Tuesday, May 31, 2005

Nu är goda rån och rön dyra

Här sitter jag och postar orosmoln och tokgiheter fast jag inte har uppdaterat en viktig sak: jag har fått praktikplats! Som den uppmärksamme läsaren förstår så ska Råd och Rön fungera som min knuff in i arbetslivet. Det blir säkert roligt, handledaren sa att jag gärna får komma med idéer om sånt jag gillar, till exempel hemelektronik. Tidningen har blivit lite bredare sedan jag läste den senast för fem år sedan i Ingrids kök. Det är nog det enda stället jag läst den på. Nu har den lite samhällsreportage också bredvid dammsugare och konsumenttvister.

Men jag behöver någonstans att bo i Stockholm förstår ni. Har jag övermörnsklig tur så får jag en två vid slussen, men det lär ju inte hända. I så fall behöver jag en vän. I annat fall skiter jag i vännen och tar en lägenhet istället. Sätt igång, mina små apor, ge mörn ett hem!

Maniske mörnius

Nu är jag så gott som klar med skolan. Har en konstigt känsla i bröstet, istället för lättnad. Någon slags oro. Jag tror det handlar om alla olika resor fram och tillbaka som jag försöker få ihop. Nu är jag lite hönsmamma för alla vapnetmusiker också, så det tar ju sin lilla tid. Det är en konstig roll. Jag blir lite fast i logisitken ibland, kan inte ta ett beslut utan försöker hela tiden optimera alla resor.

Fan fan fan, kännns det i bröstet. Jag brukar ju ha mina små mantran: på posten körde jag automatiskt dialoger när det kändes som att jag skulle knäckas av kombinationen av tristess, stress och fysiskt arbete; en märklig cokctail. Jag hade två röster, i olika tonlägen. Ibland var dialogerna i huvudet och ibland mumlade jag.

En vanlig dialog:
- Hur lång är det kvar?
- Det är inte så lång, bara tvåhundra mil.
- Va! Tvåhundra mil! Det är ju jättelångt.
- Ja, men så är det, det är en miljon brev kvar.

Min bästa dialog fick mig att skratta ett högt, tokigt skratt.
- Fan vad jobbigt, hundra backar.
- Det är bra. Nu får röven något att tänka på.

Wednesday, May 25, 2005

Hemma

Jag jobbar hemma. Ska skriva en grej om en rolig ABF-kurs jag och hanet var på. Den var obligatorisk för cirkelledaren i alla musikgrupper inom ABF (vi repar i deras lokaler). Jag var med som support och wallraffade lite. Den heter något roligt som jag har glömt av (sic! man säger så på västkusten)... Typ rockledarutbildningen eller liknande. Det var två patetiska lirare som pratade mass om branschen och hittade på egna regler som tydligen gäller. Till exempel att P3 aldrig spelar låtar som är längre än tre minuter och att refrängen måste komma efter högst en minut.

Hur som helst är det jobbigt för jag har svinont i ryggen som en svit av operationen. Eftersom benet har varit stelt har jag haltat och gått konstigt, spännt mig. Så nu har ryggen stel och ond, vilket gör att jag spänner mig, vilket leder till att jag inte kan gå eller sitta normalt, vilket leder till att jag får ont i ryggen. Ett moment 22-läge sa min sjukgymnast för att muntra upp mig.

En annan oväntat bieffekt var att jag fick stora utslag kring tejpbitarna. Jag skräckade sönder och trodde att det skulle vara en ledinfektion. Men det visade sig att jag var allergisk mot klistret som höll fast tejpbitarna, "oj", sa sjuksköterskan "vad mycket det var, jag hämtar en läkare". Det är roligt när dom säger vad dom tänker. Min kropp är påhittig var det gäller spin-off-sjukdomar. Alla defekter som kan mjölkas ut ur ett knä kommer nu.

Är lite nervös inför mettan. Har slutat att var nervös inför spelningar annars, men nu är jag det. Dels för att ryggen inte ska palla en hel dag i sthlm, brukar bli värst framåt kvällen. Men även för att det säkert kommer att vara folk där som har förväntningar.

Thursday, May 19, 2005

Kvinnoblicken

Idag postar jag bilder på tre killar med "kvinnoblicken".


björn: jag är lite full, baby.

matte: tjena, kexet.

pat: jag är en eftertänksam och varm människa.

Till slut tar jag med mig själv som bonus.

Mörn: här står jag med mitt intellektuella svårmod. Jag ska härskarteknika dig.

Okej, nu när det är gjort, lite frågor. Hur tragisk är inte min post om att bygga ett gemensamt bloggbygge? Inte ett enda svar.

Hur gör man för att få bilderna att hamna i samma post? Det blir en post för varje bild. Jag blir tvungen att sitta och klippa ut dom. Jag använder Picassa2. Lär mig.

Tuesday, May 17, 2005

Operation 3.0

Hurra, nu är det äntligen gjort.

Ni vet, det brukar jämt vara värre innan, när man väl är hos doktorn/ tandläkaren går det ganska snabbt och sen tänker man att det inte var så farligt. Kanske lite farligt. Men nu var det mycket värre än vad jag trodde, och jag var ändå rejält skräckad. Sprutan hade jag varit lite rädd för; det började som ett vanligt sprutstick, för att sedan övergå till en sprängande värk av all vätska som pumpas in. När doc tog bort sprutan pustade jag ut, sköterskan kollade på mig och sa "det där gick ju bra, nu har du gjort hälften". Andra sprutan var ännu värre, när jag kollade på knät så såg det som två tennisbollar på varsin sida av själva knäskålen. I sedvanlig ordning blev jag yr och sköterskan fick badda mitt huvud med blött papper.

Sen låg jag och väntade ganska länge och läste Plaza och Plaza Kvinna.

Extremt noga med sterilitet var dom. De spritade mig tre gånger (och då hade jag redan duschat tre gånger med desinfektionstvål och baddat knät när jag kom dit). Kändes bra. Härlgit att vara kliniskt ren. Som tur var hade dom ett grönt skynke så jag såg inte apparaterna de höll på i knät med, men det kändes. Det var samma effekt som när man slår på ett stålrör: lederna transporterade skrapandet upp längs benet. Det jobbigaste var att jag var tvungen att slappna av för att det skulle funka - ganska svårt när man känner att någon är inne och grejar i knät. Dessutom böjde de benet i sjuka positioner. Värst var i alla fall när jag kände en distinkt smärta, jag blev tvungen att fråga, tänkte att det inte skulle vara meningen )det kändes på samma sätt som när man borrar tänderna och borren träffar en nerv). De såg lite förvånade ut, doktorn sa att det var för att jag inte slappnade av nog. Det blev inte lättare att slappna av sen.

Men sen var det klart, jävligt gött. Nu känns det bra att det gjorde ont. Jag ser ju ut som värsta thugen, kolla fotot.

Det dåliga är att menisken hade gått sönder helt, eftersom jag väntade så länge med att gå till ortopeden. Ortopeden Erkki skyller detta på det svenska systemet, jag på min sjukgymnast som under hela hösten tjatade om att alla läkare jämt ville operera i onödan och att jag skulle träna bort skadan med stretching. Och Posten, som istället för att säga "gå till en ortoped och kolla upp det där" (chefen var till och med fotbollsspelare, så hon visste mkt väl vad det handlade om, subban) så sa dom "ta det lite lugnt i trapporna, det är bara bra att cykla". Erkki säger att jag kommer att funka bra igen om fyra veckor ungefär, men att jag med största sannolikhet kommer att få artros om typ femton-tjugo år. Det är sånt som pensionärer får i höfterna, till exempel. Bittert. Erkki sa att om jag hade opererat mig en månad efter skadan så hade jag inte fått några biverkningar alls.

Å andra sidan så kommer vetenskapen säkert att göra framsteg till dess, peppade han mig med. Dessutom var han bra, för han sa att även om det är dåligt för knät att spela basket, så ska jag göra det ändå. På grund av vad läkare kallar "qualuty of life". Så borde fler läkare säga. Och om fyra veckor kanske jag kan spela basket! Åh vad gött, summer of mörn.

En annan bra grej är att korsbandet var okej. Tack mitt lilla korsbandet, jag trodde på dig hela tiden.

Monday, May 16, 2005

New Life

Hej jag kom på en jättebra idé igår. Vore det inte fint att ha en gemensam blogg, där vi på bloggrundan postar tillsammans? Iofs är ju en av tjusningarna med bloggandet det självbiografiska och personliga, men jag i mitt huvud ser jag fördelar med en gemensam blogg. Tänk er samspelet mellan de olika texterna, det kanske innebär en möjlighet till dialog istället för de separata monologer vi för nu.

De individuella bloggarna kan ses som ett komplement där man kan behandla saker av mer privat karaktär.

Ja, vilken bra idé Mörn!

Wednesday, May 11, 2005

Annas blogg

Annas blogg är tillbaka och den är så bra! Det är så konstigt att leva med en människa och ändå bli förvånad över hur rolig och smart hon är. Jag tycker att alla par ska blogga, när man postar ett inlägg så anstränger man sig mer än när man pratar. Därför bli alla historier bättre.

Inom ett år kommer jag bara att vara kompis med de som bloggar, jag känner hur avståndet växer till alla andra. Hur ska man hålla koll på folks liv om de inte publicerar dem på internet.

Jag är sjuk. Därför har jag på mig en t-shirt av märket "Russel Athletics" med ett decimeters hål i armen och en missfärgning från min tid som acneoffer (spriten/salvorna i ansiktet färgade av sig), och adidasbyxor av modellen skolgympa. Jag har sett tre avsnitt av vänner och logistikat lite samt påbörjat den definitiva artikeln om ABF:s rockledarkurs. Det jag mest av allt vill ha nu är sojakorv, håll tummarna, jag ska kolla frysen.

Thursday, May 05, 2005

David och Anton äger



Bilden hittade jag i en främlings blogg. Jag är något av en internetstalker. Det kanske blir min bloggs nya tema, att hitta bilder på mina kompisar på internet. Laaks och Datu är klara.

Den här bilden är så fin, speciellt när man vet att det är första maj. Ni ser rakt in i framtiden.

Redigerat:
När jag har tittat lite mer på bilden skäms jag nästan. Jag var helt uppslukad av pappa/son-relationen som jag tycker är så vacker. Men i bakgrunden står Karin och torkar svetten ur pannan och bär på något tungt. Om man inte kände feta paret kunde bilden vara ganska sorglig.