Spelade basket tre gånger förra veckan och ska spela idag igen. Det är nog det roligaste jag vet, känns konstigt att erkänna det. Alltså jag värderar ju musiken högre, men jag får inte samma omedelbara kick av det. Det finns ju så mycket tvivel och frustration i det, för att inte tala om logistik och teknik som ska lösas. Men det kanske också är för att det är så skönt att göra något som bryter helt mot resten av mitt liv, det finns ju inga mentala luckor att falla genom när man spelar basket, man är bara inne i den helt meningslösa aktiviteten och i - håll i er - "nuet". När jag spelar musik tänker jag hela tiden på vad jag gör och hur man skulle kunna göra det bättre. Det är ju uppslukande, men jag blir inte utvilad i skallen av det, tvärtom. Kanske skulle börja med lite mer fysisk musik.

Jag måste blogga jämt nu, så att jag får igång maskineriet igen.

Ska jag berätta om min dag? Okej, klev upp sju och försökte hålla Jon vid gått humör medan Anna försökte kompensera lite för natten. Gjorde sälle in på stan och köpte en present till min systerdotter. Sedan kontoret där jag tagit tag i allting som inte är skrivande. Fick ett mail om att vi plockats upp på en spellista, vilket gjorde mig glad som ett barn. Nyss läste jag lite gamla blogginlägg. Märkligt att en del grejer känns som hundra år sedan och en del som igår. Det är som att de senaste åren har varit helt händelselösa samtidigt som jag känner mig ganska främmande för den yngre mörn samtidigt. Jag vet inte om det är för att det jag skriver om är ungefär samma saker, men att jag själv har blivit någon annan eller om det är jag som är densamma medan allt annat förändras.


 

Jag undrar om puberteten börjar klinga av, jag har nämligen ingenting i skallen. Helt tom på idéer. Det finns tankar, men de räcker inte längre än hit.                                               

När de borde räcka hit.

Skriver ner små funderingar i anteckningsböcker och mobilen, men när jag ska utveckla det finns det inget att utveckla: det är bara vad det är. Är det min improviserade pappaledighet som ställer till det? Får man kortare fokus då? Jag kan inte ta en tanke längre än första steget. En kopp kaffe är en kopp kaffe, en trevlig låt är en trevlig låt, en korkad artikel är en korkad artikel. Det är egentligen inget problem, förutom att jag har målat in mig själv i ett arbetshörn som bygger lite på att rasa mot ditt och datt och göra lite halvgrundade spaningar.

På sätt och vis är detta ett tillstånd som jag längtat lite efter, eftersom mitt problem brukar vara att inte kunna avgränsa saker betydelse, om ni fattar vad jag menar. Det är lite som den där tanken om att alla är tre personer från att känna en kändis. Jag är tre steg från att tänka på döden (1, är klockan sex? 2, oj tiden går 3, ÅH NEJ jag ska dö!!!). Men tyvärr verkar oförmågan, eller superkraften, mest ha påverkat mina jobbys, jobb och hobbys.

Apropå det, fan vad lack jag blev när Jessika Gedin påstod att hon uppfunnit ordet jobby! Som trogna läsare vet myntade jag det uttrycket redan 2006. Inte för att jag är dum nog att tro att hon har snott det av mig, men ändå.

Går in på djungeltrumman ibland för att läsa komediblogg. Jag är verkligen inte deras målgrupp. På alla bilder är det massa galna tjugoåringar som poserar med tokerier och dövtecken. Den där livsstilen som ska vara så jävla rolig, är den så jävla rolig? Jag får samma känsla som för folk som beskriver sig själva som "helt galna". Att de kanske inte är det, alltså.

Tröttsamt verkar det vara.

Nu kanske ni tänker som jag: har det här med åldern att göra? Då ska jag be att få återberätta en observation som min goda vän David Södergren-Medin gjorde: "Folk i vår ålder koketterar ofta med att de gillar vuxna grejer, eller pensonärsgrejer rent av, som att lyssna på P1, odla, skaffa barn eller ta två glas öl. Men grejen är ju att detta är inte pensionärsgrejer: det är ju vår egen ålder!" Det är sant, det.

Måste verkligen skriva lite låttexter, jag har en ganska tydlig känsla av hur de ska vara, inte bara hur de inte ska vara. Det är ju ovanligt. Skämdes lite när jag lyssnade på gamla låtar, även om jag har förståelse för hur jag tänkte. Tidiga Sibirialåtar är det i och för sig egentligen rent hantverksmässigt som jag är ute och cyklar, men med Vapnet tror jag snurrade bort mig i en vilja att göra allt konkret och förankrat som var hade mer ideologisk än estetisk botten. Delvis håller jag med mig själv: det är ju bättre än den här meningslösa seglarpoesin som var rådande då, och kanske fortfarande är, jag vet inte. Alltså att sjunga om horisonter, laguner, "in my mind" och så vidare. Typ som Ride gjorde bak i tid, förresten. Helt meningslöst. Men det är ändå idiotisk att lägga in "salsakurs" i en låt. Va fan.

Men jag vet inte när jag ska få tid att göra något av insikten hur som helst. Mest för att jag har ett jobb, det är värre än ha ett barn. Mer tidskrävande i alla fall. Märkligt ändå: för två år sedan slog jag nog i botten med röven först, handikappad av både diskbråck och arbetslöshet och allmän uppgivenhet. Låg på golvet i en andrahandsetta som var iskall. Nu är jag en femtiotalspappa som går till jobbet och kommer hem till barn, tjej och middag. Det är ganska skönt, mest för att man får så mycket gratis av de där grejerna.

För de här är tydligen de bästa egenskaperna en människa kan ha: 1, ett jobb, 2, ett barn, 3, en tjej/kille. Vet inte i vilket ordning dock. Och om de kan kombineras hur som helst. Det är i alla fall rätt taskigt av samhället (skäms på er) för allt det där är ju till absolut största del baserad på tur istället för förtjänst. Dessutom slår det ju dubbelt mått dom som redan saknar de där grejerna (förutsatt att de vill ha dem). Jag tycker det är viktigt att påpeka: jag står inte ut med folk som hela tiden ska påpeka att de förtjänar sina framgångar och räkmackor. Nej, det gör ni inte. Ingen gör det. Det blir som det blir, olika grader av orättvisa och rättvisa, tur och otur utan ordning eller reda.

Tänkte utvärdera det här inlägget direkt.
Ämne(n): 3/5, personligt men med ett intressant makroperspektiv. Lite tjatigt med låttexterna igen. Känns som att jag borde ha skrivit klart om det vid det här laget. I alla fall om jag inte utvecklar det på något sätt.
Diskussion, berättande: 2/5, det märks att jag inte orkar tänka klart eller stylta upp det på ett vettigt sätt. Blir lite skissartat och halvhjärtat. Diskussionen om vad samhället tycker är intressant på riktigt, men som den  behandlas nu känns den bara omogen och ogenomtänkt. Överlag känns det som att det är rätt mycket upprepande av tidigare ämnen. 
Språk: 2/5. Vill inte läsa om vad jag skrivit, men antar att det är fyllt av syftningsfel och annat grammatikknas eftersom jag inte läst om det. Känns även som att det blev lite väl många "ni fattar" och "men va fan", ett tecken på att jag är en slapp hjärna i en slapp kropp. Att det inte blir en etta är för att jag alltid har haft lite för höga tankar om min språkliga förmåga, trots att motsatsen ofta bevisas.
Överlag: 2/5, inget inlägg vi kommer att minnas men ändå roligt med en återkomst. Något att tugga i sig i väntan på en riktig jävla bloggdänga. Lite som ett band som släpper en halvrövig skiva för att få komma ut och gigga igen.

Länge sen jag skrev något. Kanske känt lite prestationskrav, eftersom jag blivit farsa. Då borde man komma tillbaka med något annat än det vanliga tanketröskandet. Eller komma tillbaka som en jävla idiot, i tron att man har varit med om ett mirakel. Inte för att underminera händelsen som sådan - födsel och dödsel är ju mäktiga och läskiga händelser - men det är inget övernaturligt med dem. Tvärtom.

Jag och David brukar ofta bråka om samma saker, till exempel om det är bra eller dåligt att växa upp på landet (pudelfrågan är om man vill känna sin mobbare eller föredrar främlingar). En annat återkommande spår är om det är en narcissistisk handling att skaffa barn eller inte. David menar att barnet flyttar perspektivet från jaget, jag har alltid sett barnet som en förlängning av ens ego (på samma sätt som romantiskt svärmeri i offentligheten är en illa dold självgodhet). Efter att själv ha fått barn måste jag ge mig själv rätt: jag har inte känt att min narcissism har minskat nämnvärt. Eller att jag var mer självupptagen innan jag fick barn. I och för sig: självupptagna människor märker ju sällan av sin egen narcissism. Hupp. Hursomhelst är det kanske för tidigt att utvärdera. Testa mig om ett år!

Apropå att älska sitt förlängda ego: vi har spelat in låtar med mord & synd som blir så jävla bra! Jag längtar tills mixen är klar. Det är som en ny graviditet, med skillnaden att gravven var astråkig och jobbig och det här är askul. Och att när man är gravid så kommer ett barn, nu kommer det tre wavfiler.

Ljudfilerna pressas sedan till en cd som förvaras i en lokal i ett industriområde innan de skickas till krossning, någonstans i mellaneuropa. Iofs har vi inget skivkontrakt nu, så vi kan skicka låtarna direkt till kross. Cut out the middle man, som jag brukar säga i min tankesmedja för digitalt entreprenörskap.

Det intressanta med Ann Charlott Altstadts krönika om den blåsta generationen är att gensvaret hon fick på alla sätt styrker hennes tes. Ann Charlott Alstadt säger att tidsandan är ungdomsfixerad, kritikerna säger att hon är gammal och bitter. Hon säger att tidsandan är genomsyrad av en individualistisk entreprenörsanda, kritikerna säger att det är bra att unga tjejer blir egenföretagare. Hon säger att kritik mot utseendefixering och festande ses som en kränkning av unga tjejer, kritikerna säger att hon tar gubbarnas sida.

Men att tala om generationer, vad otroligt lättviktigt och ovetenskapligt det görs. Altstadt vilar sin argumentation på Blondibella och Style by Kling. När Ann Heberlein sedan ifrågasätter hennes empiriska urval gör hon det genom hennes politiskt medvetna studenter som bas. Förutom att det givetvis inte går att se folk födda mellan 1980-1999 som en homogen grupp - i den bemärkelsen att födelsedatumet skulle utgöra en större skillnad än kön, klass, uppväxt och så vidare - så är det en bisarr tanke att en generation verkar i ett vakuum från alla andra. Ska man tala om något så är det väl tidsandan och den bär den äldre generation minst lika mycket ansvar för som den yngre.

Om ni blundar och tänker på löneförhandling, vad ser ni framför er då? Blunda rå och testa.

Färdig? Jaha, ni såg en chef vid ett skrivbord som sa "du får 26000". Du säger "28000" och så blev det 27. Eller något liknande. Så här kan det se ut för mig: "vi har inga pengar, men det blir en rolig fest!", "vill ni vara med på en samlings-cd, ni kan ett gratis ex!", "vi publicerar gärna din krönika, men kan inte betala för den", "skulle du vilja komma över klippa min gräsmatta med en nagelsax, som tack kan du få en klapp på axeln". Min ingång i det här brukar alltså vara att förhandla om att jag ska få någon slags ersättning överhuvudtaget medan motparten hävdar att det är bättre att jag jobbar gratis. Diskussionen är alltså verkligen en löne-förhandling, eftersom det är själva lönens existens eller inte som förhandlas.

Kanske borde man köra rolighets-argumentet själv, konfrontera varenda nisse som vill ha betalt, och förtjänar det, med argumentet "gillar du inte ditt jobb, din snåla jävel". Eller överföra detta synsätt till de betalda jobb man också gör: göra avdrag på fakturan för allt som har känts meningsfullt. Inte ska jag ha betalt för det där inte, det var ju så roligt! Stoppa undan de där pengarna! Ingen diskussion, den där notan tar jag hand om!