, 2006

Ni fattar vilket vackert ljus det var i min lägenhet nu. Det känns inte på riktigt (alltså är det bra). Himlen har ungefär samma lätt rosa och gråvit ton som min v-ringade stekart-shirt. Eftersom jag är gräsänkling har jag inga lampor tända heller, så det blir mycket mjuka och behagliga skuggor över sängen och fåtöljen. Jag blev lite pepp på Uppsalamusik, Ride eller Red House Painters. Eller kanske Spiritualized. Jag hade en rätt fin period alldeles innan jag visste att jag var kär i Anna igen. Ni som kände den yngre upplagan av Mörn visste att jag var rätt ångestdriven/dampig/rastlös. Men den där vintern gick jag in i ett tillstånd som jag vet om det var ett deprissionssymptom eller ett tecken på inre frid. Jag låg inne på sängen rätt mycket.

Sedan blev jag kär och nervös igen, började dricka mer.

Sedan blev jag ihop, tråkig, nykter och tjockare. Och gladare.

Finns det något bättre än att skriva om sig själv?

Jag tänkte skriva om den där rapporten som konfirmerar vad alla redan vetat, att lärare ger tjejer bättre betyg än killar (som är lika duktiga/duktigare) för att de inte stör på lektionerna. Nu orkar jag inte så mycket, läs i DN istället. En teori hade forskarna inte med i undersökningen: att tjejer kan få bra betyg för att lärarna inte riktigt vet vem som är vem. Dom ser lilla bråkkillen och tjocka snuskillen, men vet inte riktigt vem som är Anna eller vem som är Sanna.

En grej var dock skum, det stod att lärare inte får sätta betyg baserat på uppträdande eller delaktighet. Så var det väl när vi gick i skolan?
Beatiful South är på många sätt mitt favoritband, trots att jag kanske har två-tre skivor med dem, som jag mycket sällan lyssnar på. Socialism och präktighet är en vinnande kombination. Blev dock lite besviken på att de ser ut som vilka engelska lads som helst. De flesta i bandet skulle kunna hoppa in i Oasis när bonehead kukar ur. Dessutom har tjejen färgat hår! Det är ju verkligen inte som det ska vara. Jag har ju byggt hela min fascination för dem kring det välartade. Inte kring fyrtioåringar med trettioårskrisfrisyrer. I alla fall är ljudbilden väldigt banktjänsteman. Men på hemsidan stod det att de skulle tuffa till sig med steelguitars och råare ljudbild. Jag kommer ju inte köpa skivan så det kvittar ju iofs.

Bra bandframtoningar:
Dexys sista platta: bankirer på semester/konferensknullare. Bäst är bilderna då han står i chinos och en jätteful lirare spelar bas.
Proclaimers: två tråkiga U2-fans, tillika tvillingar.
Housemartins: skyddsombud/fackföreningsmän.


Bra:




















Friday, September 29, 2006

Ett tecken på den lätta alienationen mitt egenföretagande har lett till är att mina bloggar bara handlar om tv och radio. Det är den input jag får, inga arbetskamrater eller chefer att hata.

Igår, innan jag somnade, kollade jag på MTV som, hör och häpna, visade musikvideos istället för Steve-O´s bleka röv. Eftersom jag växte upp i en familj med lätt marxistiskt kulturpolitik och således motståndare till kabel och, rätt länge, video har jag inte sett någon musikvideo fram tills 2000, förutom de som visades på Voxpop och Diezel. Alltså hade jag aldrig sett Wicked Game, utan bara hört att den ska vara något särdeles sexig. Ingen hade dock berättat att det är den vackraste videon någonsin! Nu var jag både lite småfull och trött, dessutom slår låten omdelbart an en sträng i hjärtat, men ändå: molnen i början av videon måste vara bland det finaste fångat på film. Videon känns som att somna utomhus en sommardag.

Sedan visade dom Loser med Beck. Nittiotalet är verkligen ett mysterium för mig, trots att jag var tonåring då. När man ser videos eller läser tiningar från den tiden så är allt så konstigt. Föräldragenerationer brukar inte förstå yngre generationer, brukar man prata om, men för oss som växte upp på nittiotalet måste vi vara de första som inte förstår våran egen generation. Hur svårt är dett att greppa proggare, punkare eller synthare? Jag förstår verkligen den maktlöshet som de äldre måste ha känt inför ironins stora segertåg. Jag har läst gamal nummer av Ultra i Annas flickrum och kände direkt igen den där meningslösa tonen. I Beckvideon åker en kista omkring på marken, Beck har på sig Cowboykläder, Beck eldar en gitarr, två tjejer dansar på en kyrkogård, Beck bytar kläder, en gubbe pratar. Optiska effekter appliceras. Säga vad man vill om dagens ungdomar, men Boten Anna är ju i alla fall konkret.

Thursday, September 28, 2006

Ska vi inte går ner till det riktiga Nitty Gritty?

Vem hejar ni på i Crazy Horsematchen?

Jag pendlar. Rent känslomässigt hejar jag på vakten, förlåt AT-läkaren, eftersom Anna Sjödin är så jobbig och för att man vet hur maktkåta SSU:are är. Samtidigt är jag medveten om att de flesta vakter, även de som i första hand är AT-läkare, är ganska pilska på smädningar och uppläxningar. Men tycker inte ni att Sjödins historia är lite märklig? Hon säger att hon bara blev bryskt utkörd från krogen och misshandlad, trots att hon inte hade gjort något. Jag tror inte att vakter väljer vem som helst på måfå att misshandla. De plockar väl folk som är fulla och tjafsiga, dessutom tror jag oftast att de väljer killar. I deras machokultur tror jag inte att man får särkilt höga poäng av att nita tjejer. Men det konstigaste är att hon säger att hon har blivit kallad för (1) sköka och (2) vitt slöder. Har ni någonsin hört köttkillar kalla någon för sköka? Det måste ha varit på Bellmans tid som den förolämpligen senast klingade över Stockholms gatuliv. Vitt slödder känns som en ren fabrikation, som svar på Sjödins svartskalle och "du hör inte hemma här", okvädningsord som inte känns helt otippade ändå från en fyllskalle, oavsett ideologi. Vitt slödder, används de ens på svenska?

Jag är helt övertygad att om jag skulle bli riktigt tokig någon gång så skulle fitta, svartskalle eller kanske bög ligga närmare att skrika än litterära omskrivningar som sköka eller populärkulturella referenser som "vitt slödder". Det ligger väl i förolämpningars natur att vara så smärtsamma och elaka som möjligt?

Men vad vet jag, jag har inte varit nere på krogsslagsmålsscenen.

Nu över till något trevligare: Weeds. Från att ha varit en reboundserie efter Entourage har den börjat få eget liv. Det som gör serien så bra är att den balanserar mellan humor och drama på ett ganska övertygande sätt. Karaktärerna är roliga utan att helt berövas djupet som människa, med några få undantag. Dessutom innehåller den mycket fula ord och sex. David beskrev sin glädje över att Rome var så explicit, trots att det är en sådan storsatsning. För mig har det blivit ett krav att skådespelare använder könsord för att jag ska gilla en serie. Visst är det konstigt med Vänner och Seinfeld som ska spegla singelliv för människor mellan 25 och 35, men när de pratar med varandra använder de samma omskrivningar som man gör till barn.

Det var jävligt roligt när den lilla killen tjatar om att han vill ha zoloft. Say yes to drugs, mom! Har ni sett det?

Två grejer som känns risigt med serien: den svarta knarkmomman känns lite väl mycket som en stereotyp. Lite för mycket för att det ska var roligt. Visserligen framställs överklassubborna ganska mycket som överklassubbor, men när man lär känna dom visar det sig att de har lite olika sidor. Farsorna får ju verkligen komma fram som människor. Men hon knarkmamman sitter ju bara och är sur och tjatar som "skinny white ass" hela tiden. När de skjuter i i köket blir ingen rädd eller uppskakad förutom den vita tjejen. Va fan! Jag tror faktiskt att man blir rädd om folk skjuter skarpt i ens eget kök, även om man har varit med om det förut/är svart.

Den andra grejen är att titellåten är så jävla töntig. Klassisk amerikansk "samhällskritik" om konformism och likriktning. Jag hatar verkligen den amerikanska "alternativkulturen" med new age, knark och singer-songwriters. Typ Ani deFranco.

Måste skriva något längre om titellåtar till tv-serier, de är jämt så mycket sämre än all annan musik som körs i programmet. Extrema exempel är Veronica Mars och Entourage. Är det tv-bolagen som väljer vinjettlåten och manusförfattarna som väljer resten eller?

Har någon sett Miljonärerna? Jag har sett delar av tre avsnitt och redan blivit serverad klassiska galningar. De verkar ha intriktat sig på sura, bittra tjejer, tanter i år. En är femtio år och verkligen på gränsen hela tiden, skitsur och konstig. En är lite yngre och upprörd över bimbotjejerna som har större bröst än hjärna och hela den baletten. Hon kör den klassiska dokusåpagrejen, att snacka skit om folk för att hon misstänker att de snackar skit om henne. Jag hatar falska människor! Hur kan man säga det utan att känna sig som en klichée? Det är dokusåpans motsvarighet till rockens "yeah".

Friday, September 22, 2006

Åh nej!

Två dåliga saker har hänt i morse. När jag vaknade satte jag på radion och de spelade Teddybärs bomb-digidididi-låt, men i en ny version. Robyn på sång visade det sig. Det var inte bara den vanliga irritationen som inföll utan mer en känsla av hopplöshet: vi kommer aldrig någonsin att få slippa Teddybears på radion. Aldrig! Sedan de släppte rock´n roll highschool har de spelats konstant på radion, antigen deras singlar eller remixer eller covers. Om det förmodan finns en liten andningspaus så kommer punkrocker i ännu en vidrig version.

Såg en reklam på tv för en ny film av hukande tigern, smygande draken. Det är ju inte i paritet med Teddybärs. Men ändå, jag klarar inte mer. Jag känner att jag börjar uppleva något som liknar indie-ideologiskt (indieologiskt) hat mot den ungdomskultur jag blir påtvingad. Det var länge sedan och är ganska uppfräschande. Den stora skillnaden idag mot för tio år sen (oj vad jag är gammal) är att fusionen mellan indie och mainstream har blivit till en tjock äcklig filt som täcker allt. När Justin släpper en skiva så är han precis överallt, på affären såg jag han på framsidan till Bon, King, säkert på Okej, Frida, Veckorevyn och Hänt Extra också om jag hade kollat. När alla medier som är någorlunda alternativa också bara ägnar sin uppmärksamhet åt mainstreamartiser blir det så otroligt fattigt. Marknadsekonomins fula sida har verkligen segrat över den utopi man kunde föreställa sig, med variation och mångfald som konkurrensmedel. Nu är det olika infallsvinklar men allt handlar om samma sak. Det är Justin från modevinkeln, från kändisvinkeln, från musikvinkeln och så vidare.

Uppvärderandet av mainstream började väl främst som ett sätt att visa att man var indie beyond indie, så indie att man kunde gilla vad som helst. Nu är det så etablerat så att det inte längre märks. Kopplingen till hip-hopens totala hegemoni under tidigt tvåtusental, de liberala vindarna och urgröpningen av indieologin till att bara vara yta gör att jag inte pallar att höra mera av det dummaste amerikanska. Visst måste det räcka snart. Eminem ska släppa nytt, han har redan gjort ett gästspel på ännu en fattigt producerad singel med en töntig catch-phrase så att man ska komma ihåg den. Kan man inte bara behandla dem som Bob Dylan, någon gubbe på aftonbladet ger den fyra plus, skriver att det är det starkaste på länge och så vi andra slippa det.

Marit Bergmans nya singel är ganska stabil men jag fattar inte pratet om att hon har en ny, vuxen stil. Singeln låter ju som The Sounds. Lyssna på den lilla pausen innan refrängen, klassisk Soundsrock.

Thursday, September 21, 2006

Anna skrev en dikt i Gmail-chatten som jag tyckte om. Vera är hennes katt.

inatt skedade jag vera och saknade dig
hon är så kort

En rolig grej är att Blogger varnar för "Scheduled outage at 4PM". Men jag läser det som "Scheduled outrage at 4PM". Tänker mig en hunsad it-slav med kontrollbehov som har schemalagt att göra en Falling Down.

Gmail chat

Kan inte alla som har gmail, maila mig på martin.abrahamsson. Det är ju svinkul att man kan chatta! Man behöver inte ha något resurskrävande program installerat, som icq eller msn. Ellen, eftersom inte Björn läser blogg så får du skicka hans.
Så kickade höstförkylningen in mot Mörn också till slut. Den kom väldigt överraskande i morse, vaknade åtta av att jag var så trött att jag inte kunde röra mig. Slumrade lite halvt fram tills halv tolv. Unnade mig själv två avsnitt av Entourage som pepp. Hoppas det släpper lite, jag vill ju kunna leverera när David är här!

Nu är Sibbanskivan så gott som klar, det känns kul. Det är roligt att jag känner att jag har blivit bättre på hantverket, själva mixandet och ljudbyggandet. Samtidigt så upptäcker man svagheter som man inte ens visste om innan.

Har hittat två döda plattbaggar de två senaste dagarna, är lite rädd för att det ska finnas massa gömda någonstans som dör först när de går ut på den giftminerade marken i kökslådorna. När jag plockade upp nedfrysta torrvaror från frysen (för att döda eventuella baggar har de förvarats där i en månad) började en cous-cous-påse läcka. Ni vet den känslan av små cous-cousar som fastnar under fötterna? Så irriterande. Bulgur och cous-cous hör inte hemma i kök som inte har stampat jordgolv.

Snart är Entourage slut för mig. Samtidigt som det är så sorgligt så är det ju lite skönt när en serie tar slut (nu vet jag iofs inte hur många säsonger de har planerat). Simpsons har nog gått lite för länge, det är svårt att känna sig riktigt peppad längre. Office kommer ju alltid att vara guld eftersom de inte mjölkade ur den. Det är på samma sätt som när man tänker på döden kontra odödligheten. Båda alternativen känns rätt skrämmande. Jag vill inte dö men det känns samtidigt rätt deppigt om man skulle leva och leva och leva för alltid. Ladda ner säsong 121 av simpsons och se julavsnittet av Office för tjugonde gången.

Monday, September 18, 2006

I´m happy, I´m gay - don´t want it any other way!

Som svensk kan man ju inte riktig sluta att tycka att det är lustigt när ordet gay används i dess ursprungliga betydelse. Speciellt om det görs av någon gammal Staxlirare, som i Any other way med William Bell.

Here you come again
you say that you´re my friend
but I know why you´re here
she wants to know how i feel
tell her I´m happy
tell her I´m gay
tell her I dont want it any other way

Det här med valet var ju bittert. Men det kanske kan bli en läxa för de som rösta mot bättre vetande. De som förstår konsekvensera har väl röstat efter plånboken. När slutade folk att ha ambitionen att bygga ett bätre samhälle och istället bara se efter vad som är bäst för just dem? Hatar alla medelålders villatjockisar som gnäller över fastighetsskatt, trängselskatt eller hur dyr grilloljan är. Eller nyrika egenföretagare som är med skattebetalarnas förening och kör hela det kittet.

Men nu får man göra det bästa av situationen.

Jag ska grisa så mycket som möjligt nu i fyra år, anställa Anna som piga och låta henne fakturera mig i sin tur när vi delar på städningen. Göra avdrag för varenda jävla steg jag tar. Behandla de blåa LO-medlemmarna som de vill bli behandlade. Jag ska använda mig av de tillgångar jag har som vit, heterosexuell man med hyfsat kulturellt och socialt kapital till fullo. Som socialist får man alltid höra att man är en hycklare om man vill sälja skivor, om man sparar pengar, om man vill ha en bostadsrätt och så vidare. Kritiken från grishållet är ju att vänstermänniskor vill vara så politiskt korrekta. I deras egen argumentation finns det inbyggt att vänsterpolitiken är något mer human. Nu ska jag ta seden dit jag kommer och bara agera efter vad som är bäst för mig och mina nära i alla lägen. Det har jag kanske gjort innan också, men nu ska jag sätta stolthet i det.


Thursday, September 14, 2006

Idag var nog morgonen vackrast hitills, tung sagodimma över viken, spridda öppningar med sol och sommarblå himmel.





Efter promenaden har jag eldat upp i kakelugnen i salen, kokat kaffe. Värmt fötterna mot kaklet och läst tidningarna. Det enda som brutit landsidyllen har varit vapnetadministration, som skötts via dator, istället för telefon och brev.
Problemmet med mitt minne är inte att jag inte kan komma ihåg saker, utan bara att det är selektivt på ett för mig obegripligt sätt. Att lära mig när min famlij fyller år gjorde jag först i tjugoårsåldern, ändå har jag glömt bort min lillasyrra, vilket är mycket skämmigt. Att komma ihåg vad jag gjord förra veckan eller ska göra nästkommande vecka är också ett kognitivt trubbigt pusslel för mig att lösa. Däremot kommer jag ihåg grejer som jag egentligen inte vill minnas, på ett lite lätt autistiskt manér. Jonathan frågar i sin blogg vad datorlådan som vi hade pratat om heter. En blank sak som jag kollade upp i våras. När jag googlade så visade det sig att jag inte bara kom ihåg märket utan även modellen, Antec P180.

Jag ska köpa den där lådan också, rätt snygg för att vara pc, och den ska typ vara tystast på marknaden. Det behöver jag.

Jonathan ska du köpa nytt moderkort? Jag funderar på det, men vet inte riktigt vad...

Tuesday, September 12, 2006

Någon (David? Hanet? Löken? Björn?) dissade mig för att mina blogginlägg var så dagboksliknande. Det skiter jag i.

Vaknade som en tupp runt halv åtta, gick och la mig tio igår, kollade på när arbetsgösen åt frukost med arbetspappan och arbetsmamman. Tog med hundet i mammas bil och hoppade av i Solberg (som Anna inte kan säga på bättersia-sättet utan envisas med att ge en dalarnatouch) och knatade hem. Det var en vacker och rogivande promenad hem, huvva va grannt det är med ängar i morgondis och en lätt krusad Storsjö. Väl hemma så blir jag inte förvånad över att dörren är låst, eftersom min mamma sa hon låste när vi åkte, men däremot över att nyckeln inte ligger på sin tillbörliga plats (eftersom jag var för lat för att hänga tillbaks när jag kom hem i fredags). Kollade alla fönster och försökte även lirka upp ett med en skruvmejsel.

Som tur var är man släkt med varandra på landet, så jag gick upp till Ingrids morfar. Han bjöd på kaffe och telefon. Min pappa svarade inte och min mamma var på friluftsdag så det kändes rätt segt. Såg framför mig en hel dags av utearbete innan päronen skulle komma hem. Tryckte in en dammsugare i fejan, tänkte att det här blir det sista man får till livs på länge. Turen vände dock då mamma blev tvungen att åka tillbaks till skolan för att ringa in lite skolkare/sjuklingar. Hon var så snäll att hon åkte hem och låste upp åt mig.

Sedan har jag fortsatt att försöka få tag i nyhetsmorgonteamet som ska boka resor åt le weapon. Det går dåligt. Fick lite feeling och sågade ner ett träd som är i vägen för en av pappas alla uteplatser. Damnsög. Sen kom mamma hem en sväng och utfodrade Ella med potatisar dirket på golvet, så det kändes ju rätt meninglöst. Fixade stereokopplingar som jag sabbade igår när jag försökte koppla in ipoden.

Igår blev jag lite oroad över att jag var så trött på kvällen, men det kan ju vara så att jag faktiskt lyckats med att vända tillbaka dygnet till den vanliga knegarrytmen. Den har jag inte haft på länge. Det är ganska skönt att vara vaken då det är ljust och sova då det är mörkt. Man slipper dessutom känna sig som en konstnärssjäl.

Saknar alla tv-serier som finns i min dator. DDR-tv är ju inte så kul. Pappa har spelat in ganska mycket på sin HD-DVD, men det är ju mest massa fin-filmer. Igår såg jag en dokumentär om Rolling Stoners av Godard, fan vad den sög. Anna såg typ två minuter och blev tokig. Jag tog mig igenom hela men det gjorde lite ont. Jag hatar pretto-sextiotalet! Det jag gillar med sextiotalet är ytan, när det ska bli referenser till vietnam och knark blir man bara generad. Jag fattade ingenting av dokumentären, hur Stones skulle framstå, men de repade i en studio, det var roligt. Jag gillar att få se gamla studios, då det är jättemånga gubbar i slips och skjorta som jobbar och bär kaffe och lägger cigg i deras munnar. Mellan de klippen var det något inslag med svarta pantrar med gevär som sköjt vita tjejer och läste någon fjantig text om att vita musiker tillåts spexa mer än svarta (?) och ett inslag med en sävlig tjej i en skog som svarade ja och nej på alla frågor. Över allt låg en jättejobbig röst som läste upp historier om statsöverhuvuden i sexuella situationer.

En grej med Stones är att de verkar så tråkiga som människor, alltså att de inte har så mycket humor. När man ser the fab four är det spex och stoj hela tiden. Stenarna satt helt uttråkade och stirrade rakt fram när de inte rastlöst la bluesräkor eller dunkade på trummor och congas.

Thursday, September 07, 2006

Öppet brev till min vän Jonathan

Hej Jonathan,
varför svarar du varken på mina sms eller telefonsamtal? Har du tappat bort din telefon, är du sur eller dryg?

Hur är det i Kramfors, när flyttar du till Umeå? Har skolan börjat?

Jag hörde att du hade träffar min pappa i Härnösand, det var väl ett roligt sammanträffande! Fint att ni pratade om min framtid, jag säger som du: "det spelar ingen roll vad folk säger om mig, så länge de pratar om mig". Jag börjar bli lite less på att folk frågar om jag inte ska söka jobb. Jag har ju ett jobby (hobby=jobb). Men Björns idé om en stämpelklocka hemma är härlig. Jag stämplar i luften ibland så att Anna ska förstå att den är nördning på gång.

Vi har hängt rätt mycket på ciggaren, börjar att omvärdera det stället. Fast det har jag nog skrivit om. Att dricka kaffe på ett torg på kvällen, det är fan grejer.

Ska du inte flytta hem snart?

Ha det bra,
Martin

Ps. Igår såg jag Sköldpaddan igen! Ds.

Tuesday, September 05, 2006

Igår hörde jag en intervju med Basement Jaxx där någon refererade till Robyn som Sveriges Madonna. Det tycker jag var en helt overklig jämförelse. Jag är ju inget Madonnafan, men någon gräns måste det väl ändå finnas.

Se denna roliga intervju med Madonna hos Letterman 1994. Hon är hur rolig som helst, leker sönder gubben. Han blir helt stressad och spattig.

Men att Robyn sitter i Modernas styrelse... Det är så märkligt.

Idag fick jag till ett riktigt bra synthljud. Påminde lite om cello, det höll mig nöjd rätt länge. Fikade med Björn och Ingo. Jag måste erkänna att jag börjar gilla cigarren. Jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde det förut. Kanske för att Jonny jämt brukade sitta därinne och röka. Det är ju uteserveringen som gör den värd. Håh, jag kommer att sakna Jonathan. Hade fått för mig att Big Love skulle gå på TV5 och peppade Björn, men det var bara ljug. Såg senaste avsnittet av Prison Break. Jag hatar att vara i fas så att man måste vänta på USA som en stenåldermänniska.

Oj, nu är tidiga Radiohead på MTV! Han ser bra sjuk ut den där Thom.

Imorgon kommer skadedjursbekämparen, jag är lite nervös för att jag inte ska ha förberett rätt och att allt ska bli fel -> vi måste leva med plattbaggarna jämt och för evigt. Igår innan jag somnade hade fantomskalbaggskrypningar över mig.

Monday, September 04, 2006

Här sitter Mörn och är gräsänkling igen. Kände av det lite nyss då jag ringde en irriterad Björn ("nä, jag hade inte gått och lagt mig ännu, men klockan är en timme över telefonförbud") för att prata om fotot i de äldre Seinfeldavsnitten som är mycket bättre än i de senare. Det är ju jättekonstigt, serien gick ju dåligt i början, borde vara mer B då. De kanske upptäckte att det var dialogen som serien vann på och började snåla efter ett tag. I de senare avsnitten är det mycket mer låsta kameror och statiska miljöer.

Jag tycker att det är lite konstigt när man inte har någon att prata med hela tiden. Folk som inte tycker att det är konstigt måste antigen vara mycket tråkiga (så att de inte har något att säga) eller mycket självgoda (så att de trivs bättre med sitt eget sällskap än andras).

Helgen var väl go, jag blev ungdumsfull men reagerade med en vuxen mans förstånd och försökte aktivt lobba för att vi skulle åka hem. Detta gjorde jag mellan 23.30-02.00 ungefär. Var kanske inte jättekul. Men jag såg en punkare som sov i det fria och ville göra detsamma. Det är väl ett varningstecken om något.

Köpte en bok om AIK:s firma på tåget hem. Den är både konstig, rolig, intressant och tråkig samntidigt. Jag ska skriva om den sen, den är jävligt berättigad då den verkligen är ocensurerad. Varken språkvård eller etisk granskning har slösats på manuset innan det åkte till tryck.