Thursday, August 24, 2006

Jag har kommit på att jag gillar reggae, så länge den inte görs av jamaicaner. Har lyssnat mycket på Lily Allen det senaste dygnet. Jämförelsen med Specials haltar, förutom i Friday Night, som låter som Ghost Town. Specials gillar jag eftersom dom är filtrerade genom engelsk kultur. Annars låter ju Smile ganska mycket som Whats In It For Me, den är ju också bra om man kopplar bort bilden av barnet. Man kan tänka på Lily istället. Mmmm...lily. Paris Hiltonlåten är ju också bra.

Det som är så skönt med sommarreggae/popreggae är att man får baktakten men slipper utvecklingsstördheten och låtsasengelskan.

Nu använder jag reggae som ett samlingsnamn för olika baktaktsstilar, ni kanske fattar det. Jag fattar inte riktigt varför reggae är så mycket mer populärt än ska.

5 comments:

Jonathan said...

Grejen är väl lite den att alla smarta artister på Jamaica förr eller senare lämnade landet och flyttade till England. T.ex. Mad Professor, King Tubby och Linton Kwesi. Kanske bodde Sly och Robbie i England också, det vet jag faktiskt inte. Nu har ju detta på ytan inte mycket att göra med vad du skriver, de flesta av de här killarna har ju kvar sin diglossi-engelska, men jag tror att vi kanske kan enas kring att musik berör mer om den är gjort i London och kan relateras till väster, än om den är gjord om Jamaica och handlar om att Haile Selassie är jävligt grym. Dessutom ser jag det som ytterligare ett bevis på att människor som bor på en ö (Öland, Jamaica, Svanö, Haiti) eller i bergstrakter (Bayern, Schweiz, Österrike, Transylvanien) förr eller senare utvecklar sjuka kulturer (woodoo, Jörg Heider, fascism, rastafari, vampyrism, Svanöfesten) eller bli inavlade.

david said...

här skulle jag vara märkvärdig och säga att Linton Kwesi var född i England men sen så visar det sig att han kom dit som 11-åring, han var smart han som stack i tid. All tidig ska handlade ju bara om att ha det gött, om att ska var gött och om att jamaica var gött. Vändpunkten kom väl med desmond dekkers israelites när västvärldens för första gången fick smaka på de etioiska tokerierna.

Erik said...

Roligt att läsa det här inlägget. Jag diskuterade reggae med en kollega på lunchen och en timme senare hittade jag mina egna åsikter, fast bättre formulerat än när jag försökte förklara min syn på baktaktsmusiken.

Det är ju alltid lite pinsamt att berätta att man gillar reggaeinfluerad musik av bleka britter, typ Clash, Specials eller Lily Allen, men inte "det riktiga", alltså Bob Marley. Men varför ska man gilla honom?

Det värsta av allt är att även popskallar som lyssnar litegrann på reggae, men inte särskilt mycket, säger att han är grym, till och med bättre än ovan nämnda artister. Helt barockt! De är rädda att bli stämplade som rasister, tror jag.

jon said...

jag fattar inte ska eller riktig reggae men tycker mycket om lily allen och stars are blind. vad mer låter som dem? inget ska, som sagt.

martin said...

Ja, men så är det ju med det mesta. Jag kan gilla boogie-licks i en popkontext, men jag tänker fan inte kliva på mats olssonsboxen bara därför. Det är ju sannerligen barockt att man alltid måste gå till rötterna hela tiden. Reggaestänkt pop är liksom syntesen av tesen pop och antitesen reggae.