Wednesday, November 21, 2012

Sedan jag förstod hur man skrev en låt, minns inte exakt när, bara att det fanns en startpunkt där det inte längre var en rad ackord- och tonföljder utan en självständig enhet, som existerade utanför mig, så har jag känt ett ständigt behov av att göra det igen. Ibland har det bara varit ren glädje i det, på samma sätt som att spela tv-spel eller vara en del av ett samtal som flyter oavbrutet, och ibland har det varit mer ångestdrivet, som att läsa om svåra sjukdomare, i syfte att utesluta dem, eller äta ostbågar fast man är mätt. Det har i alla fall funnits där hela tiden: ibland har det kryssat in över yrkesmässiga ambitioner, ibland in i vänskapsrelationer, ibland har det handlat om mig själv. Det har varit en väv som trasslat in sig rätt mycket i min egen självbild på ett sätt som har gjort det svårt att förstå om jag mår bra av det eller inte. Andra intressen, som inte är lika inkrånglade i min uppfattning av mig själv, är enklare att bedöma. Där finns det orsak verkan-samband utan alltför många andra missledande parametrar. När det känns tungt med låtskrivandet kan det ju bero på att jag har associerat det alltför mycket med den professionella sidan av det, som inte varit någon succé de senaste åren, eller med att jag bara känt mig oinspirerad eller tusen andra orsaker. Jag vet inte vad som är vad. Det är inte som att upptäcka att Dexter är en dålig serie efter en halv säsong. I det fallet har det ju inte att göra med min personliga erfarenhet av styckmördande. Hursomhelst så slog det mig igår att för första gången sedan jag skrev en första låt så har det där suget försvunnit. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är skönt eller tråkigt. Det är en tomhet, men också ett lugn i det.

Ett påpekande: jag vill inte att ni ska tro att det här handlar om att jag betraktar mig själv som en konstnärssjäl och utgår från att det här är av större intresse därför. Jag kan föreställa mig att det är samma känsla som man skulle kunna ha om man har gjort en idrottssatsning i hela sitt liv och en dag lägger skorna, eller stav, klot, karatebälte, på hyllan. Även det kanske var en tillspetsad liknelse. Jag menar att det väsentliga är inte den bekräftelse man får, utan mer hur det påverkar sin identitet. Kanske som att kliva ur ett förhållande som alltid definierat vem du är. 

Kanske beror det på att jag på slutet har tänkt på mig själv mer som pappa, eftersom det är det jag till största delen är. En till brasklapp: det här är inte ett sätt att framställa mig i positiv dager, som många pappor gör, "först tänkte jag mest på mig själv, nu tänker jag på min son". Det är väl fullt i sin ordning att det blir så, och inget som berättigar en klapp på axeln. Och jag vidhåller att det inte är mindre narcissistiskt än att tänka på sina låtar, men det kan vara en förklaring. När jag såg förstasidan i DN idag, med de två döda barnen, svepta i tyg, med förtvivlade pappor och släktingar runt dem, men med vackra, stilla ansikten så slog det mig på ett sätt som jag aldrig känt förut. Och det har ju så klart att göra med att jag ser mig själv och Jon i bilden, inte att min förmåga till empati har utvecklats. Att känna empati är ju att kunna blicka bortom sin egen situation: att se sig själv i någon man inte är. Och det gör jag inte där, jag känner bara mig själv genom de där förtvivlade blickarna.

Det här kommer väl att förändras också, som allt annat. Det är mycket möjligt att Dexter inte är så dålig som jag fick känslan av. Vilket gör hela den här texten mer eller mindre meningslös. Men för mig var det en ny känsla, eftersom jag inte förändras så mycket överlag. 




Thursday, March 22, 2012

Är det på riktigt eller drömmer jag?

Under de senaste åren har jag haft väldigt lätt för att börja drömma, ibland känns det som att drömmarna kommer innan jag somnar. Kommer på mig själv med att tänka "det där kan väl ändå inte stämma" för att sedan checka in i Sömn city. Efter att Jon har härjat sönder nätterna i över åtta månader nu så har det här blivit ännu vanligare. När är vaken med honom på nätterna så är jag oftast helt medveten om allt han gör och allt som händer runtomkring. Jag kan sitta och vagga honom på axeln, koka välling eller hindra honom från att kasta sig över kanten samtidigt som huvudet gör en helt annan tolkning av vad som händer, utan att förändra själva ramverket. Förra veckan, till exempel, hade jag under dagen läst någon debattartikel som jag under vargtimmarna satt och fundera på vad Jon egentligen menade med, samtidigt som jag var helt fokuserad på att få honom att somna om i min famn.

I natt vaknade jag i precis rätt ögonblick för att se Jon, som hade rest sig i spjälsängen, dra iväg en saftig spya över sängen och mig. Jag plockar upp han ur spjälisen och säger till Anna "det här är ju rätt konstigt, att han spyr mitt i natten". Medan jag torkar upp kräket och försöker övertyga Jon om att sova glider jag iväg, utan att somna: "Jaha, att spy hör ju inte precis till hans genre. Eller vad menar jag! Det hör väl inte till någon genre alls." Jag hade sett Hårdrockens historia innan jag somnade och tänkte att genren var progressiv hårdrock, om ni undrar. "Det är väl skitsamma nu, jag är ju faktiskt inte här i egenskap av journalist, utan som pappa." Jon vaknar till och testar lite olika ljud. "Sättet han låter på nu, är det så han skriver låtar? Eller vänta nu, skriver han verkligen sina egna låtar? Det kanske bara spelar covers. Eller spelar covers, vad menar jag med det, är Jon med i ett band? Han är ju så liten, han kan ju inte ens prata, skulle han kunna sjunga?"

I sviterna av rädslan för plötslig spädbarnsdöd har jag också haft väldigt många konstiga skräckuppvaknanden, sådana man ser på film, där man reser sig upp med ett litet skrik. På slutet handlar de oftast om att jag inte hittar Jon. Eller ibland är det en symbol för Jon. Vaknade en natt då Anna var borta över att jag röjde omkring i sovrummet på jakt efter den "femte kudden" (vi har fyra, så det stämde). Har jag sovit ensam med Jon kan jag gå ut med honom på morgonen till Anna, gå in i sovrummet och somna igen för att vakna en timme senare och panikslagen upptäcka att Jon är borta.

Thursday, March 15, 2012

En av de bästa grejerna med att ha ett barn är när han somnar i rimlig tid efter ett rimligt inslag av gråt och protest. När han alltså inte skriker med brösttoner i något som skulle tolkas som ångest om han inte vore ett barn, oförmögen till ångest. Men nu sjunger alltså mitt hjärta av glädje. En kväll av fri lek ligger framför mig! Anna svär förbjudna ord från badrummet och det låter som att grejer pajar, jag låtsas inte höra. Annars blir man väl indragen i något.

Man kunde inte förstå hur härligt det var att ha en vanlig kvälljävel framför sig innan man blev farsan. Hupp, nu ringer SCB och frågar om mina spelvanor (=inga) igen. Dags att ta sitt samhällsansvar!


Monday, February 27, 2012

Spelade basket tre gånger förra veckan och ska spela idag igen. Det är nog det roligaste jag vet, känns konstigt att erkänna det. Alltså jag värderar ju musiken högre, men jag får inte samma omedelbara kick av det. Det finns ju så mycket tvivel och frustration i det, för att inte tala om logistik och teknik som ska lösas. Men det kanske också är för att det är så skönt att göra något som bryter helt mot resten av mitt liv, det finns ju inga mentala luckor att falla genom när man spelar basket, man är bara inne i den helt meningslösa aktiviteten och i - håll i er - "nuet". När jag spelar musik tänker jag hela tiden på vad jag gör och hur man skulle kunna göra det bättre. Det är ju uppslukande, men jag blir inte utvilad i skallen av det, tvärtom. Kanske skulle börja med lite mer fysisk musik.

Jag måste blogga jämt nu, så att jag får igång maskineriet igen.

Ska jag berätta om min dag? Okej, klev upp sju och försökte hålla Jon vid gått humör medan Anna försökte kompensera lite för natten. Gjorde sälle in på stan och köpte en present till min systerdotter. Sedan kontoret där jag tagit tag i allting som inte är skrivande. Fick ett mail om att vi plockats upp på en spellista, vilket gjorde mig glad som ett barn. Nyss läste jag lite gamla blogginlägg. Märkligt att en del grejer känns som hundra år sedan och en del som igår. Det är som att de senaste åren har varit helt händelselösa samtidigt som jag känner mig ganska främmande för den yngre mörn samtidigt. Jag vet inte om det är för att det jag skriver om är ungefär samma saker, men att jag själv har blivit någon annan eller om det är jag som är densamma medan allt annat förändras.


 

Friday, February 24, 2012

Jag undrar om puberteten börjar klinga av, jag har nämligen ingenting i skallen. Helt tom på idéer. Det finns tankar, men de räcker inte längre än hit.                                               

När de borde räcka hit.

Skriver ner små funderingar i anteckningsböcker och mobilen, men när jag ska utveckla det finns det inget att utveckla: det är bara vad det är. Är det min improviserade pappaledighet som ställer till det? Får man kortare fokus då? Jag kan inte ta en tanke längre än första steget. En kopp kaffe är en kopp kaffe, en trevlig låt är en trevlig låt, en korkad artikel är en korkad artikel. Det är egentligen inget problem, förutom att jag har målat in mig själv i ett arbetshörn som bygger lite på att rasa mot ditt och datt och göra lite halvgrundade spaningar.

På sätt och vis är detta ett tillstånd som jag längtat lite efter, eftersom mitt problem brukar vara att inte kunna avgränsa saker betydelse, om ni fattar vad jag menar. Det är lite som den där tanken om att alla är tre personer från att känna en kändis. Jag är tre steg från att tänka på döden (1, är klockan sex? 2, oj tiden går 3, ÅH NEJ jag ska dö!!!). Men tyvärr verkar oförmågan, eller superkraften, mest ha påverkat mina jobbys, jobb och hobbys.

Apropå det, fan vad lack jag blev när Jessika Gedin påstod att hon uppfunnit ordet jobby! Som trogna läsare vet myntade jag det uttrycket redan 2006. Inte för att jag är dum nog att tro att hon har snott det av mig, men ändå.


Tuesday, January 10, 2012

Går in på djungeltrumman ibland för att läsa komediblogg. Jag är verkligen inte deras målgrupp. På alla bilder är det massa galna tjugoåringar som poserar med tokerier och dövtecken. Den där livsstilen som ska vara så jävla rolig, är den så jävla rolig? Jag får samma känsla som för folk som beskriver sig själva som "helt galna". Att de kanske inte är det, alltså.




Tröttsamt verkar det vara.

Nu kanske ni tänker som jag: har det här med åldern att göra? Då ska jag be att få återberätta en observation som min goda vän David Södergren-Medin gjorde: "Folk i vår ålder koketterar ofta med att de gillar vuxna grejer, eller pensonärsgrejer rent av, som att lyssna på P1, odla, skaffa barn eller ta två glas öl. Men grejen är ju att detta är inte pensionärsgrejer: det är ju vår egen ålder!" Det är sant, det.

Monday, October 10, 2011

Måste verkligen skriva lite låttexter, jag har en ganska tydlig känsla av hur de ska vara, inte bara hur de inte ska vara. Det är ju ovanligt. Skämdes lite när jag lyssnade på gamla låtar, även om jag har förståelse för hur jag tänkte. Tidiga Sibirialåtar är det i och för sig egentligen rent hantverksmässigt som jag är ute och cyklar, men med Vapnet tror jag snurrade bort mig i en vilja att göra allt konkret och förankrat som var hade mer ideologisk än estetisk botten. Delvis håller jag med mig själv: det är ju bättre än den här meningslösa seglarpoesin som var rådande då, och kanske fortfarande är, jag vet inte. Alltså att sjunga om horisonter, laguner, "in my mind" och så vidare. Typ som Ride gjorde bak i tid, förresten. Helt meningslöst. Men det är ändå idiotisk att lägga in "salsakurs" i en låt. Va fan.

Men jag vet inte när jag ska få tid att göra något av insikten hur som helst. Mest för att jag har ett jobb, det är värre än ha ett barn. Mer tidskrävande i alla fall. Märkligt ändå: för två år sedan slog jag nog i botten med röven först, handikappad av både diskbråck och arbetslöshet och allmän uppgivenhet. Låg på golvet i en andrahandsetta som var iskall. Nu är jag en femtiotalspappa som går till jobbet och kommer hem till barn, tjej och middag. Det är ganska skönt, mest för att man får så mycket gratis av de där grejerna.

För de här är tydligen de bästa egenskaperna en människa kan ha: 1, ett jobb, 2, ett barn, 3, en tjej/kille. Vet inte i vilket ordning dock. Och om de kan kombineras hur som helst. Det är i alla fall rätt taskigt av samhället (skäms på er) för allt det där är ju till absolut största del baserad på tur istället för förtjänst. Dessutom slår det ju dubbelt mått dom som redan saknar de där grejerna (förutsatt att de vill ha dem). Jag tycker det är viktigt att påpeka: jag står inte ut med folk som hela tiden ska påpeka att de förtjänar sina framgångar och räkmackor. Nej, det gör ni inte. Ingen gör det. Det blir som det blir, olika grader av orättvisa och rättvisa, tur och otur utan ordning eller reda.

Tänkte utvärdera det här inlägget direkt.
Ämne(n): 3/5, personligt men med ett intressant makroperspektiv. Lite tjatigt med låttexterna igen. Känns som att jag borde ha skrivit klart om det vid det här laget. I alla fall om jag inte utvecklar det på något sätt.
Diskussion, berättande: 2/5, det märks att jag inte orkar tänka klart eller stylta upp det på ett vettigt sätt. Blir lite skissartat och halvhjärtat. Diskussionen om vad samhället tycker är intressant på riktigt, men som den  behandlas nu känns den bara omogen och ogenomtänkt. Överlag känns det som att det är rätt mycket upprepande av tidigare ämnen. 
Språk: 2/5. Vill inte läsa om vad jag skrivit, men antar att det är fyllt av syftningsfel och annat grammatikknas eftersom jag inte läst om det. Känns även som att det blev lite väl många "ni fattar" och "men va fan", ett tecken på att jag är en slapp hjärna i en slapp kropp. Att det inte blir en etta är för att jag alltid har haft lite för höga tankar om min språkliga förmåga, trots att motsatsen ofta bevisas.
Överlag: 2/5, inget inlägg vi kommer att minnas men ändå roligt med en återkomst. Något att tugga i sig i väntan på en riktig jävla bloggdänga. Lite som ett band som släpper en halvrövig skiva för att få komma ut och gigga igen.