Jag tycker att nöjesredaktioner på olika tidningar i Sverige kan ta och skämmas lite. varenda artikel jag sett om Amanda Jensen ska det nämnas att hon är ihop med Dennis Lyxzen, i Metro gick det till Carla Bruni-nivåer när intervjun kom att handla om varför hon inte ville prata om vem hon var ihop med. Jag har sökt på lite Lyxzen tidningsklipp nu för att kolla så jag inte hade fått det helt om bakfoten, men det hade jag ju så klart inte. Hon var helt frånvarande i artiklarna om honom. Trots att hon egentligen är ett större namn, om än inte lika värdeladdat.

Apropå det jag skrev om lite tidigare, Jöbacks indieskiva och så vidare, så tycker jag att det är helt okej att avfärda henne helt och hållet för Idol-grejen. Det säger ju rätt mycket om omdömet hos en artist. Men att ta döma henne utefter hennes kille är inte okej, oavsett om det är en tillgång eller en belastning. Skärp er.

Jag har börjat skriva att grejer "inte är okej". Kommer från att jag började dryga mig med lillasyrran, som ett tag sa det i varannan mening. Det är fan inte okej.

Händer ju inte så mycket nu förutom ryggens olika nyanser av jävulskap. Hade bestämt mig för att ta itu med skiten idag och ringa runt och kräva en tid hos någon läkare. Men eftersom rädslan för svinisen har slagit ut vården helt så blev det inte så mycket tillfällen till att gorma och bete sig. Får vänta en vecka, sedan blir det väl den sedvanliga remissvalsen i några veckor till. Ska göra slut med min gamla sjukgymnast också, verkar inte bli så svårt. Efter hennes "hör av dig när du inte har ont" så hörde jag ändå av mig till hennes röstbrevlåda och berättade att det gjorde mer ont. Sedan dess har hon inte ringt upp. Hon kanske tyckte jag var dum som inte fattade instruktioner.

Det har gått bra att göra låtar på slutet, men jag tror att det blir värre av att spela gitarr så jag ska nog sluta med det också. Är lite inne på att det handlar om att göra bot inför gud, han slog ju ut nerven för gitarrspelandet i somras. Men jag lärde mig nog inte något av det. Nu tar han både bort basketen, det jag gillar mest, och gitarren, det enda jag är bra på.

Jag har gått från fascinerad till irriterad över Peter Jöbacks indieprojekt. När han efter Laakso-duetten sa att han inte visste om han var indie eller mainstream var det mest underhållande i sin dumhet, men nu har han tappat det helt och börjat jämföra sig själv med Rufus Wainwright.

Jag har förstått att många tycker att det är fantastiskt när mainstreamartister gör sin spirituella resa och börjar att branda sig som konstnärer istället för dansande björnar men jag tycker inte vi ska gå på den där luringen. Att låta rika musikalartister leka konstnärer är lika osmakligt som att se en vit man sjunga om Babylon. Nu tänker ni "Jöback, inte kommer jag någonsin tycka att han är äkta och tuff". Precis så tänkte ni om Robyn! (Här kommer konspirationsmusiken in när den här bloggen blir film).

IF YOU TOLERATE THIS THEN HAN DEN RÖDKRULLIGA FRÅN IDOL WILL BE NEXT

Länge sedan jag bloggade. Jag bloggar lite i huvudet ibland när jag ska sova, men jag ids aldrig skriva ner det. Det som känns mest aktuellt just nu är att gnälla över att jag har haft ont i rygga i fyra veckor snart. Men det känns som att det går lika bra att byta ut "knä" mot "rygg" och läsa tidigare poster om det. Var i alla fall till en sjukgymnast som kändes rätt okej. Hon var rätt mycket för att lägga sig ovanpå mig och trycka tills det gjorde ont. Det kändes märkligt. En skäms ju ner en måste uppträda i bara mässingen också. Kändes bättre där, men vet inte om det gör det nu.

Har sökt lite jobb, känns bra att jag har tagit mig för det eftersom det är i det särklass värsta jag vet. Skulle hellre operera knät en gång till om jag slapp skiten. Alltså sökandet, jobb i sig känner jag igen aversion mot. Annars rullar minimum-kassan in som den ska. Det går bra att skriva låtar. Svårigheten att skriva texter har släppt sedan jag bakar in ett djur i varje låt. Oftast är de helt överflödiga, men de lättar upp på något sätt. Rätt många handlar om död och förgänglighet, då kan det vara skönt att skriva in en liten räv så att det inte ska kännas så hemskt.

Anna råkade trampa på min gitarr så att huvvet sprack för tredje gången. Den får nog pensioneras nu. Skulle kosta 2500 att laga. Ja, det var lite lustigt att hon klev på den. Hon var väl less på oväsenet! Ha ha, va mycke humor det finns i ett förhållande. Ja jävlar. Det positiva är att jag får köpa en ny gitarr. Det negativa är att det kommer att kosta en månadslön av att ligga skattebetalare till last.

Avslutar med något positivt: jag har hittat ett gäng att spela korpenbasket med. Basket är det roligaste jag vet. Kan ju inte spela nu för ryggen, men ändå.

En retorisk knep som verkar ha blivit väldigt vanligt i kulturdebatter nu för tiden är efterledet -hatet. När de tjafsade om positioner angående von Trier filmen så var han (och hans försvarare, antar jag) kvinnohatare, istället för sexist eller gubbtjyv. När folk tycker att hon Odell får ta och skärpa (bälta) till sig så är de konsthatare. Jag är inte en man av små ord, men tycker ändå att det här börjar kännas lite fånigt.

Trixet i det hela är nog att genom att brännmärka något som något väldigt osympatiskt, till exempel att hata alla kvinnor som finns, så flyttar man diskussionen från sakfrågan. Istället handlar det om att se upp för att hamna i läger som konst- och kvinnohatarna. Eftersom ordet är så laddat i sig själv så vill inte folk ifrågasätta vad det betyder utan lägger istället fokus på att försvara sig. Och varför ska man försvara sig om man inte känner sig lite skyldig? Ingen rök utan eld.

Historiska retoriksläktingar är till exempel den amerikanska söderns niggerlover, vänsterns fascist eller nittiotalets -rasism ("det är ju djurrasism!" till exempel).

Det här är kanske inaktuellt nu, men skit samma. Temat är odödligt.

Man kan se på Robyns val av Dr. Alban som gästartist på två sätt:
1) Dr. Alban är kult, så jävla roligt att dansa till, nu är det verkligen fest, humöret är på topp.
2) Dr. Alban är en artist som inte har fått den uppskattning han förtjänar.
Oavsett vilken förklaring man väljer, står man och skrattar och klappar händerna framför det där spektaklet är man dum i skallen.

Överlag är det här med kalkylerat oväntade gästartister ganska tröttsamt. Som att Fibes, Oh Fibes har med sig Björn "Sveriges bästa rockröst" Skifs på en låt nu. Men väntat oväntade covers är nästan ännu värre. Det verkar finnas ett helt bottenlöst stort behov av att höra radio rix-låtar i singer songwriter-versioner. "Tänk vilken LÅT egentligen". Anledningen till att folk bli helt tokiga så fort någon nisse kör en 50 Cent låt på piano är ju bara att de har hört den förut. Skulle Anna Ternheim göra barapapapapapapa-låten i en stillsam version skulle ju folk börja lipa som om det vore Broder Daniels sista spelning igen.

Jaha, en fantastisk semester hade vi. Men nu går man sin lilla höst till mötes. Ser ni symboliken i bilden? Förutom att jag går ner till ett grönskande semesterparadis då.

Vet inte om jag orkar skriva något, det mesta är som vanligt. Jag har det rätt bra av uppenbara anledningar och rätt dåligt av oklara anledningar. Eller vissa anledningar är inte så oklara, hade man en tydligare funktion i samhällsbygget kanske allt vore en lustiger dans. Äh, skoja bara. Behöver pengar och rimlig berömmelse.

Hoppas inte symptomen för svininfluensa är tröttma, för i så fall är jag drabbad. Man bara sover och sover och sover, men kommer aldrig till dörren. Skum känsla, ni vet, när man vaknar upp och känner sig så trött att man inte vet om det är jobbigast att gå upp eller att försöka somna om.