Wednesday, April 27, 2005

Vem är vem?

I Davids gästbok skriver Björn, appropå någonting han inte borde ha sagt (jag vet inte vad det handlar om): "Jag tar tillbaka allt jag sagt, men ångrar inget". Jävligt mörnskt! I alla fall den tidiga Mörn. Det går inte att förstå om det finns en ursäkt inbakad eller om det bara är ett retoriskt krumbuktande. Vad menar karln? Att han tycker att det han sa var fel, men rätt att säga? Att han tycker att det var dumt att säga det, men att han inte ångrar det, eftersom han tycker han har rätt?

Hit vill jag komma: har inte Björn blivit Mörn? Jag tycker ofta att Björn är mera Mörn än jag. Till exempel i Björn vs. Karin. Hanet har också blivit Mörn. Fylld av ungdomlig geist, rastlöshet och hat. Men vem har Mörn blivit? Kanske den tidiga Hanet? Hanet innan Hanet; Stor-Martin.

Kolla här: Hanet ska bli psykolog (mitt arv från pappa), Mörn ska bli journalist (Hanets arv från sin pappa). Jag läste psykologi, Hanet trodde att han skulle bli journalist. Läskigt.

Både Björn och Hanet kan ju inte bli Mörn så en av dom kanske har blivit Luckie? Luckies kännetecknande egenskaper har ju också suddats ut, nu när han inte dricker längre. Kanske till viss del för att han är sambo och pappa. Iofs kanske min personlighetsförändring också har att göra med mitt civilstånd. Således kan vi dra slutsatsen att Hanet och Björn är olyckligt kära. Eller bara olyckliga.

Med det här menar jag inte att ni inte har egna personligheter. Jag använder Mörn och Luckie för att ringa in vissa egenskaper, som inte behöver vara direkt kopplade till personen.

Tuesday, April 26, 2005

Laaksonen ser på ett band

Titta, en liten sur indiehöna har jag hittat.

Wednesday, April 20, 2005

För roligt för att vara sant...

...men det verkar vara på allvar. Ni MÅSTE se videon. Tänk på Apornas Planet.

http://americawestandasone.com/home.html

Intervjua/intervjuad

Jag upplever vad som kallas för en snöbollseffekt med Vapnet nu. Det är spännande. Idag och igår har följande hört av sig angående intervjuer: P3Pop, I Love You Baby! (ett fanzine), TV400 (en ny tv4 kanal, tydligen), Sonic och Studentradion Göteborg. Dessutom blev jag och Anna fotade för Djungeltrumman igår, i egenskap av Vapnet. Att det är vi syns inte, men bilden är vacker. Göteborg från sin bästa sida.

Jag tycker att det är pinsamt roligt att få ge intervjuer. Det kommer nog inte som en överaskning för de som känner mig att jag gillar att prata och stå i centrum. Änklien. Jag vet att man inte får vara nöjd och stolt över sådant här, men det orkar jag inte bry mig om. Varför är det aldrig några artister som säger att de tycker att det är roligt att bli intervjuad? Det är ju uppenbart att många gillar det, men ändå är det jämt ett jävla gnäll om att samma frågor kommer jämt och skit. Jag menar, de måste väl ha hänt dem i deras vanliga liv också att de får samma frågor? Ska man börja lipa om någon frågar vad man "pysslar med" bara för att man har hört frågan förut? Väx upp, bitches!

Att jag hellre blir intervjuad än intervjuar tänker jag på när jag sitter på skolan och lyssnar på mina klasskamrater som inte kan bestämma sig för vilken redaktion de ska tacka ja till. Jag har inte fått en enda praktikplats erbjuden.

En rolig intervju som jag gjorde var med Mats Jonsson. Det här var det bästa han sa: "Serier är konstens kramforsdialekt." I sitt sammanhang var det roligt, för er som inte har sammanhanget blir det obegripligt men ganska poetiskt.

Tuesday, April 19, 2005

"De som lyssnar på musik som kan kategoriseras som ”glad och konventionell” är sociala, har gott humör, hjälper gärna andra människor och är konservativ.Genrer som faller under kategorin: Country, religiös musik, filmmusik och pop."
Från aftonbladet.se.

Beoynce beskrivs oväntat som energisk och rytmisk, Bush och Persson är snälla och konservativa. Jag också. "Forskarna" avsläjar också att hårdrockare inte är dumma och att Michael Moore är en rebell som lyssnar på Clash och Rage Against The Machine.

Thursday, April 14, 2005

Gmail

Okej det är lite lamt att vara såld på en produkt, men Gmail är tidernas uppfinning! Gmail får Hotmail att se löjligt ut. Gratis får man följande: 2 gb utrymme (och det växer hela tiden, det finns en liten räknegrej där man kan se hur bytesen tickar på), alla konversationer samlade i trådar och en grym sökfunktion. Man kastar inga mail, man sorterar inga mail, man klickar på archive så sparas dom i ett arkiv och sen sökar man fram mailen igen. Svinbra. Skriver man "jävla cp" så får man fram alla bråk, till exempel.

Det är en betaversion nu, så man måste bli inbjuden, det är därför jag skriver det här. Är ni sugen så säg till så bjuder jag in.

Tuesday, April 12, 2005

Operation 2.0

Idag blev min knäoperation inställd för andra gången. Första gången så var det utslag som stoppade operationen. Jag hade köpt billighetsjeans i panik då jag inte kan ha några gamla byxor eftersom min knäskada har gjort mig tjock. En ond, ironisk cirkelreaktion vilket ledde till att den blev uppskjuten till idag - och jag har blivit fetare.

Från att ha varit livrädd för själva operationen (som görs i vaket tillstånd, vill man ha narkos så är väntetiden mycket längre) så började jag nästan se fram mot den. Jag ville bara få det gjort någon gång. Det var ganska knäckande förra gången eftersom jag hade varit så nervös så länge innan, att börja om igen liksom. Eftersom jag verkligen ville få det gjort så har jag de senaste veckorna varit helt hispig över de grejer som gör att man inte kan opereras på grund av infektionsriskerna. Jag gick till min vc och kollade utslagen som var så gott som helt borta då och de var okej. Förrutom det fick man inte vara förkyld vilket jag har varit orolig för eftersom jag jämt är förkyld. Jag nyste när jag gick hemifrån men det tänkte jag mörka för doc. Man får inte ha finnar runt operationsområdet heller, men det har ju aldirg förrut i historien hänt att någon har fått en finne på knät, förräns igår.

Jag var helt fixerad vid den lilla jäveln hela dagen igår. Det kändes som att den kom på just vänster knä bara för att jag var så rädd för att det skulle hända. Jag åkte till sjukhuset ändå och tvättade mig med svindyr desinfektionstvål tre gånger och åt ingen frukost. Där fick jag ha på mig långa vita strumpor och långskjorta innan doktorn konstatera att det inte gick. Sjuksystern såg att jag redan då var nära gråten och gav mig tre nya dyra desinfektionstvålar som plåster som såret.

Sedan fick jag skynda mig ut ut sjukhuset, anna var med mig och kramade mig och jag började gråta för att det känns så hopplöst att det aldrig går framåt på något sätt. Jag blir bara fetare och om någon vecka firar jag och meniskskadan ettårsjubileum. Har jag otur (vilket jag har haft hitills, så det lär ju inte ändras) måste jag operera korsbandet också vilket innebär ett till år av rehab. Hursomhelst så skämdes jag över att gråta offentligt men kom på att de som såg oss nog trodde att jag hade någon jättehemsk sjukdom. Sedan gjorde den tanken mig ännu mer ledsen, dels tanken i sig själv, men även tanken på hur ledsna tanterna som gick förbi mig måste ha blivit.

Min längsta bloggtext kan sammanfattas med att allt är åt helvete eftersom knäskiten tar över hela mitt liv och sabbar skolan också. Idag har jag bara sovit. Dessutom fuckar den upp alla mina sommarplaner. Det är så meckigt med sjukgymnastik, frikort, telefontider och allt sånt.