Läste om Katarina Wennstams nya bok i Filter. Den ska handla om ett manligt svin till skådespelare. Det gillar jag såklart. Men i intervjun var det med ett citat som visar på ett sätt att argumentera som jag tycker mig se rätt ofta. Jag tog hennes pratminus nu eftersom det fanns framför näsan, men bara därför, det är ingen diss av Wennstam.
Att vi har så många kvinnofridsbrott säger något om ett samhälle som kallare sig ett var världens mest jämställda. Visst, vi stenar inte kvinnor till döds, med det är fortfarande en massa kvinnor som våldtas och mördas i Sverige.

Det här argumentet är väldigt vanligt när det handlar om nationellt självrannsakande.Först utgår det från en uppfattning om att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Att säga "kallar sig" är bra, det triggar våran nationella skam "vi svenskar tror ju att vi är så bra". I nästa led ställs det mot en väldigt tillspetsad fördom om de andra, de som stenar kvinnor. Vilket får oss att skämma för vår trångsynthet. I sista ledet konstateras att även om förtrycket ser annorlunda ut i Sverige så mördas och våldtas kvinnor även här. Vilket såklart stämmer och är viktigt att ta upp.

Men argumentationen är ändå fel och lite feg då den stödjer sig så mycket på guilt by association. Att vi i Sverige kallar oss för ett av världens mest jämställda länder är ju en relativ utsaga. Det betyder inte att vi är helst jämställda, bara att om vi jämför med andra länder så finns det de som är ännu värre. Så att konstatera att det finns förtryck i Sverige står inte i kontrast till tanken om att vi är ett att världens mest jämställda land. För att ta ett annat exempel: i Sverige finns det både rika industripampar och fattiga hemlösa. Ändå är vi ett land med mindre klassklyftor än USA.

Men det här handlar bara om retorik. Jag är lite nyfiken på om Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Jag tror ju det, men har ingen hårdfakta att stödja mig mot. Kan bara inte minnas att jag besökt ett land, vare sig på riktigt eller genom kulturupplevelser, som varit mindre sexistiskt. Berätta lite för mig ni som har fakta på hand!

Hittat på underläkare.se. Ämnet var ingångslön som läkare. Någon sa att den låg på 37000, var på den här "Allsvensken" svarade:

Mein Gott!
Det är sanslöst vilka pisslöner man har hemma i Svedala, inte minst med tanke på hur sanslöst mycket skatt man betalar i kombination med att det stora flertalet också sitter på studielån på dryga kvartsmiljonen.

Flertalet av mina vänner arbetar inom bank-/finansbranschern
och vid en snabb jämförelse av arbetsbörda och ansvar så kan man ju bara gråta över hur pissigt betalt läkarjobbet numera är. Iofs så brukar vännerna bjuda på drickat när vi är ute; jag är ju fattigdoktorn.
OBS att detta enkom gäller de som arbetar i Sthlm, de som arbetar i London och NYC spelar i en helt annan liga, vilket dock är förståeligt då de inte bor i ett socialistiskt land. En del av polarna t.o.m. skäms över att de tjänar som de gör, men inte fan skulle de klaga till arbetsgivaren.

Summa summarum; Läkarförbundet suger! Istället för att vara ett "fack" som värnar om sina medlemmar så vurmar de för en massa socialistiska ideér om samhällsansvar och annan dynga. Vi ligger som vi bäddat för oss.

PS Att man är läkare impar inte ens på tjejer numera, tja utom kanske på IWT* brudar, so inte vet bättre, men dem vill man ju näppeligen att ha med att göra.

*International White Trash

Verkligheten överträffar satiren. Hoppas jag inte träffar honom i min karriär som sjuk bidragstagare. Tror inte han skulle ha problem med att "råka" felbehandla mig om han visste att jag omfamnade vänsterextremistiska idéer som samhällsansvar och medmänsklighet.

Jag tycker att nöjesredaktioner på olika tidningar i Sverige kan ta och skämmas lite. varenda artikel jag sett om Amanda Jensen ska det nämnas att hon är ihop med Dennis Lyxzen, i Metro gick det till Carla Bruni-nivåer när intervjun kom att handla om varför hon inte ville prata om vem hon var ihop med. Jag har sökt på lite Lyxzen tidningsklipp nu för att kolla så jag inte hade fått det helt om bakfoten, men det hade jag ju så klart inte. Hon var helt frånvarande i artiklarna om honom. Trots att hon egentligen är ett större namn, om än inte lika värdeladdat.

Apropå det jag skrev om lite tidigare, Jöbacks indieskiva och så vidare, så tycker jag att det är helt okej att avfärda henne helt och hållet för Idol-grejen. Det säger ju rätt mycket om omdömet hos en artist. Men att ta döma henne utefter hennes kille är inte okej, oavsett om det är en tillgång eller en belastning. Skärp er.

Jag har börjat skriva att grejer "inte är okej". Kommer från att jag började dryga mig med lillasyrran, som ett tag sa det i varannan mening. Det är fan inte okej.

Händer ju inte så mycket nu förutom ryggens olika nyanser av jävulskap. Hade bestämt mig för att ta itu med skiten idag och ringa runt och kräva en tid hos någon läkare. Men eftersom rädslan för svinisen har slagit ut vården helt så blev det inte så mycket tillfällen till att gorma och bete sig. Får vänta en vecka, sedan blir det väl den sedvanliga remissvalsen i några veckor till. Ska göra slut med min gamla sjukgymnast också, verkar inte bli så svårt. Efter hennes "hör av dig när du inte har ont" så hörde jag ändå av mig till hennes röstbrevlåda och berättade att det gjorde mer ont. Sedan dess har hon inte ringt upp. Hon kanske tyckte jag var dum som inte fattade instruktioner.

Det har gått bra att göra låtar på slutet, men jag tror att det blir värre av att spela gitarr så jag ska nog sluta med det också. Är lite inne på att det handlar om att göra bot inför gud, han slog ju ut nerven för gitarrspelandet i somras. Men jag lärde mig nog inte något av det. Nu tar han både bort basketen, det jag gillar mest, och gitarren, det enda jag är bra på.

Jag har gått från fascinerad till irriterad över Peter Jöbacks indieprojekt. När han efter Laakso-duetten sa att han inte visste om han var indie eller mainstream var det mest underhållande i sin dumhet, men nu har han tappat det helt och börjat jämföra sig själv med Rufus Wainwright.

Jag har förstått att många tycker att det är fantastiskt när mainstreamartister gör sin spirituella resa och börjar att branda sig som konstnärer istället för dansande björnar men jag tycker inte vi ska gå på den där luringen. Att låta rika musikalartister leka konstnärer är lika osmakligt som att se en vit man sjunga om Babylon. Nu tänker ni "Jöback, inte kommer jag någonsin tycka att han är äkta och tuff". Precis så tänkte ni om Robyn! (Här kommer konspirationsmusiken in när den här bloggen blir film).

IF YOU TOLERATE THIS THEN HAN DEN RÖDKRULLIGA FRÅN IDOL WILL BE NEXT

Länge sedan jag bloggade. Jag bloggar lite i huvudet ibland när jag ska sova, men jag ids aldrig skriva ner det. Det som känns mest aktuellt just nu är att gnälla över att jag har haft ont i rygga i fyra veckor snart. Men det känns som att det går lika bra att byta ut "knä" mot "rygg" och läsa tidigare poster om det. Var i alla fall till en sjukgymnast som kändes rätt okej. Hon var rätt mycket för att lägga sig ovanpå mig och trycka tills det gjorde ont. Det kändes märkligt. En skäms ju ner en måste uppträda i bara mässingen också. Kändes bättre där, men vet inte om det gör det nu.

Har sökt lite jobb, känns bra att jag har tagit mig för det eftersom det är i det särklass värsta jag vet. Skulle hellre operera knät en gång till om jag slapp skiten. Alltså sökandet, jobb i sig känner jag igen aversion mot. Annars rullar minimum-kassan in som den ska. Det går bra att skriva låtar. Svårigheten att skriva texter har släppt sedan jag bakar in ett djur i varje låt. Oftast är de helt överflödiga, men de lättar upp på något sätt. Rätt många handlar om död och förgänglighet, då kan det vara skönt att skriva in en liten räv så att det inte ska kännas så hemskt.

Anna råkade trampa på min gitarr så att huvvet sprack för tredje gången. Den får nog pensioneras nu. Skulle kosta 2500 att laga. Ja, det var lite lustigt att hon klev på den. Hon var väl less på oväsenet! Ha ha, va mycke humor det finns i ett förhållande. Ja jävlar. Det positiva är att jag får köpa en ny gitarr. Det negativa är att det kommer att kosta en månadslön av att ligga skattebetalare till last.

Avslutar med något positivt: jag har hittat ett gäng att spela korpenbasket med. Basket är det roligaste jag vet. Kan ju inte spela nu för ryggen, men ändå.

En retorisk knep som verkar ha blivit väldigt vanligt i kulturdebatter nu för tiden är efterledet -hatet. När de tjafsade om positioner angående von Trier filmen så var han (och hans försvarare, antar jag) kvinnohatare, istället för sexist eller gubbtjyv. När folk tycker att hon Odell får ta och skärpa (bälta) till sig så är de konsthatare. Jag är inte en man av små ord, men tycker ändå att det här börjar kännas lite fånigt.

Trixet i det hela är nog att genom att brännmärka något som något väldigt osympatiskt, till exempel att hata alla kvinnor som finns, så flyttar man diskussionen från sakfrågan. Istället handlar det om att se upp för att hamna i läger som konst- och kvinnohatarna. Eftersom ordet är så laddat i sig själv så vill inte folk ifrågasätta vad det betyder utan lägger istället fokus på att försvara sig. Och varför ska man försvara sig om man inte känner sig lite skyldig? Ingen rök utan eld.

Historiska retoriksläktingar är till exempel den amerikanska söderns niggerlover, vänsterns fascist eller nittiotalets -rasism ("det är ju djurrasism!" till exempel).

Det här är kanske inaktuellt nu, men skit samma. Temat är odödligt.

Man kan se på Robyns val av Dr. Alban som gästartist på två sätt:
1) Dr. Alban är kult, så jävla roligt att dansa till, nu är det verkligen fest, humöret är på topp.
2) Dr. Alban är en artist som inte har fått den uppskattning han förtjänar.
Oavsett vilken förklaring man väljer, står man och skrattar och klappar händerna framför det där spektaklet är man dum i skallen.

Överlag är det här med kalkylerat oväntade gästartister ganska tröttsamt. Som att Fibes, Oh Fibes har med sig Björn "Sveriges bästa rockröst" Skifs på en låt nu. Men väntat oväntade covers är nästan ännu värre. Det verkar finnas ett helt bottenlöst stort behov av att höra radio rix-låtar i singer songwriter-versioner. "Tänk vilken LÅT egentligen". Anledningen till att folk bli helt tokiga så fort någon nisse kör en 50 Cent låt på piano är ju bara att de har hört den förut. Skulle Anna Ternheim göra barapapapapapapa-låten i en stillsam version skulle ju folk börja lipa som om det vore Broder Daniels sista spelning igen.